motiverande samtal

21 november 2025.

21 november, 2025 10 kommentarer

”Åh, du är så pinsam!” Jag vet inte hur många gånger jag hört mina barn säga det i ord eller uttryck under sin uppväxt, men om du frågar dem om hur de upplevde att det var att gå med mig i butiker så kommer nog alla att hålla med om att det var så jag var. Pinsam. Jag som inte kunde hålla tyst i en lång, seg kö, jag som började slänga käft med en gammal gubbe som rörde sig i slow motion, jag som hjälpte en småbarnsmamma lassa upp varorna så hon kunde ta hand om ett skrikande barn, jag som helt enkelt envisades med att prata med okända människor oavsett var jag befann mig. Om och om och om igen. Det märkliga är ju att jag tyckte att mina föräldrar var lika pinsamma då de gjorde samma sak. Men hade jag skämts idag? Nej, sannerligen inte. Jag älskar de där små oväntade mötena i vardagen.

Jag satt i en kall bil i en kö för att bilen skulle få bättre förutsättningar att hålla sig på vägen. Det tog sin lilla tid och jag klandrade ingen för det. Jag hade ändå en bra plats i drop in-kön. Snöovädret som var på ingång hade redan börjat ställa till med oreda runt södra Sverige och jag var tacksam över att ha legat så pass i framkant att det inte skulle bli ett problem för oss. Jag följde med stort intresse arbetet som skedde framför mig i kön. Med en rasande fart byttes det däck och en ung kille sprang runt och fixade ordning, administration och arbetsledning för männen som skiftade själva däcken. När det var min tur blev jag trevligt mottagen och fick veta att bytet skulle ta lite längre tid eftersom vi bara har en uppsättning fälgar. ”Välkommen tillbaka om ca 30 minuter, 40 max.” Perfekt! Jag älskar att kunna utnyttja tid. När jag kom tillbaka möttes jag av en bekymrad min. Elliften min bil stod på hade fått ett elfel och en jourelektriker hade tillkallats. Jag blev inbjuden i värmehytten där en ung man redan satt. Där fick en extraordinärt trevlig eftermiddag sin start.

Jag fick veta att eftersom företaget har 30-minutersgaranti på sin tjänst där man bara ska byta från en uppsättning hjul till en annan var det viktigt att hålla igång kön till den enda fungerande elliften. Den unge ansvarige killen (lika gammal som vår son) swishade runt som en virvelvind mellan kunder, arbetare, telefonsamtal, däckhotellkunder via sms och datorn i hytten. Jag sa till honom att jag hade betraktat honom från bilen och att jag var imponerad av hans arbete. Väldigt intensivt med så många kunder, men han såg ut att hantera stressen bra. ”Grav adhd och hög kognitiv förmåga”, sa han och så började såklart ett intressant samtal som sedan pågick från och till under 1,5 h. Jag hann också prata en god stund med en imponerande ung man med proffshockeyambitioner, en man som studerat på The Naval Postgraduate School i Kalifornien och en blyg man som var tacksam över däckhotell då han bor i lägenhet. Några andra personer swishade in och ut i takt med att de betalade för tjänsten. En del tog en kaffe och pepparkaka och var pratsugna, andra tyckte nog att jag var lika pinsam som ungarna tyckte då de var små.

Någon jourelektriker skulle inte vara tillgänglig innan klockan 20 då stället skulle stänga för dagen, men grabbarna löste problemet på ett sätt som inte äventyrade någons säkerhet. Skönt ändå! Efter denna givande eftermiddag fick jag så en inbjudan av den unge killen till fika någon dag då inte alla vill skifta hjul samtidigt för att vi skulle kunna fortsätta vårt spännande samtal. Idag är jag tacksam för att jag fick träffa honom och de andra och för att jag var öppen nog att inte gå miste om något riktigt minnesvärt. ”Jag ska komma ihåg denna stund då jag ser dig bli draftad till NHL!” Så sa jag till hockeykillen då han var på väg ut ur hytten och han skrattade och sa tack. Däckbytareftermiddagen hade kunnat bli en irriterande tidsslukare, men blev istället ett minne att ta med mig. Det är jag också tacksam för.

Ditten och Datten

En tisdag med solsken i blick.

25 januari, 2023 Inga kommentarer

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

Funderingar

Från start till mål.

20 mars, 2019 4 kommentarer

Vad är det bästa du vet? Är du en sådan som ”unnar dig” allt detta, eller åtminstone en del, eller är du en sådan som drömmer och längtar medan vardagslivets vedermödor rinner mellan dina fingrar?

Jag har upptäckt att jag är en sådan som ofta har drömmar och förhoppningar som jag sedan bara låter falla till marken utan att ha hunnit uppfylla dem. I takt med att den ena efter den andra av mina förebilder och inspirationskällor avslutar sina livsgärningar känner jag nu att det är på tiden att jag blir bättre på att bocka av önskelistor och lär mig att föra projekt i hamn.

Jag håller på att studera Motiverande Samtal. I drygt tio år har jag pratat om att jag vill bli terapeut. Jag älskar att prata med människor och har p g a olika omständigheter erfarenhet från många av livets stora, omvälvande skeenden. När jag blev upplockad från skolans värld för att i förlängningen jobba med min hobby scrapbooking förändrades mitt liv. Jag började jobba med något jag aldrig ens hade kunnat tänka mig och det ledde så småningom att jag fick möjlighet att utmanas och utvecklas i min kreativitet. Tack till er som utmanade mig i Metalimos och You Dos tjänst, särskilt Fiffi och Lena… Även om jag inte längre är ”i branschen” blev dessa år mycket betydelsefulla för det som ligger framför mig.

För att få kalla sig psykolog, psykoterapeut eller psykiater måste man ha genomgått vissa utbildningar. När du söker dig till landstinget med problem som panikångest, depression eller liknande ska du kunna räkna med att alla professionella har mycket på fötterna rent teoretiskt, men även praktiskt. Jag har inga ambitioner att vara den personen. Jag vill vara ett samtalsstöd, den som finns till för dig som inte har någon att prata med eller som tycker att du har fastnat i ett ekorrhjul utan att hitta vägen ut. Rent praktiskt är det kanske ”coach” som passar bäst på det som är mitt mål, men jag gillar samtalsstöd. Som en sådan behöver jag lära mig att lyssna och vara vägvisare mer än att undervisa och leda, mitt vanliga modus operandi. Det finns så många som är ensamma eller som känner sig ensamma, som inte har någon att prata med om livets svårare och tyngre beståndsdelar. Jag hoppas att jag i framtiden, och då jag har lite mer teori under fötterna, kommer att kunna vara till hjälp för några av dessa vilsna själar.

Det går inte att leva ”fullt ut” hela tiden, varje dag. Det är inte rimligt! Att se till att det finns en plan för framåtskridande samtidigt som man arbetar med sin förnöjsamhet känns däremot både viktigt och bra. Jag är så tacksam över att jag är på gång! Det är mycket att göra och min teflonhjärna kanske aldrig riktigt hämtar sig efter mina hälsoproblem, men målet finns där i fjärran och siktet är inställt med skärpa. Hur är det med dig? Unnar du dig det bästa, finns det någon plan om du befinner dig i en oönskad situation eller är du rätt nöjd med att inte ha några särskilda ambitioner? Det vore roligt att höra dina tankar.