Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.
Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!
Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.
Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.
För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?
Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.
Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).
Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!
Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.
I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.
Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!
Syrran skickade ett tips om hur man kan stänga ute mördarsniglarna från sina odlarlådor med takfotsnät. Jag sätter alldeles för mycket kål i mina kållådor vilket gör att det blir svårt att leta efter oinbjudna gäster, men det syns såklart när de smaskar i sig av allt det läckra. Nu plockade jag bort kålnätet på ena lådan, det är lite hål i det och kålfjärilar sågs ändå fladdra omkring innanför nätet. Maken häftade fast takfotsnät enligt Instagramtipset på alla tre kållådorna och några av de andra i trädgårdslandet så får vi se hur effektivt det är. Det var ett tag sedan jag letade sniglar bland grödorna, så innan projektet påbörjades plockade jag bort tio feta exemplar i experimentlådan. Igår, dagen efter monteringen av takfotsnätet, hittade jag två stora till. Jag tror dock att jag bara hade missat dem dagen innan. Det senaste dygnet har det regnat en hel del, så morgonen inleddes med en snigelletarrunda. Två feta sniglar var på väg ner för lådkanten med oförrättat ärende, men i själva lådan hittade jag bara en liten rackare. Kanske hade den forcerat takfotsnätet på väg in, men den kan också ha gömt sig under de andra sökningarna. Isåfall är det här en revolutionerande uppfinning! Vi kan inte undvika att sniglarna kommer in på tomten från sina gömslen, men kan vi stoppa dem från lådorna har vi verkligen vunnit mycket.
Varje år tänker jag ”efter blomningen ska vi beskära vår syren bakom huset”. Jag har hunnit tänka tanken från och till sedan våren 2017, så nu är det kanske dags att göra slag i saken. Syrenträdet ger en frodig blomsterprakt, men den befinner sig väldigt högt uppe och jag vill ha blommorna närmare min näsa då jag uppehåller mig i närheten. (För övrigt är denna baksida en riktig dump med ogräs som skulle kunna bli jättemysig. Senare projekt dock. Vi kan inte ens göra det hjälpligt snyggt. Tyvärr lät cykelverksta’n hälsa att röjsågen/trimmern inte blir klar förrän om flera veckor, gah.)
Pernilla Månsson Colt tipsade om att direkt sätta syrener som man plockat på morgonen i 40-gradigt vatten som man tar med sig ut till sin häck/buske/träd. Så gjorde jag i morse och det funkar toppen! I vanliga fall brukar alltid någon kvist sloka ganska omgående. Min faster har tipsat om att ha bladkvistar och blomkvistar, men jag har inte fulländat den tekniken. Med bara ett försök finns inget underlag för en studie, men jag kan ju testa fler gånger! Så jag älskar att se hur olika växter tar sig ton medan andra tar på sig sin ”medel-Svensson-skrud” efter att ha svassat runt i galautstyrsel i några veckor. I min trädgård gillar jag att divorna får ge varandra utrymme. Somliga får utöva soloshow, men många behöver dela scen med andra praktfulla solister och finfina körsångare. Imorgon får jag kanske tid att ta en runda och genom kameran se hur det står till i trädgården efter en synnerligen seg vår. Men – blomsterprakten är på gång!
Ja, alltså, vuxen på riktigt har jag varit jättelänge, men ibland slås jag ändå av sådant som tillhör vuxenvärldens insikter. Som att det är fantastiskt med regn, åtminstone på rätt tid och plats. Att vara på Gröna Lund en liiite regnig sommardag är perfekt eftersom man troligen slipper långa köer. Att ha rest till Liseberg specifikt från Abisko och sedan mötas av ösregn i flera dagar är kanske inte det roligaste man har varit med om. Att ha en strandsemester med regn varje dag kan bjuda på rätt stora utmaningar om man inte reser med barn som gillar att bada i regn eller vuxna som älskar att mysa med levande ljus, film och spel. Att få över 10 mm regn en söndag i maj efter en lång, kall och torr vår är bara alldeles fantastiskt! Jag kom hem i eftermiddags och kände hur hjärtat hoppade till då jag såg att vi redan var uppe i sex millimeter och att regnet på intet sätt hade lugnat ner sig. I appen lovas det fortsatt regn tills tidigt imorgon bitti. Vi håller tummarna!
Prästanteckningarna angående vädret här på Sturkö på 1700-talet lyfter jag fram här då och då, för jag tror att vi mår bra av att påminnas om att vädret är som vädret är. Acceptans för att det inte går att styra och att det varierar både spontant och i cykler. Det är lätt att tro att ”det ska vara så här för alltid nu” då vi är mitt uppe i något, oavsett vad det gäller (som jag skrev om igår). Här hittar du prästens anteckningar.
En av mina favorithemsidor är SGU. Där hittar man en massa bra information, bl.a. om grundvattennivåerna i Sverige. Just nu har vi i södra Sverige riktigt dåligt med vatten i magasinen, både de små och de stora. Eftersom det ser ut som det gör tar jag tacksamt emot känslan av oktoberstorm idag och hoppas att resten av de utlovade dropparna också faller senare i veckan. Syrran i Skottland hade 33°C i bilen idag och det är snustorrt, i södra Europa har det regnat enormt under vintern och norra Sveriges grundvattennivåer är mycket över de normala. Hej Carina Berg och ”ja, ja, men nu blev det så”. Idag jobbar vi med acceptans för ögonen.
Jag försöker få grejer gjorda med lilla 1,5-åringen här hemma, men det går lite långsamt. Jag ligger efter hela tiden, men njuter ändå av hur det växer och lever runtomkring mig. Jag njuter inte bara då det händer grejer här hemma, utan också att jag ser blomsterprakt på annat håll. Syrenerna börjar slå ut. Såg bilder från Söderköping på utslagna syrener hos Anna och tänkte att vi VERKLIGEN bor i ett blåshål. Här närmar vi oss nämligen bara det utslagna. Det är vinden som är den stora utmaningen i vår trädgård. Får försöka skapa bättre rum kanske? Jag önskar att jag hade en lövblås, för markduken i tomatkuvösen gick inte att borsta ren från förmultnade lönnlöv från grannarnas makalösa träd. (Trädet ska tydligen bort snart och jag gråter redan över hur jag kommer att sakna höstarnas bästa utsikt från köksfönstret.) Titti och jag matchar sorgränder under naglarna, men inte sörjer vi. Det är roligt att ha fingrarna i jorden tycker vi båda.
Imorgon flyttar jag ner gyllenbär, chili och paprika till växthuset. Det var skönt att stå i tomatkuvösen och få ner plantorna i slutdestinationen, varsin murarhink, för ute blåste det med byar på 20 m/s. Inte undra på att tomaterna växte så bra förra året efter att ha fått skydd både uppifrån och från sidorna. Sniglarna har tuggat i sig en hel planta plymspirea (fick av min svägerska förra året) och en vallmo som jag vårdat ömt. Kommer någon av dem igen? Vet ej, men perennrabatten har nu fula ölfällor överallt (enliters mjölkkartonger med öl i) för att locka till sig marodörerna. Tror du jag lyckas bättre med bekämpningen i år?!
Vackert väder och en oändlig att göra-lista. Bra kombination! Både maken och jag jobbade på i rasande takt. K klippte och samlade gräs som jag ska ha till täckmaterial medan jag höll på med detaljer som att samla upp fjolårsgräs och göra odlarlådorna färdiga för sådd. Jag kikade bara med ett halvt öga på syrenhäcken eftersom jag känt stor besvikelse över att den inte tagit sig så bra trots att jag lade ner så mycket tid på den förra året. Nu visade det sig att det finns liv i betydligt fler av de små skotten än vad jag trodde. Jag får nog sitta stilla i båten och vänta på utslagna blad för att se hur det egentligen gick.
Jag gav AI i uppdrag att konstruera en bild av mig i stil med någon känd mangakonstnär vars namn jag ej minns. Hur som helst gillar jag bilden och att tänka mig själv gå omkring med en bukett blommor i handen med linneklänning och stickad kofta. Annars skrotar jag mest omkring med håret uppsatt för att inte flyga i ansiktet, militärskjorta och mjukisbyxor på och sällan koftor, för de fastnar i hagtornshäcken, viltstängslet, björnbärsslanorna eller allt annat som sticker ut både här och där i vår trädgård.
Maken klippte på bra och den där gräshögen är långt större än den kanske ser ut på bilden. När vi var på väg till spelkväll framåt kvällningen kom brorsan med åkgräsklipparen. Lockande att ha en sådan, men det första gräset vill jag gärna använda som täckmaterial. Ska bara komma på ett sätt att överlista mördarna i vår trädgård. Så här tidigt på våren tror jag mest på ölfällor runt en sådan här hög. Vi får se om jag lyckas!
Jag älskar verkligen rosenportalen och ser fram emot att se Prinsessan Marie blomma ännu mer överdådigt än förra året. Tänk så bra det blev, det här projektet! Rosor blir alltid sjuka på något vis, men vi njuter av allt det som är bra först.
Knoppar och blommor i alla möjliga olika stadier växer på alla möjliga olika ställen. Det ena päronträdet dignar av knoppar redo att slå ut och vårt lilla körsbärsspö från Lidl gör detsamma. I år får det chans att blomma även om det är så litet. Det får vara så. Maskrosor, ska de verkligen få chans att bre ut sig? Ja, har man bin är dessa gula solar varmt välkomna. Pyttorna anses vara ogräs, men hur glad blir man inte av dem? Vi har små öar av olika nyanser mellan vitt och rött på flera platser i gräsmattan som väl mest består av olika gräsliknande ogräs. Det är okej, det ser åtminstone jättefint ut då det är nyklippt och vi har nått dags datum.
Här kommer ännu en bild av backsippan och verkligen trivs där den står. Så vackra blommor! Tänker alltid på Hurtigs backe dit vi åkte med makens mormor varje vår. Vacker plats i Uppland där backsipporna böljade och det fanns fina bestånd till årets omgång nässelsoppa.
Att ha en trädgård ger livskvalitet även om det också innebär att det alltid finns mer att göra. Tack för allt det vackra och fina.
Skärtorsdagens morgon började med att jag öppnade Uttorps bageri för att baka en sats frallor till ungdomarna som skulle resa hem till Danmark igen. Efter tack för underbara dagar och kramar var det dags att jobba en stund. Skönt att efter det kunna röja runt i vår lilla veranda och fixa klart. Igår skurade jag golvet och flyttade på allt som inte skulle stå där och idag var det dags för fönsterputs, rengöring av ytor och att få allt på plats. Det är dock inte dags för riktiga mystiden. Först ska detta bli ett extra växthus.
Än så länge står bara tomaterna här, men snart blir det andra bullar! Detta är den bästa tiden, medan allt fortfarande lever, sniglarna inte tagit över än och hoppet lever om att detta blir den bästa skörden hittills.
Älskar det klassiska påskriset i Höganäskrus. Fjädrarna hade dottern fixat och jag tycker det blev så fint med de matchande juvelfärgerna i de röda fönstren och glasflaskorna i fönstret. Efter körövningen satte jag mig ändå en stund och njöt av såpadoften och att bästa sommarrummet i huset inte längre är soptipp/lager. Nu kan vi påska i lugn och ro. Jag önskar dig som läser här en riktigt fin långhelg!
