Idag vill jag önska en riktigt fröjdefull lucia! Just lussefiranden har jag så många varma minnen av, blir mjuk i hjärtat av alla de lussetåg jag varit med och sjungit i, sådana jag varit med och arrangerat och sådana som våra barn sjungit i. Och att vara ljusvakt som förälder, klädd i svart och beredd att släcka bränder och rädda svimmande telningar… Idag har vi börjat dagen med frukost framför SVT:s fina luciamorgon från Visby. Senare idag blir det julfest där jag och maken är köksbossar, men det blir också ett litet luciatåg såklart. Ät en lussebulle för mig också. Det är numera nästan det enda jag saknar i mitt vetemjölsrensade liv, men i torsdags fick jag Fria:s glutenfria gifflar av körkompisen som höll i körens fika. Så oväntat goda och saftiga! Får köpa med mig en påse hem. Ska baka Annas glutenfria pepparkakor i veckan, under tiden är Hans och Gretas peppisar riktigt bra. Säljs på ICA Maxi här i stan. Fria och Schärs har en hel del okej grejer, men Hans och Greta toppar allt när det gäller glutenfritt bakande.
När jag kom hit med min svarta persedelpåse, mina jobbgrejer och min stickpåse den sjätte oktober hade jag stora planer för de kommande veckorna. Jag skulle sticka lilla Tittis julklappströja och minst ett par julklappssockor, det låg några olästa pocketböcker i packningen och jag tänkte gå kvällspromenader flera gånger i veckan med syrran. Visst är det bra att göra planer, men ännu bättre är det att vara flexibel och öppen för att livet kan utvecklas på sätt som vi inte har planerat. Just så blev det (så klart) för mig. Dagarna har fyllts upp utan att lämna den dötid jag hade planerat med. Gott så! Stickningen har dock åkt fram lite då och då och jag har mer än en halv Titti-tröja och en strumpresår med hällapp. Och från och med nu ska det bli stickat av! Hehe.
Det är spännande det där med att man så lätt tror att ens framtida jag ska ha helt andra förutsättningar än dagens jag. I framtiden ska det finnas tid, lust och ork, andra personlighetsdrag ska framträda och kroppen ska agera helt annorlunda. Allt det där man drömmer om kommer att utvecklas ur den hårdaste mark, precis som rosorna i Nils Ferlins I folkviseton. Visst finns det personer som detta inte gäller för, men de flesta av oss får slåss med dissonansen mellan dröm/plan och verklighet.
Vi skriver den 28 oktober idag och hela livet ligger framför oss. Om mindre än två månader är julen här och Lillasysters ankomst är beräknad till exakt denna dag i december. Och eftersom det ändå snart är jul och all den där tiden fortfarande ligger i framtiden finns det massor jag kan göra. Vis av erfarenhet gör jag inte allt för storslagna planer, men jag vill ändå skriva en tipslista till mig själv på sådant som jag SKULLE kunna roa mig med för att omfamna min kärlek för Thanksgiving, advent, Lucia, jul, handarbete och pyssel. Detta måste väl ändå vara bästa tiden på hela året? Häng med!
omarbeta jultextilier från Pingstis till julklappssäckar, lavendelkuddar, förkläden eller annat
fotoböcker med olika teman (mat, jul, födelsedagar)
julpyssel med syskonbarnen
julbak
bebisplagg till Lillasyster
adventskalender
den ultimata julmusiklistan med både nytt och gammalt på Spotify
Secret Santa, förgylla julen för familj som behöver uppmuntran
Jajamensan. Snart är det ändå jul igen och imorgon är en annan dag. Jag vill önska dig den där tiden, lusten och orken som du hoppas på då, den där dagen då förutsättningarna kommer att vara annorlunda och du kommer att vara någon annan. Eller ännu hellre önskar jag dig att bara känna frid med att vara just du, just här och just nu.
Efter att ha stigit upp 5.20, haft något som närmast kunde liknas vid släktträff utanför Adolf Fredriks kyrka, fått njuta härligt lussetåg och överlevt Stockholms morgontrafik kunde jag sedan köra hem till Sturkö medan maken satt bredvid och jobbade från passagerarsätet. Lilla L i lusseskrud är så ruskigt gullig, så fotona på henne får illustrera alla lussetåg som gick under gårdagen. Fotona togs av hennes mamma.
I Mörtfors plockade vi upp lite grejer och njöt av det frostiga landskapet. Byn är osedvanligt idyllisk under vintern och ger god energipåfyllning oavsett årstid. I Kalmar fick vi stanna så jag kunde ta ett samtal på en lite undanskymd parkering med god belysning medan maken fick sätta sig en stund på IKEA. Den sista sträckan på nya E22 har ännu inte öppnats upp, så vi passade på att fylla på varor på den fina ICA som de har där. Undrar just om folk kommer att fortsätta stötta butiken även om E22 fortsättningsvis kommer att gå utanför bykärnan?
Väl hemma var jag tacksam över att brorsan hjälpt till att hålla koll medan vi har varit bortresta. I hallen låg både paket och lite post. Adventshyacinter och amaryllis hade säkert givit sin bästa prakt till dammråttorna den här veckan, men nu såg de ledsna ut. Bäst att byta ut dem med nya stjärnor inför begivenheterna under julveckan. Efter att ha slumrat en halvtimme på soffan var det dags att steka köttbullar på 1,6 kg blandfärs till kyrkans julfest. Sedan var det skönt att lägga huvudet på kudden i egen säng.
Förra året hade jag som mål att skriva ”vanlig” dagbok hela året. Detta mål uppfylldes och jag bestämde mig för att fortsätta. I år har jag skrivit i en dagbok med en vecka per uppslag som bara erbjuder några rader per dag. För ett par veckor sedan tröttnade jag och har inga planer på att skriva ikapp. Möjligtvis lämnar jag ”ett hål” i mitt liv och fortsätter härifrån. (Jag har ju alla mina Trettio tacksamma dagar från november, jag kan skriva ut de funderingarna och lägga i dagboken. Eller inte.) Här i bloggen kan jag skriva långa dagboksinlägg om jag vill, eller om funderingar jag har, eller låna listor från medbloggare, eller fotobomba, eller ha utmaningar, eller… Med ojämn regelbundenhet tänker jag över vad jag egentligen vill med bloggen, men det landar alltid bara i något slags konstaterande om att jag vill fortsätta. Tack bloggen för att du går hand i hand med mig genom livet! Här kommer min favoritlåt just nu, ett väldigt speciellt arrangemang med folkmusikvibbar. Länkar till musik jag gillar hade varit svårt att få med i en pappersdagbok!
Nu har jag fått det som delvis var anledningen till att jag åkte upp mot huvudstaden, nämligen luciamorgon i Adolf Fredriks kyrka och påfyllning av energin jag får av klara barnröster i stämsång. I år hakade två av mina systrar, en systerson och hans fästmö på vår lilla familjs viktiga tradition. Kul! Därmed är för-julandet i Stockholm avklarat för denna gång och det är dags att resa hem till Sturkö igen. Må dagen bjuda dig på stämning, luciasånger och en och annan lussekatt eller pepparkaka.
Problemet med att se fram allt för mycket till saker och ting i december är att mycket påverkas av virus som härjar runt bland mänskligheten. Jag lyckades ta mig upp till Stockholm i sällskap med ett sådant och av allt jag planerat att göra blev varken allt eller hälften gjort. Jag är tacksam över att det rum hos syrran vi oftast får låna som övernattningshak stod ledigt och att jag kunde ligga där i karantän. Hemma hos den nyflyttade dottern och hennes familj var det också sjukt och yngsta dottern hann bli sjuk innan vår ”stora dag” skulle gå av stapeln. Nu blev det så och det är inget att hänga läpp över. Vi lever, en del hanns med och jag njöt desto mer av de gos jag hann få med lilla barnbarnet och det jag faktiskt fick uppleva. Jag har redan lagt upp adventspysslet här ovan, men efter det däckade jag.
Smått mirakulöst lyckades jag faktiskt krya på mig såpass att jag orkade följa med in till stan för att gå på Adolf Fredriks luciamorgon igår. Detta är en tradition som naturligtvis går fint att byta ut mot lussetåg här i stan, men jag gillar våra traditionella advents- och luciahäng i Stockholm. Ja, vi fortsätter, även om årets kanske inte blev som planerat.
Tack för en härlig morgon med klara barnröster och magisk stämning! Denna gång hamnade vi faktiskt längst fram i kön utanför kyrkan. Väntan utomhus blev lång, men jag var väl klädd i lager på lager. Efteråt gick sonen och jag och tog en fika medan maken hade ett onlinemöte. På Urban Deli där vi satt var tydligen ett lite mindre lussetåg med nior från AF inhyrda, så där fick vi verkligen bonus! De är så ruskigt duktiga, de där ungdomarna.
Med det skjutsade jag maken till jobbet i Södertälje och tog mig till äldsta dottern och barnbarnet. Den här donnan är ytterst nöjd med sitt nya kök! Hon har muttrat i några år över sin studentkokvrå och även om den nya lägenheten inte har jättemånga fler kvadratmetrar så är den både bättre planerad och har framför allt ett ordentligt och jättetrevligt kök. Igår invigdes det med ett ordentligt lussebak medan jag halvlåg i soffan med lillan och njöt mitt i flyttkaoset. De kommer att få så fint!
Mammas mjölbunke har gått vidare till någon som uppskattar och använder den. Undras just om den trodde att den skulle flytta från Spjutsbygd till Karlskrona till Sturkö till Stockholm? Det är förvisso en retroversion av en gammal burk, men har vid det här laget flera tiotal år på nacken. Lagom till att jag hade beundrat både det ena och det andra åkte jag vidare till ICA Maxi och storhandlade till den nysjuka dottern som hade det lite glest i hyllorna hemma så hon kunde fokusera på att bli frisk innan sin födelsedag. Tråkigt nog missar hon nu sin sista arbetsdag på sin arbetsplats innan det är dags att ta sig vidare till en ny arbetsgivare, men som sagt, så blir det ibland.
Maken hade gått på julbord med sin uppdragsgivare, så jag plockade upp honom utanför Järna innan det blev lång färd hem i natten. Vi räknade till sju rådjur, två rävar och ett vildsvin på den här resan. Det gäller att köra försiktigt! Väl hemma stod lussetåget och väntade på att få lysa upp en liten stund trots att datumet rent officiellt hade hunnit gå över till den fjortonde december. Det fick de så gärna. Skönt att vara hemma också och med lite tid i ryggen kommer den här resan också att bli ett fint minne att se tillbaka på.
Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.
Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.
Årets Lucia.
Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!
Hej Lucia! Underbara dag, med så många fina minnen både som deltagare i lussetåg, som ansvarig musiklärare, som mamma och numera som åskådare och nostalgisk tant. I förrgår insåg vi att vi hade en mus eller råtta inne i huset, så den vanliga traditionen med risgrynsgröt och nybakad lussekatt framför SVT:s Luciamorgon planerades om till kvällen eftersom jag ville åka in till Jula och fixa råttfällor så fort jag bara kunde. Lisa Larsons luciatåg lyser upp lika vackert varje år. Vi fick en figur i taget i julklapp av makens mormor, så naturligtvis tänker vi alltid lite extra på Britta just till Lucia. Figurerna står på parad i köksfönstret från första advent. Den 13/12 får de ljus för att kunna ”jobba” på riktigt.
Till Lucia ska även julgranen in, en tradition som jag har med mig från min familj. När vi var ute och promenerade för några veckor sedan hittade vi lokala granar till försäljning och bestämde att det skulle vara roligt att ta en där ifrån i år. Enligt tradition är det alltid maken och döttrarna som väljer granen, så det blev ju lite problematiskt i år då ingen av dem längre bor hemma. Nåja, maken tog på sig uppgiften själv och kom hem med den finaste granen han hittade. När det gäller valet av julgran har jag noll veto. Min uppgift är att alltid tycka att det är tidernas finaste gran, tacka och bocka, men när jag såg denna stackare började jag skratta. ”Alla granar var så taniga, detta var verkligen den finaste!” Eh, okej. Men grenarna klarade inte ens att hålla julgransljusen, så tyvärr fick den bli avskedad som innegran och fick åka ut igen.
Maken gav sig ut på nytt granletaräventyr och hamnade den här gången vid ICA på grannön Senoren. Han kom hem nöjd och så länge jag hade den här vyn var även jag nöjd.
När granen var uppe var jag dock inte lika nöjd längre. Suck! Varför ska jag vara så petig? Granen är ju liksom ”halv”? Efter att ha gnällt lite (Sorry, jag överskred mina befogenheter…) och fnissat mycket fick jag ta till ”släpp och gå vidare” som vi varit så duktiga med att instruera våra barn med. Vi hade testat julgransljusen dagen innan och satte nu upp första slingan för att sedan… Tada! Ingenting. Ljusen förblev mörka. Maken började ingenjörsmässigt felsöka, vi fick ta ner slingan igen och sedan funkade inte andra slingan heller. Han fick sitta i flera timmar för att reparera och fixa. Det gav mig tid att skriva färdigt de sista julkorten som ska vidare utom landets gränser.
Skam den som ger sig. Så här såg det till slut ut vid midnatt då jag traditionsenligt låg i soffan för att beundra prakten. Från detta hörn i soffan är granen helt perfekt! Den ska kläs färdig av barnen då de kommer hem den tjugoandra då det finns önskemål om detta. Kanske hänger jag upp några speciella dekorationer innan dess.
Min syster har förberett en fantastisk adventskalender till sin son som är ute som volontär de närmaste två åren. I samband med det frågade hon alla oss syskon om minnen runt jul och detta är texten som handlar om våra granar.
12 december: Vår barndoms granar Håkansson: Alla vi barn minns morfars hemska grantoppar till julgranar och mormor som suckade varje år och ändå fixade ”tidernas finaste julgran” varje år. Det blev en sport att vända fulaste sidan in mot väggen. Morfar hade en väldigt praktisk syn på allt, så även på julgranen. Om han inte tog hem en avhuggen topp från en gran som ändå skulle avverkas så bad han faster Anita om att få en gran från röjningen av “brandgatorna” under elledningarna. Till morfars försvar ska även sägas att han valde grantopparna för att han personligen tyckte att det var så vackert med grankottar. Jette minns: “1992 kom Peter hem med den vackraste granen i hela skogen. Den var så fin och festlig med all snö på — och väldigt mager, ful och nästan utan barr när snön hade smält bort inne i huset. Desto vackrare lyste dock tomteblossen som han hade hängt och tänt i träden utanför fönstren.” Monica minns: “Jag låg alltid och sov i soffan första natten då granen var klädd. Detta är en tradition som jag fortfarande upprätthåller nästan varje december.” Vi barn satt ofta och kisade med ögonen mot julgranen och vickade på huvudet fram och tillbaka. Det blev så vackert ljus då. För det mesta kläddes granen med en härlig mix av köpt och hemmagjort. Om det hängde ätbara prydnader såsom kristyränglar eller polkagrisstänger löpte de stor risk att bli uppätna av något barn som gömt sig under granen. Vissa år beslutade mormor att vi skulle ha någon speciell temafärg. Minnesvärt var det året som katten fick smak för julglittret och bajsade ut långa trådar av silverlametta.
Ja, eller glad och glad. Jag tror nog inte att det var precis så Lucia skulle beskriva att hon kände sig den där gången som ledde till att hon blev helgonförklarad, men eftersom det här är en av mina favoritdagar på året kan jag inte låta bli att önska dig och alla andra just en glad Lucia .
Vi tänker alltid lite extra på mormor Britta då Lisa Larsons adventsbarn lussar. Jag gjorde vanliga saffranskusar också, men i år testade jag dessutom att göra en saffranskrans fylld med smör och mandelmassa. Det såg smarrigt ut, men det luktade ännu godare.
Jag älskar Karlskrona och alla människor jag har nära där.
Jag älskar även Stockholm, men jag längtar inte tillbaka till förortslivet precis. Kanske är det precis lagom att komma hit då och då för att insupa lite ”extra söta, extra fina”, svarta ytterkläder och en centralstation som har blivit helt omöjlig att hitta i. Eller nä, det är visst annat jag saknar. Tillgången till allt sådant den här kulturtanten gillar till exempel. Utsikten när man promenerar runt vattnet. Arkitekturen. Lite så. Det är nog alldeles perfekt att bo i Uttorp och komma hit då och då när jag tänker efter.
Idag såg jag solen för första gången på länge, både bokstavligt och bildligt talat. Jag vaknade utan huvudvärk, kände något som kanske kan liknas vid glädje och såg solen vid flera tillfällen försöka bryta igenom de massiva molnen. Efter en veckas mörker börjar jag alltså se ljuset igen, en vecka som har känts både som en oändlighet och ingenting. Var det verkligen bara en vecka sedan mamma somnade in? Det är tur att det finns kalendrar, datum och klockor som håller reda på den reella verkligheten då mina tankar snurrar runt i parallella universum med olika hastigheter och på olika språk. Livet alltså…
Jag är oändligt tacksam för alla kort, tankar, böner, blommor, samtal, meddelanden och annat som jag och mina syskon har fått från olika håll. Allt detta värmer och den värmen har jag behövt mer än någonsin just nu.
Jag är av åsikten att goda traditioner ska uppmuntras och underhållas. Så länge jag kan komma ihåg har mamma fixat lussemys till SVTs Luciamorgon. Sålunda steg jag upp och dukade fram lussekatter, clementiner och varm choklad med grädde till gänget här hemma. En stackare satt på planet till London och tjejerna fick båda mumsa snabbt för att hinna med bussen, men sonen och jag satt och tittade på hela luciatåget från Kungsholms kyrka. Jag njöt i fulla drag av dessa arrangemang som våra barn också sjungit under sin tid i grundskolan och kände mig nostalgisk över att se Helene Stureborgs väldrillade dirigerande lite i kulisserna.
Den här veckan kommer inte att gå till historien som min favorit precis. Den började med mammas död och slutade med en helkrossad iPhone 7. (Jag kan tala om att det skulle kosta 4000 kr att reparera den.) Suck. The only way is up?
Ja, uppåt går det faktiskt långsamt här hemma. Yngsta dotterns rum och det övre duschrummet håller på att ta form sida vid sida. Det känns otroligt spännande att få vara med i denna process. Stackars brorsan som nu börjar jobba på sitt ”vanliga” jobb och ändå ska få det här lilla huset färdigt. Heja, heja!
