Vi bodde i Segeltorp/Snättringe i tolv år. Det var tolv fina år i ett hus som med tiden blev mer och mer som vi ville. Öppet, inbjudande och mycket större inomhus än utomhus (precis som en Tardis). Trädgården var knappast någon dröm även om den passade oss som var bortresta så mycket varje sommar. Nästan alla våra grannar var fina, omtänksamma och hänsynsfulla. Vi hade en trygg oas för våra barn och den enda egentliga baksidan var att det var liiite långt till busshållplatsen. Varje skoldag åkte barnen från och till Måsvägens hållplats. Jag kände mig aldrig det minsta otrygg med att låta dem gå och dessutom behövde de motionen. Mellandottern tyckte däremot alltid det var läskigt att gå förbi ”hundhuset”, ett hus där det bodde en hund som alltid skällde. I natt dog den hunden. Den blev ihjälstucken av sin husse eller matte, men både husse och matte blev också ihjälstuckna. Av sig själva eller av varandra. Familjedrama. Sorg och elände.
Denna tragedi hände i villaidyll no. 1 där det värsta som hänt de senaste tolv åren var den fest som de dåvarande grannarna hade och som totalt spårade ut eftersom några av de vuxna blev lite väl runda under fötterna. Det var vår sons klasskamrat som fyllde tio. Familjen hade bjudit de coola klasskompisarna, sålunda inte vår son, och deras föräldrar. Tycker du nu att det är lämpligt att ha en sådan fyllefest när tioåringar är med då du dessutom kanske inte riktigt känner till hur väl föräldrarna tål alkohol kan du räkna med att det blir otäckt.
Elände händer ibland. Ibland är det goda människor som råkar illa ut och ibland är det väl ”karma” som kommer och biter en i rumpan. Oavsett vilket är det tragiskt när döden bjuds in allt för tidigt.
Lämna ett svar