… dela ut brev i Danmark. De kommer att montera ner sina 1500 brevlådor under andra halvan av 2025. Läs detta igen. De gamla vanliga, danska brevlådorna ska inte längre sitta uppe.
Tipset om denna revolutionerande nyhet kom från min tyska syster som är mer på hugget gällande viktig information än jag själv. Detta är så stort så jag vet inte vad. Min syrra skulle skicka ett vykort från Skottland till vår moster i Nynäshamn häromdagen. Det gick på motsvarande 37 SEK. The times they are a-changin’!!! Sannerligen.
Med ett hjärta som bankar hårt för brevvänner, julkort och vinstbrev har jag så svårt att ta in allt detta! I julas blev det bara inte av att få några julkort skickade. Det var planerat trots att det skulle bli en dyr historia att dels få julkorten tryckta och dels köpa porto till lite för många utlandsbrev för att det skulle vara roligt. Å andra sidan har jag skickat flera små paket till minsta systerdottern och vår lilla dotterdotter till mycket skäliga priser de senaste månaderna. Marknaden anpassar sig till en verklighet som jag tycker är väldigt tråkig. Kommer våra barnbarns barnbarn ens att kunna skriva med sina händer? Läsa min skrivstil? Ibland känner jag mig väldigt, väldigt gammal.
Februari brukar inte direkt vara min favoritmånad. Den kommer och går, oftast i ruggighet. Egentligen gillar jag bäst då vi har en kall februari med snö, men det händer inte särskilt ofta. Det är dock tillräckligt kallt för att inte trädgårdsarbete känns som något förstahandsval. Istället håller jag mig inomhus. Jag håller på att sortera mammas gamla papper om släktforskning, sådant som allmänt är intressant ur historieperspektiv och ännu några foton. (Föräldrarnas fotografier digitaliserade jag och syrran för några år sedan, det gick många timmar till att scanna och försöka bestämma vem som var med på bilderna och jag är fortfarande inte nöjd med systemet jag valde.) Min systers projekt, mormors- och morfarsboken till vår yngsta systers barn, har lett till att vi letat efter viktig information som vi hade glömt eller missat i informationsmängden. Syrran hade en intervju med far att ta till, jag hade gett mamma en massa frågor och en tom anteckningsbok som hon fick skriva i själv. En skatt! Jag rekommenderar dig som fortfarande har dina föräldrar i livet att göra detsamma.
PostNord gör väl vad de behöver nu när folk inte längre skickar brev. Eftersom det kostar ungefär lika mycket att skicka ett vykort som att skicka ett paket så valde jag det senare till några av småflickorna i släkten för att jag saknar dem och tänker att jag åtminstone kan vara med då de läser böcker där hemma.
Jobbar man hemma kan man bjuda på lunch en vanlig tisdag. Jag har kört Alla hjärtans-tema i flera veckor. Säsongen med egna blommor från trädgården har dragit igång igen. Min favoritvas till snödroppar, en grön underbar liten skapelse som vi fick av svärmor för många år sedan, åkte dessvärre i vasken förra året och gick i tusen bitar. Jaja, det är världsligt och snapsglas och småvaser med smal hals funkar också. Vi bor i ett blåshål och får vänta ett tag till innan snödropparna är långa och kraftiga. De här gullisarna gör mig dock glad. Att stoppa näsan i dem och njuta av att doftsinnet sitter där som det ska gör mig också glad.
Nu har plasthyllan som agerar kylskåpshylla i verandan fram tills det är dags att förodla fått flytta upp till syrummet. Planttantstiden är redan igång, men nu är det på riktigt. Eftersom jag inte är med på sociala medier eller i trädgårdsgrupper har jag missat detta. Nu drar nämligen folk igång sina sådder i rullar! Jag var tvungen att googla då min kompis som läser till trädgårdsmästare frågade om jag börjat. Jag har inte börjat och jag vet ingenting om att odla i rulle/snäcka. Det vet dock En plats under solen och där finns det mycket information att hämta för den som är intresserad! Vi får se hur jag väljer att göra, jag har åtminstone såjord här hemma som jag tänkte sterilisera i ugnen innan jag drar igång. Må årets odlingsperiod bli fruktsam!
Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.
Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.
I år har vi valt att skicka julkort trots att det egentligen inte längre är ekonomiskt försvarbart. Vi har ”dessvärre” ett ganska stort gäng släkt och vänner utanför Sveriges gränser som vi vill dela denna tradition med. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har vi nu 140 julkort skrivna på svenska och 60 på engelska. Korten (halva antalet) beställdes i god tid och Vistaprint meddelade för några veckor sedan att de hade levererats med fullmakt. Jag hörde av mig till kundtjänst och lät hälsa att jag inte skrivit någon fullmakt och att ingen jag kände hade tagit emot några julkort. De lovade att göra en ny omgång och skickade ut den i fredags eftermiddag med bud som jag själv fick ta emot. Eftersom jag blev sjuk orkade jag dessvärre inte göra dem färdiga att skicka ut. När vi kom hem igår natt låg den första kartongen i lådan. Vem det nu var som hade tagit emot den första lådan för flera veckor sedan hade väl kommit på att de inte hette mitt namn och att paketet inte var till dem. Jag undrar vad som hade hänt? Jaja, så kan det bli.
Hur som helst så hyser jag varken hopp om att julkorten som kommer att gå inrikes eller utrikes kommer fram i tid. Detta trots att portot går på TRETTIO KRONOR för ett brev utrikes. 900 kronor för trettio julkort?! Min släktings julkort från USA är stämplat med $0,63, alltså motsvarande 6,44 kr. Jag förstår att portot har behövt höjas här i Sverige, men känns inte prisskillnaden något skev? Jag kliar mig i huvudet och tänker att nästa år så får jag hitta på någon annan tradition. I år kostar nämligen julportot 14 kr för inrikesbrev och nästa år ska det kosta 17 kr. Så sent som 2019 gällde 8,50 kronor och för tio år sedan 5,50. Där kan man snacka om inflation och hur man helt enkelt straffar folk från att skicka fysiska brev. Våra stackars barn kommer väl att stå lika förundrade inför en brevlåda som de idag gör inför en fast telefon. Viss utveckling känner jag mig ytterst besviken över. Slut på gnället för denna gång! Nu får vi se om det blir fler än de fyra julkort som kommit i år. Jag har full förståelse för om andra väljer att lägga sina pengar på annat än det här, men jag sörjer verkligen utvecklingen. Slut från dagens gnällhörna.
Det var länge sedan jag visade något pyssel här i bloggen. Det är inte direkt det att jag pysslar mindre, men det har bara inte blivit så. Jag länkar oftast vidare till andra vars instruktioner jag själv följt, men just idag kommer jag inte ihåg var jag hittade idén. Du vet, det fastnade i mitt bakhuvud efter att ha fångats upp någonstans i det svarta hål som sajberspejs utgör? Det finns begagnade pappersvaror som alltid bör slängas (toapapper), annat som kan sparas om det är i gott skick (vadderade påsar) och sådant som alltid åtminstone bör dokumenteras, kanske till och med sparas (personliga brev). Hur man kan pimpa de i mitten inklämda, de sparade vadderade påsarna i gott skick, tänkte jag tipsa om idag.
I gott skick betyder inte att de är helt släta, det är ju orimligt. Däremot är de fortfarande hela. Börja med att försiktigt pilla/riva loss adresslappar och frimärken. I de fall där det finns tryckt text i stark färg, som här, kan du även limma över vanligt vitt kopieringspapper för att dämpa färgen lite. (River du kanterna istället för att klippa blir det i princip osynligt när servetten kommit på plats.)
Är du som jag har du både udda, vackra servetter och en burk Mod Podge, det fantastiska decoupagelimmet som är så användbart till allt möjligt. Mitt köptes på Hobby Lobby för många år sedan och används bara då och då, men är fortfarande i gott skick. Du kan även tillverka ditt eget decoupagelim med sådant du nästan garanterat har hemma:
Recept decoupagelim
Blanda en deciliter vatten med 2 msk socker och koka upp. Vispa i 2 msk potatismjöl, lite i taget, i en deciliter vatten och koka upp. Vispa hela tiden med en visp. Blanda sedan sockerblandningen med potatismjölsblandningen och låt det tillsammans än en gång koka upp. (Använder du decoupage på exempelvis möbler rekommenderas att du lackar det väl torkade resultatet för tålighet.) Receptet har jag fångat upp på vägen någonsin, har inte gjort det själv.
Servetter består av tre tunna lager papper. Ditt första uppdrag blir att separera det översta, mönstrade lagret från de andra två. Dra mycket försiktigt loss detta.
Måla på ett tunt lager decoupagelim på framsidan av den vadderade påse du vill pimpa. Det kan sedan gärna torka till i någon minut. Lägg försiktigt på servettlagret och fixa och trixa med lätt hand tills du fått det någorlunda slätt och på plats. Det gör ingenting om servetten sticker ut lite utanför påsen, det är lättare att klippa bort överflödigt papper än att hålla på och matcha upp påse och servett perfekt. När servetten är på plats målar du på ännu ett tunt lager lim över hela servetten, arbeta ner limmet försiktigt så att servetten verkligen täcker och sitter fast i påsen. (Bilden är lite missvisande, du vill alltså inte ha några tjocka lager lim.)
När mina påsar var färdiga såg de ut så här. Den blå var mitt första försök där jag ännu inte hade bemästrat det där med att hellre ha lite servett utanför påsen. Det gick bra att fixa efteråt, det var bara att klippa bort två millimeter längst ner. Solrospåsen var lite för lång för en servett. Jag tog lite av den extra, bortklippta servetten och skarvade. Längst till vänster kan du se att mönstret inte riktigt matchar, men detta är inget som kommer att störa då det är precis vid flärpen som viks över till baksidan. Den allra minsta lilla gula påsen hade svarta bläckfläckar som jag inte täckte över, men de lät jag vara kvar. Tänkte att jag kan lösa det med klistermärke, tejp eller annat. Vi pratar om återvunna vadderade påsar, inte konstförfalskning.
Här är mina nygamla postpåsar som jag ser fram emot att få skicka vidare! För någon annan kan detta återbruk te sig som rent tidsslöseri, för mig är detta mindfulness och ren och skär glädje. Jag blir mindful av själva förfarandet och glad över att jag kan återanvända något som både är dyrt i inköp och som fortfarande fyller sin funktion. Och visst är det fint om man kan sprida lite skönhet omkring sig?
Jag vet många som tycker att det har blivit lite trist att vittja brevlådan. Det går dessutom snabbare att mejla och messa och med dessa kommunikationssätt slipper man hela väntetiden. Det är dock något särskilt med att öppna brevlådan och hitta paket och personliga brev! Igår hade jag den stora glädjen att få både ett spännande paket från min syster och favorittomatfröer från min kompis. Hurra! Allt var blött pga ovädret, men det gjorde inget.
Värre var det med min leverans från UPS som hade råkat ut för elände på Sturup och kom fram i ett oacceptabelt skick. Att försöka få ett sådant paket reklamerat är inte helt lätt, kan jag tala om. Jag hamnade på ett callcenter ”någon annanstans” och fick prata med en tjej som inte var särskilt duktig på engelska och som mest verkade ha fått i uppgift att förklara hur jobbigt det är för en om man reklamerar sitt paket och hur svårt det blir för avsändaren att få tillbaka sina pengar. Vi får väl se vad som händer. Jag har nämligen bestämt mig för att inte nöja mig med hur leveransen såg ut då den kom fram. När jag genomfört reklamationen och lyckats lovar jag att redovisa precis hur jobbigt det var.
Tänk ändå vilken skjuts mitt KONTAKT har gett mig in i allt möjligt roligt. Jag har bland annat som mål att skriva fler personliga brev och det betydde att jag varit tvungen att få igång handen igen. När jag skrev julkorten i december fick jag nämligen sådan kramp efter ett gäng kort att det kändes som att jag satt och skrev uppsats i aulan på gymnasiet. Smidigheten i handen är färskvara oavsett vilket instrument man vill traktera. När man håller på med kalligrafi lär man sig snabbt att det räcker att skriva några rader varje dag för att upprätthålla ett smidigt flöde. Dessa övningsrader funkar som skalor eller etyder då man spelar fiol.
Jag undrar lite hur det blir då vi mer och mer överger handskrift. Som släktforskare vet jag hur svårt det är att tyda skrivstil och lättare lär det väl inte bli för våra efterkommande om de inte ens kan skriva kursivt själva. Jag är inte så orolig över den motoriska förmågan eller att människan ska bli en hålögd och slapphänt art utan förmåga att läsa eller skriva. Ungarna lär sig pilla med annat och skriver gör de överlag långt tidigare än vad vi gjorde då vi var små. Däremot tycker jag att det är lite synd att konstformen som handstil ändå är blir alltmer sällsynt. Ovanstående två kuvert är i min fasters ägo i Klackamåla. Min farfar skrev väl friarbrev till farmor kan en tänka. Tänk ändå, en ung man med vacker skrivstil som skrev till en Johansson i ”Åskefälla, Rävemåla, Småland” utan att det var något konstigt med det. Tiderna förändras sannerligen.
Farfars (eller snarare farmors) vackra kuvert kom fram i samband med vårt stora fotoprojekt. Nu när alla foton är scannade och sorterade har det blivit en del kort kvar att skicka ut till diverse släktingar och vänner. Jag bestämde mig för att adressera alla kuvert likadant för att det skulle bli lättare så. Namnen är skrivna med en Cotman round-pensel, storlek 2, och vanlig akvarellfärg i plåtburk. Dessa första fick väldigt mycket pigment i varje penseldrag medan resten av kuverten fick en betydligt lättare känsla då färgen var mycket mer utspädd. Adresserna skrev jag i versaler med tunn Sharpiepenna. Roligt projekt! De personliga hälsningarna blev mycket kortfattade, men så fick det bli då det var 14 kuvert som skulle iväg.
Jag har mängder med pennor, men detta är mina bästa kompisar. Två olika pennskaft till kalligrafispetsarna, ett gäng burkar kalligrafibläck (här representerade av min favvo, Winsor & Newton vit att skriva på svart papper med), en stållinjal med både cm och inch, en vanlig stiftblyertspenna, reservoarpennan jag fick av mina syskon (bl a) då jag hade tagit hand om våra föräldrar, en svart Tombow Fudenosuke hard tip brush pen, en vit Sakura Gelly Roll 08 som funkar bra på svart papper (finns 05 och 10 också), ännu en reservoarpenna med mjukare spets (ger lite fylligare stil än solrospennan), en svart Pigma Micron (här 02, men jag gillar bäst 03), ett riktigt bra sudd och slutligen en linjeringsmall från slutet av nittiotalet och scrapbookingvågens begynnelse som jag fortfarande använder väldigt mycket. Ja, och så får jag inte glömma att nämna att man kommer långt med vanliga akvarellpenslar, men där lönar det sig att inte köpa plastversionen på Ullared.
Papper då? Lindsey på The Postman’s Knock har lärt mig så mycket! Bland annat tipsade hon om det bästa övningspapperet för kalligrafi, nämligen (o)vanligt HP ColorChoice 120 g/m² . Detta papper är tillräckligt slätt för att inte slitas upp av pennspetsar och tillräckligt tjockt för att inte bli så buckligt om man hellre använder vattenfärger eller lite mer flödigt bläck. Svart papper är det svårare att tipsa om. Jag vet inte vad jag ska göra när jag tagit slut på de block jag hade med mig hem från USA. Det lönar sig att investera i lite kraftigare kuvert om man vill skriva fina brev, men jag har inte riktigt lärt mig var man bäst införskaffar dem här i Sverige. Jag återkommer om jag hittar något! Hoppas att du blivit lite inspirerad att antingen skriva en rad eller två till någon du inte hört av dig till på länge, eller bara att skriva lite ”bara för att”. Leta upp fina citat att öva på och sök på ”lettering” och ”modern calligraphy” så finns det mängder med rolig inspiration.
Idag kom en fin överraskning i posten. I en träask, som gamla cigarraskar, låg en hel massa fin och god choklad. (Jo, vi har redan hunnit smaka några olika.) Tack fina extrasyster. Jag är så glad över att vi har dig i vår familj! Att bli omhändertagen på olika vis när livet känns tungt gör allt lite lättare.
I går passade vi på att fira måndag genom att testa fritösen maken fick i jobbets White Elephant-lek i julas. Den visade sig fungera alldeles utmärkt och jag kan lova att detta inte var sista gången vi friterade! Vi hade lite oxfilé i frysen, panerade god ost som smälter bra och så ugnsbakade vi paprika, mild vit lök, broccoli och champinjoner till. Åh, så gott det var!
Efterrätt blev det också. Saffransinlagda päron och persikor från egna trädgården. Jag vill inte göra dig avundsjuk, men det var precis hur gott som helst.
Så här blev resultatet efter frisörbesöket. Ju äldre jag blir, desto mer blir jag en morf mellan min äldste lillebror och min syster i Skottland. Ja, med en brun peruk och lite extra padding på diverse ställen förstås.
Idag är jag fri att skriva om vad jag vill och hur jag vill, men jag vet inte om det blir så mycket roligare för det. Jag har jobbat en massa hela dagen, både som lärare och som allt-i-allo till You Do, men jag har också hållit på med Ett Litet Ord för att knyta ihop säcken då det gäller reach. Jag har följt Ali Edwards egna tankar runt detta projekt med ledord och har fått nya uppgifter en gång i månaden. Jag hade bara gjort några av dem, men under lovet och idag har jag klarat av några till. Det är bra att jag har bloggen och dagboken att gå tillbaka till. Här hittar du information direkt på Ali Edwards hemsida.
Det jag kan säga är att det har gett mig jättemycket att arbeta med reach! Det var inte ett ord som kom sig helt naturligt att välja, så jag är glad att jag känner så. Sammanfattningen kan jag lägga upp här i bloggen när jag är färdig om du vill läsa vad jag kom fram till.
Idag kom det inte ett, utan tre paket på posten. Jag blev så glad, så glad. En vän från Huddinge hade skickat ett välfyllt må bra-paket med allt från en underbar svensk tidskrift som heter ”Good News Magazine” – bara goda nyheter till ett fint kort, en Tara (tidning för kvinnor i min ålder) och en massa godis. Det mesta har jag lagt undan! Det gäller att hia sig när det kommer sådana överraskningar… Min syrra hade hört hur sugen jag var på Juleskum och hade skickat två påsar: en till familjen och en egen till S som snart fyller år. Det tredje paketet var en gratiskalender från Shutterfly. Vet inte var jag ska hänga den eller om den ska ges bort. Vi får väl se!
Äldsta dottern har börjat hänga med mig till yogans måndagspass. Det är jättekul att göra något så uppbyggande tillsammans, att ha något att dela med sin tonåring. Det kan varmt rekommenderas.
Förresten, jag höll ju på att glömma att jag, K och E var på Messiah Sing-In i Salt Lake City i går! Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Utah Symphony spelade vackert och solisterna var duktiga. Publiken var oväntat skickliga vilket gjorde upplevelsen näst intill överväldigande. När orkester och solister blev inropade en extra gång efter konsertens slut kom de tillbaka och så körde de Hallelujakören igen. Konsertsalen darrade nästan av intensitet och jag slutade sjunga och stod där och grät för mig själv medan alla dessa änglastämmor sträckte sig mot himlen. Vilken upplevelse! Jag vill tillbaka nästa år igen…
Och så glömde jag att uppmärksamma min fina, fina pluttsyster. Jag har nämligen fyra småsystrar, men det är den yngsta som fyller 22 år idag. Det gör man bara en gång! Tänk att det har gått så många år sedan hon svepte in i vår familj som en stormvind. Du är bäst K. Puss och kram.
Titta! Sjalen är på gång. Några varv här och några där så blir den nog klar innan nästa vinter i alla fall… Att sticka med det här garnet är som att ha ett eget litet gosedjur i famnen. Jag saknar fortfarande Milla ganska ofta. Det är något särskilt med en katt! Nu önskar jag bara att man inom en snar framtid ska utveckla en anti-allergen så alla allergiker också kan umgås med pälsdjur.
Julkorten som kom gjorde mig lika glad som vanligt! Jag älskar helt enkelt ”vanlig” post. Inte räkningar. De räknas inte. (Haha.) Det här vackra änglakortet får fortsätta följa med oss länge till. Jag hängde upp det på magnettavlan i köket. Tack S!
Älskar ”vår” minigrannhäst. Så sällskaplig och trevlig. Påminner rätt mycket om en gris faktiskt.
Är du trött på att jag lägger upp foton på bergen så ofta? Jag tröttnar i alla fall inte. Jag tycker de är magiska.
Det här, min vän, är ett tecken på att våren lurar där bakom hörnet. Gegga är inte bara av ondo.
Förresten måste du titta på bilderna i den här länken. Det var ett tag sedan jag skrattade så gott! Jag kom att tänka på två av mina syskonbarn som var mer än vad en hel by klarar av då de var mindre. Nu för tiden är lyckligtvis båda två ytterst trevliga ynglingar som är mycket behagliga att umgås med.
Förresten 2… Jag älskar texten på den senaste Disneyfilmens soundtrack. Let It Go, särskilt du som knyter allt inom dig. Ut med det bara!
