Spotify ville introducera en ny funktion för mig (precis som att Spotify är en person – detta är naturligtvis en funktion som är byggd på AI och digital igenkänning) och jag tänkte ”varsågod, visa mig vilken musik som är min 2023”. Vilket bra sätt att se hur sinnesstämningar förändras över perioder och vilket kul sätt att få ny musik introducerad! Nu kan jag konstatera att det visst inte blev så mycket ny musik i den här listan. Det är ganska många redan populära låtar av en typ som jag inte så ofta lyssnar till, men framförallt är det en väldigt positiv, lite glättig och mycket peppig bild Spotify har av början på mitt år. Jag känner att jag verkligen känner mig tacksam över hur en AI-funktion kan bekräfta för mig att jag har ett gott liv. Och hjärnan ska må riktigt bra av att lyssna på musik som den inte brukar matas med, så jag ser det här som ett kul hälsoprojekt.
Brorsan hade skickat mig på uppdrag att se hur sommarhuset klarade sig utan värme. Det verkar klara sig fint utan el-hjälp vid så ”höga” temperaturer som vi har. Det blir minusgrader lite längre fram i veckan, men inte mer än vad som kan hanteras är min bedömning. Flera av mina pelargoner i köket ser ut att ha dött. Så får det vara. Jag har insett att zonal-pelargonerna är betydligt tåligare än flera av de mer annorlunda sorterna. Jag får väl helt enkelt köpa nya sticklingar från någon som har bättre övervintringsmöjligheter. Det löser sig. Jag stod länge kvar i trädgården och njöt av utsikten, numera med upplyst flytbrygga och båt/buss-hållplats. Somligt är precis som vanligt, annat förändras. Jag behöver inte längre kämpa emot förändringar på samma sätt som när jag var yngre. Det finns ibland en charm i sådana och möter man de förändringar som inte går att påverka med ödmjukhet och acceptans är chansen till att må bättre så mycket bättre.
Idag fyller min lillastesyster 30 år. Det är knappt så jag tror på det själv, men det är faktiskt sant. Dagen då hon föddes känns som ett annat liv. Det handlar väl mer om att jag levt i trettio år med henne, men hade ”bara” haft tjugotvå utan. Så glad för att hon och hennes fina man får fira födelsedagen i lugn och ro genom att utnyttja en av sina bröllopspresenter (presentkort på tjusigt spa).
Här hemma fortgår livet i gott tempo. Jag skriver gott för att påminna mig om hur glad jag är att allt liksom funkar i mig igen, att jag inte längre får stresspåslag bara av tanken på att det finns mer att göra och att jag numera kan ta saker i den takt de kommer. Igår var en osedvanligt vanlig dag, men trots det osedvanligt bra. Det känns värdefullt att ta den känslan tillvara. Jag njuter av att plocka in det som gör mig glad: lite mer levande ljus, lite mer pyssel, lite mer överraskningar, lite mer andlighet, lite mer sociala tillställningar, ja, lite mer helt enkelt.
Här kommer påminnelse om mitt amaryllisprojekt. Sedan intagningen från trädgårdslandet har en helt blommat ut, en slår ut vilken dag som helst, en står i knopp som kommit upp nästan hela vägen och sedan har vi de fem här i förgrunden som man precis kan ana knoppen på (en halv till tre centimeter ute ur löken). De fem som står kvar utan tecken på knopp lever och har hälsan, så de är kanske bara lite sega i start? Detta experiment är ju hur roligt som helst! Jag väckte lökarna liiite för sent, men hann i alla fall njuta av en blommande adventsamaryllis. Det är förvisso drygt fyra veckor kvar till jul och jag tycker att de här blommorna växer väldigt ojämnt sinsemellan. Av de två som blommade innan lökarna togs upp ur jorden var en röd och en vit. Dvärgamaryllisen som är på gång att blomma snart (står i vardagsrummet) är vit, så det borde betyda att resten av ”damerna” är röda, terracotta eller någon rosa variant. Jag gissar att de lite märkvärdiga kommer att vara mindre benägna att blomma om, men det kanske bara är inbillning.
Jag är mycket stolt över min Spotify-utmärkelse efter årets lyssningar. 45 145 minuter av nästan bara musik (jag lyssnar på poddar på annat ställe), mer än 89% av de svenska lyssnarna. Jag var en av de 0,5% som lyssnade mest på Annika Norlin vilket tyder på att jag borde prioritera en konsert med henne nästa år. Jag har flera i min närhet som hade varit intresserade av att hänka tänker jag! Att jag annars får vara äventyrare åtminstone inom ett område i livet känns stort för någon som är så fyrkantig som jag ändå är. Jag ser fram emot att fortsätta undersöka var musiken kan ta mig, åtminstone så länge jag slipper lägga rap och hiphop (Vad är hönan och vad är ägget?) till listan. Tur att vi alla är olika, eller vad det nu är man brukar säga.
Igår ringde en kär vän och berättade att det värsta hade hänt. Vi visste att det fanns en stor risk att en nära familjemedlem skulle hinna dö innan hon kunde få den hjälp hennes kropp så desperat behövde. Tiden var inte på hennes sida, en familj känner bottenlös sorg. Påminnelsen om hur lite vi vet om vad som ligger framför oss kommer alltid till ytan vid sådana här tillfällen. Vi har inga garantier, varken för hur livet ska bli eller hur länge vi får gå här på jorden.
Idag vill jag spela En skrift i snön för dig, S.
Det blåser på månen En blåklocka slår För allt det som är Som inget vill vara Jag vandrar i vinden Ett tidevarv går Sen är allt det som skrämt mig Inbillning bara
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Och evig ro En liten stund Och natten som väntar lär oss att drömma Den saga som skrev oss Den skrevs av en vän En skrift i snön Om hjärtas hem
Om jag vore vacker Och gjorde dig glad Om jag vore den som jag ville vara Då är jag en älskling På finpromenad Och ett skyfall av tårar där stjärnor fara Ett klockspel i mörkret Hör du det Jag följer dess ton överallt Till bråddjup ensamhet Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev Svarta bläck ögon blå och kriser och kransar
En Karlavagn landar hemmavid Nu seglar jag bort med min vän På höga moln av frid Mitt hus och hem I nattens famn Och näcken som spelar fast ingen dansar En främmande fågel Vem läser mitt brev En skrift i snön Om hjärtats hem
Igår hade vi en vacker höstdag med lite mer strålglans än vanligt. Så länge jag inte sitter som chaufför i en bil älskar jag väderfenomen som framkallar dis och dimma. Det ger en lite trolsk känsla och låter solljuset spridas mjukt. Det är såhär höstens färger verkligen kommer till rätta.
I bakgrunden ser du vår gamla presenning som fått uppdraget att döda ogräs. Vi får väl se hur effektivt det är. Med tanke på hur fult det är hoppas jag på stort genomslag. Under kryddhjulets stenar ligger dubbel svart sopsäcksplast, men rotogräs har ändå tagit sig upp på somliga ställen. Det är stora krafter i omlopp! De fröburna ogräsen kommer man inte ifrån och nu är det dags att rensa rent för att ge de bästa förutsättningar inför våren.
Jag hade aldrig sett vinruta innan jag föreslogs ha den i kryddhjulet. Bladen och färgen är så vackra! Den kommer förhoppningsvis att blomma med gula små blommor på höga stänglar nästa år. Den är giftig om den intas i för stora mängder, precis som så många andra örter, men anses kunna hjälpa inom många olika områden i folkmedicinen. Det vore ju spännande att veta hur många som har fått gå åt under studier om hur en ört funkar. ”Oj, det blev nog lite för mycket vinruta…” Kelter, romare, judar, kaledonier, egyptier och kineser har använt vinruta under många år. Den har fått agera i form av lugnande medel, skyddande från ondska, kramplösare, smärtstillare och så mycket annat. Ett allt för stort intag leder som sagt till risk för döden, så jag håller mig nog lite avvaktande till att inkorporera den i mina dagliga rutiner.
Bladpersilja äter jag dock mycket gärna. Vi har redan mycket i frysen, kanske hinner jag med en omgång härligt örtsalt med selleri, persilja och lite andra kryddor. Det finns fortfarande en hel del att ta av och risken för mer frost den närmaste veckan verkar inte vara överhängande. Jag satte aldrig någon sen sallat, så nu blir det rätt mycket persilja. Om inte annat så är de här bladen mycket vackra som dekoration.
Dotterns cykel blev kvar i Nynäshamn efter flytten. Den ville köpas av ett flertal personer i syrrans padelhall där den stod, men fick istället följa med hem till oss. Nu ska den få lite vård, för den har blivit mycket styvmoderligt behandlad de senaste åren. Inte för att jag vet var tuben med Autosol ligger, men den har definitivt en uppgift att fylla här!
Sara Bäckmo tipsade om att lagra sina rotfrukter i genombrutna plastbackar klädda med tidningar och med torv som skydd istället för sand som det annars alltid tipsas om. Sand är väldigt tungt, så jag gav mig på att också testa torv i år. Jag tror vi klarar att hålla stenkällaren frostfri, vi får väl se. Lagrade morötter blev det inte särskilt många. Rödbetor och lök verkar istället vara våra specialiteter, vi får goda skördar av dessa grödor varje år.
När vi städade ut bland allt metallskrot tidigare i höst hittade jag denna rostiga burk för ”extra prima fetsill”. Jag tycker den är så charmig, så den fick bli kruka till ett par julrosor. Den fina stormlyktan har fortfarande inte fått något glas. Jag ska bara komma ihåg att ta med den till Karlskrona Byggnadsvård och höra om de har något som skulle kunna passa.
Den här synen gör mig glad! Vår lilla tyska extradotter är tillbaka över höstlovet. Kul att hon och hennes pojkvän får livet att funka trots att de bor så långt ifrån varandra. Igår tog hon sig tid att komma hem till oss på middag och spelkväll. Extra bonus var det att yngsta dottern också var hemma. Lite ungdomlig energi i huset, det är fint det.
Den lilla söta loppiskyrkan har nu blivit väl rengjord. Den klassiska speldosan som finns monterad inuti spelar Stilla natt klart och tydligt, men elektriciteten fick jag inte riktigt att funka. Ingenjören ryckte in och slipade och trixade lite. Trolleri, trollera och så var problemet fixat! Därmed är tomtelandets nyaste tillskott redo att flytta in. Det dröjer dock en och en halv månad tills vi är där. (Julen närmar sig dock. De första julalbumen har redan släppts och det är ett helt gäng på väg. För dig som är intresserad kan jag erbjuda en Spotify-lista där jag och några kompisar laddar upp årets nya julmusik. Vi är uppe i 7,5 h lyssning redan, så det gäller att börja lyssna för den som är intresserad av hitta nya favoriter till sin jullista.)
Vilken tur att jag inte jobbar kvar i skolvärlden! Jag hade varit en sådan där jättejobbig kollega som hade varit sjukskriven i en vecka. Ve och fasa! Igår var jag dock så pass på banan att jag tog mig ut en stund. Dagen inleddes med att sätta amaryllisrötterna i ljummet vatten. Jag ställde en stor tändsticksask tillsammans med dem för att visa hur små de flesta av dem är. Som sagt, det ska bli jättespännande att se om någon av de här bestämmer sig för att blomma. Alla lever i alla fall. En bra början om inte annat.
Yngsta dottern kom hem förkyld, semester inbjuder visst alltid till sjukdom. Kroppen anstränger sig att hänga med när man står under stark press, sedan släpper allt då den ges utrymme att vila. Tisdagen ägnade vi sålunda mest åt just vila. Ja, eller åtminstone tog vi det väldigt lugnt. Igår bad jag dottern lägga sig på soffan och så gav jag henne en lite vänlig behandling. Efter flera månaders utbildning på Axelsons till spaterapeut har hon fått fler lyxiga behandlingar än jag i hela mitt liv. Jag gjorde ändå mitt bästa och fick höra att jag har talang. Hahaha, hon är så duktig på att uppmuntra och vara snäll!
Både yngsta dottern och jag gillar traditioner. Vi tog därför en tur upp till Blomlöfs rökeri för att inta en delikat måltid i deras kanske inte så mysiga, men trevliga, restaurang. Det var lika gott som vanligt. Dottern hade gissat att vi skulle vara ensamma vid 14.30 en höstvardag, men så var det inte. Visst var det betydligt lugnare än under sommarmånaderna, men vi var flera sällskap på plats. Mest intressant var det att försöka bestämma hur sällskapet vid bordet bredvid hörde samman. Ett par i 60-årsåldern som pratade svenska tillsammans och ett par i 30-årsåldern med tre barn som pratade tyska med varandra och så pratade de äldre svenska med den yngre kvinnan och engelska med den yngre mannen och barnen. Var det en mormor och morfar som fick prata ett tredje språk med barnbarnen? De var så unga, kanske 6-8 år, borde de då inte kunna mer svenska än engelska genom sin mamma? Nej, det var nog bara bekanta. Eller? Ja, så gick våra tankar. Det är väldigt spännande att fundera runt medmänniskor och gissa hur de lever sina liv.
Jag älskar de mjuka novemberfärgerna. De kommer ännu bättre till sin rätt i kombination med nyplöjda (eller kanske snarare nyharvade), varmt chokladbruna åkrar. Det är så vackert! Dottern gillar att utföra yoga på alla möjliga och omöjliga platser. Jag har många foton på henne framför solnedgångar, spännande byggnader och mitt i naturen. Det är alltid lika imponerande att se henne ha full kontroll över sin kropp. Min kroppskännedom går att utveckla, om man säger så.
Väl hemma fick jag erbjudande om en RIKTIG ansiktsbehandling med Maria Åkerberg-produkter och massage. Allt jag kan säga om detta är att det kändes så lyxigt att få en timmes omsorg. Mjuka fingrar, men säkra och stadiga! Huvud- och skuldermassage är så otroligt skönt, musiken som uppfyllde rummet vaggade mig nästan till sömn. Så stolt jag är över denna tjej! Hon är verkligen duktig på det hon håller på med och jag hoppas att hon får möjlighet att utveckla sig vidare inom detta område.
Kvällen fortsatte med flera timmar i soffan. Diskussioner och en massa musik, som i gamla tider. Man kan komma långt med fyra ackord på en ukulele. Allsång med Spotify är också ett vinnande koncept! För att inte tala om Ben & Jerry’s. Det här blev helt enkelt överlag en riktigt bra dag.
Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.
Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!
Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!
Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!
Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.
Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.
Jag älskar verkligen tiden jag tillbringar tillsammans med Fredrikskyrkans Kammarkör. Människorna, musiken, samhörigheten, rummet, utvecklingen… 2021 års finaste stund går kanske inte att bestämma, men en av dem var minneskonserten i samband med allhelgonahelgen. Nu har repetitionerna för årets minneskonsert dragit igång och jag njuter. Den här helgen övar vi lite mer intensivt, men umgås också mer privat. Körsången är så viktig i det svenska samhället, men också andra ställen där man känner gemenskap. Alla gillar ju inte att sjunga, hur nu det är möjligt… 😅
I början av 1600-talet byggde den danske kungen Kristian IV en ringmur och en kyrka som en befästning mot de ohyggliga svenskarna som härjade ner till Kalmar där det vid den tiden fortfarande var full rulle. Det var ett smart drag tänker jag. Ja, för danskarna i alla fall. 1611 föll Kalmar nämligen i danskarnas händer. Efter det var det ett fasligt kackel om var gränsen mellan Sverige och Danmark skulle gå. Det hände både det ena och det andra och när all krutrök hade lagt sig hade vi fått fred. 1658 kom danskar och svenskar överens om att Blekinge, Skåne och Halland skulle tillhöra Sverige. Som vi karlskroniter vet flyttades svenska flottan från Kalmar till Karlskrona 1689 och Kristianopel blev en bortglömd liten lydköping till Karlskrona. Numera är det en håla under vinterhalvåret och en fantastisk destination så fort seglarna kan ta sig ut i sina farkoster.
Igår tog oss maken och jag ut till denna lilla sommarpärla eftersom Sofia Karlsson hade en spelning i kyrkan. Minst en konsert i Kristianopels kyrka varje år står på sommarens önskelista. Sofia Karlsson har varit en favorit sedan jag upptäckte henne efter att hon gett ut albumet Svarta ballader 2005. (Det är faktiskt en av de sista CD-skivor jag någonsin köpte, förutom ströskivor här och där. Svärfar fick den i julklapp.) Vi kom i god tid och fick plats på ”första parkett”, något som gjorde att en fin upplevelse faktiskt blev ännu bättre. Sofia är en fantastiskt talangfull musiker, men också väldigt rolig! Det ger pluspoäng att på egen hand kunna fylla en hel timme med värdefullt innehåll. Annat var det med Norah Jones… Hon var sämst på mellansnack. Jag vet ingen som tolkar Dan Andersson så bra som Sofia Karlsson, men hon skriver också mycket egen musik som jag lyssnar på med behållning. Kul kuriosa: När Lill-Babs gick bort hade hon två flyglar. Den ena gick till hennes barn och den andra, en vit Yamaha som låg nedpackad i delar, ärvde Sofia Karlsson som är en av Lill-Babs Järvsö-grannar. Under pandemin monterade Herr Karlsson ihop flygeln och den är nu fullt fungerande. Flygeln är från 1983 och hade från början ett glaslock. När Tommy Nilssons vinylsamling låg på det där glaslocket gick det dock sönder, så det finns inte längre. Så kan det gå!
Jag älskar Helig Trefaldighets kyrka som stått på platsen sedan 1624. Konserthuset i Stockholm och detta bygge får båda en extra boost i solnedgångsljus och är därför några av mina favoritbyggnader.
Maken fick en känsla av att det kanske var här han som barn hade slängt i en flaskpost som så småningom plockades upp på Öland, så han fejstajmade sin kära mor. Hon rätade ut känslan och berättade att det nog var i Pukavik den där flaskan hade slängts i.
Även om Kristianopel handlar väldigt mycket om 1600-talet har ju muren funnits på plats hela tiden fram tills nu. Det innebär att det även finns historia från 1754, 1837 och 1955. Denna fantastiska Buick som har vårdats väl sedan den tillverkades för nästan 70 år sedan skulle ha kunnat stå där sedan dess. Eller förresten, de där röda stugorna stod definitivt inte där då. Kanske var det fri utsikt mot solnedgångens pastellfärger på den tiden?
Det är så att jag nästan känner mig sugen på att prova båtlivet när jag ser den här vyn. Grannen Bosse är tävlingsseglare. Han berättade om första gången han i vuxen ålder fick följa med en vän ut och segla, om den absoluta tystnaden då båten flög fram över vattnet. Inget ljud från båtmotorer, bara naturens krafter. Han blev fast från första sekund, gick hem och sålde sin motorbåt och började sitt liv som seglare. Han har aldrig ångrat sig. Han har pensionerat sig från yrkeslivet, men är fortfarande aktiv i seglarlivet och räknar med att så vara tills han inte kan segla mer. En gång träffade han i en hamn på en mycket gammal man som såg näst intill död ut då han kom in i hamnen. Han kunde knappt ta sig i eller ur båten, så det behövde han hjälp med, men segla kunde han. Visst är det härligt med en sådan entusiasm för något?
Dagen avslutades med att vi fick slå följe med den fantastiska fullmåne som höjde sig över horisonten denna julinatt. Det är ju fånigt att jag ens lägger upp denna dåliga mobilbild, men får du bara en bråkdel av känslan så förstår du kanske hur vackert det var. Vi stannade vid vikingastenen på Västra Skällö och tog in allt det vackra medan den stigande, glödande månen speglade sig i det svagt krusiga vattnet. Sämre kan man ha det.
