To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).
Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.
När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.
Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.
