… och en flera hundra år gammal ek börjar sitt liv som ekollon.
Vi har följt den här resan sedan i höstas då jag plockade in ett gäng ekollon som lades i blöt och sedan fick en rensning och nytt vatten med jämna mellanrum. Till slut hade jag gett bort eller slängt alla utom en. Det är den som nu står här i all sin prakt!
Så här såg det ut under vintern någon gång:
Tänk ändå vad naturen är fantastisk! Jag blir lika fascinerad varje gång jag tänker på det. Livets gång. Födelse och död. Igår fick vi reda på att en av barnens barndomskamrater hastigt har gått bort. Mitt hjärta blöder för hans mamma och resten av den stora familj som älskade honom så mycket. Det blir tomt efter honom. Det finns många roliga minnen av honom och mycket fint att vårda. Jag hoppas att de som finns kvar kan läka och ta med minnet av honom in i en ljusare framtid.
Den här tiden på året blir så uppenbart en nystart. Allt som vaknar till liv, kommer tillbaka efter en slags dvala, växer och visar hopp omsatt i praktiken. De här små violerna växer utanför min brors och svägerskas sommarhus där mamma och far bodde. Mamma hade alltid väldigt fina vårblomsterarrangemang stående utanför dörren. Jag tycker det är så fint att tas emot av de vilda violhobbarna fast ingen bor här permanent längre.
I vår trappa upp till glasverandan växer den här lilla sötnosen. En spricka i betongen var allt som behövdes för att ge plats för en droppe jord och ett frö som har grott. Tänk!
I ekollonsvasen har jag nu stoppat det enda ekollon som jag inte gett bort eller som ”inte blev något”. Jag hoppas få en liten ek här vad det lider. Som sagt. Det hopp om nytt liv som funnits fortsätter spira här i glasvasen och jag njuter av att följa processen.
Och sedan alla de här! Det får bli efter bröllopet. ? Hur blir odlingsåret 2020? Efter de två senaste åren är mina förväntningar inte direkt skyhöga, men jag ger inte upp. Är man planttant så är man!
Idag var det dags att omskola tomaterna. Jag har satt sex olika sorter och ser redan fram emot att se resultatet av årets odlaräventyr. Aldrig är det så roligt att vara planttant som då fröna har grott och börjat visa färg!
De senaste åren har jag satt för många tomat- och chilifröer, så jag försökte vara lite mer restriktiv i år. Trots det blev det lite för många nu också – 30 plantor, närmare bestämt. Då har jag inte ens tagit hand om chilin och paprikan än! Äh, det är bara att utöka förrådet av murarhinkar/planteringskärl och vara beredd på att springa mer med vattenkannan.
De omplanterade pelargonerna börjar sätta nya blad, basilikan har tagit fart, de gamla auberginefröerna har kommit upp nästan allihop (om än spretiga) och så här långt har både tomat, paprika och chili klarat sig bra. Faller världen omkring oss samman är det skönt att ha något så jordat som växtligheter att fokusera på. Det och att fira livet. Bra kombination.
Jag trodde jag hade tagit livet av mammas novemberkaktus, men nu har den börjat blomma igen, precis i tid till påskförberedelserna.
Förra året gick basilikaodlingen ”sådär”. Jag tänker om, men har inte tänkt färdigt än. Hur gör du med din egenodlade basilika?
Jag älskar att ”få” tid. Dottern och jag hade planerat att åka till Oskarshamn och besöka hennes kompis på folkhögskolans Öppet Hus idag, men coronaviruset satte återigen käppar i hjulet. Det blev ingen utflykt, utan vi hade helt plötsligt en dag fri att använda till något helt annat. Underbart!
Jag åkte en runda till Bredavik för att hämta pelargonerna som vintervilat i köket där. Vilken dag! Det var länge sedan himlen var så här blå.
Nu står alla överlevarna framför vedspisen och på diskbänken för att få ny jord runt fötterna. Imorgon kanske?
Köksskåpen har blivit lite uppfräschade de senaste dagarna och mat med utgångna datum har tagits ut för att bli tillagad till något ätbart. Favoritbrödet med nötter, fröer, torkad frukt och bikarbonat till exempel:
Jag hann även med en runda i landet för att se om det fanns något ätbart att plocka upp. Lo and behold! Morötter fanns det ett helt gäng av, så imorgon blir det ugnsrostade morötter av något slag. Det är så härligt att hitta oväntade godsaker!
Maken jobbade också på bra. Det känns verkligen roligt att lite i taget kunna ge denna lilla gård den omtanke den är värd. Stenmuren du ser här har varit dold av björnbärsris, sly och annat, men nu börjar den komma till sin rätt igen!
Jag har en konstig grej som gäller trädgård och odlande. Jag gillar verkligen att vara planttant, men har så erbarmligt svårt att komma igång med försådder och andra förberedelser. T o m tråkigt rensande gör jag hellre. Det är precis som att det eventuella misslyckandet ligger där framför mig, manifesterat i påsar med såjord, fröer och verktyg… Nu är jag åtminstone igång. Lunchrasten gick åt till att sätta tomat, chili, paprika, aubergine och basilika. Maken har monterat hyllsystemet med belysning i gästskrubben i år eftersom inte sonen längre bor där. Tror att det blir jättebra!
Förra året lärde jag mig ett och annat, men inte vad som egentligen gick fel med basilikaskörden. På’t igen, så blir det kanske så det räcker åtminstone till några portioner pesto!
Jag firade med att rensa fruktkorgen på mjuk kiwi och skrumpet äpple. Dessa fick en runda i råsaftcentrifugen till mina smaklökars stora glädje. Tänk om det blir så stor Ingrid Marie-skörd som för två år sedan så vi kan njuta rosa äppelmust igen… Drömma kan man ju!
Det står inga solrosor i Bredaviksbacken i år, men det växer ett helt hav vid Emanuelstorpet i Klackamåla. Den här buketten hade min syster plockat där i lördags och jag blev så glad över den!
Min egen solrosskörd är än så länge två hela solrosor, men kanske blir det fler. De stackars frön jag petade ner har kommit upp, men varit ruskigt sena. Fars gladiolusknölar som jag vårdat ömt har långsamt dött bort och i år kom bara en enda upp… Rosenskärorna blommar på, ringblommorna har inte varit alls lika rikliga som vanligt och även om jag fick många zinnior har de alla varit väldigt klena. Roligt ändå att kunna plocka in buketter hela sommaren och in i hösten! Rönnbären är så vackra och jag brukar alltid plocka in en kvist för att välkomna den här tiden på året, så det får kanske bli dagens projekt. Tillbaka till Professor Tsang och ”How to create a Game Plan…”.
Vissa hösttecken börjar pocka på uppmärksamhet. Mognande nypon, rönnar som börjar explodera i färg, gula björklöv på regnvåta bilrutor… Dottern börjar skolan på fredag (hon fick idag veta att det blev två extra dagars sommarlov, hurra) och pendlartrafiken är igång igen. Här är dock bevis på att det faktiskt är sommar fortfarande. Tomaterna är så goda, så goda! Längst ner kan du se min halvt solbrända fot. Inte är det snyggt, men jag är nöjd över att vi har haft en sommar som har inneburit att jag mest skrotat omkring i mina flip-flops. Det finns det som är värre. Jag tror att D-vitaminförrådet är påfyllt, men kommer i vanlig ordning att komplettera med tabletter framåt september. Det var det där med den svenska vintern…
En bild säger mer än tusen ord. Jag stoppar näsan i mina luktärter flera gånger om dagen. De luktar himmelskt och är dessutom ljuvligt söta, så mardrömmen om tomater med potatisbladmögel kan inte ta så mycket plats som den försöker. Det gör mig glad och tacksam. Chokladmyntate med iKaffe är som godis och havregrynsgröten blir festlig värre med gårdens honung. Jag fortsätter nog leka planttant ett tag till.
Förra sommaren var en total katastrof för växtligheten i trädgården. Vädret var fantastiskt för semesterfirare, men inte fullt lika roligt för lantbrukare, ångestfyllda klimataktivister eller planttanter. Dessutom förstörde rådjur, kålfjärilar, potatisbladmögel och annat ”naturligt” allt som inte torkan saboterade. Jag bestämde mig för att inte ge upp och satsade trots upplevelserna 2018 fullt ut i våras med försådder, förberedelser och drömmar. Maken satte upp ett stängsel som har hållit rådjuren ute och vädret har inte varit fullt lika extremt som förra året, men trots det har vi mött stora utmaningar.
Maken designade och byggde följande växthusgrund/tomatstöd enligt ingenjörsmässiga uträkningar under förra veckan. Efter att ha sått, vårdat, skolat om, planterat ut, gödslat, vattnat och tjuvat dessa skönheter kändes det jättefint att kunna ge dem det stöd de behöver. När jag gick min vattnarrunda i förmiddags blev jag så arg när jag hittade dessa bladmögelangripna tomater:
Jag vet inte varför jag inte såg detta när vi band upp alla plantorna. Det spelar mindre roll. Jag har nu klippt bort alla drabbade tomater och blad och hoppas att inte hela skörden nu är körd. Blä, alltså. Potatisen är inte drabbad, så den här gången kommer sporerna någon annanstans ifrån.
Nåja. Det är som det är. När stödet satt på plats visade det sig att det fanns en massa sly i vägen på vänstersidan, så vi rensade ut lite skräp som låg gömt i gräset för att kunna köra med röjsågen där. ”Lite skräp” blev allt det här: en gammal plastgran, en massa rester från renoveringen och ett gäng riktigt stora stenar. Man kunde aldrig ha gissat att allt det här låg gömt i gräset! Det är precis så det är med livet. Vi tittar på böljande gräs och vackra rabatter i andra människors trädgårdar, ser perfekta liv med vackra leenden och spännande äventyr på Instagram, hör talas om yrkesmässiga framgångar hos andra och jämför allt detta med allt skräp som vi vet finns gömt hos oss själva.
Nog för att jag känner till de flesta av mina egna tillkortakommanden. Flera av dem har jag kämpat mot, eller med, under ”hela mitt liv”. Andra har jag inte upptäckt förrän de anfallit helt oväntat. En del har jag lämnat på soptippen och jag räknar med att de aldrig någonsin kommer att störa mig igen. Vissa attackerar mig när jag hamnar i specifika situationer trots att jag känner till dem och vet hur skadliga de kan vara om jag låter dem styra mig. Det är så det är helt enkelt. Vi människor har alla skräp i gräset, sophögar på gården eller bara lite skit i hörnen. Jag önskar att vi var bättre på att hantera det både hos oss själva och hos andra, men jag gissar att det är detta som gör oss till människor. Vi är ofullkomliga. Vi är fantastiska, men kommer alla med fel och brister. Hoppas att både du och jag kan lära oss att erkänna och acceptera det.
