Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)
Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.
It’s not how fast you can go The force goes into the flow If you pick up the beat You can forget about the heat More than just survival More than just a flash More than just a dotted line More than just a dash
It’s a test of ultimate will The heartbreak climb uphill Got to pick up the pace If you want to stay in the race More than just blind ambition More than just simple greed More than just a finish line Must feed this burning need In the long run
From first to last The peak is never passed Something always fires the light That gets in your eyes One moment’s high And glory rolls on by Like a streak of lightning That flashes and fades In the summer sky
Your meters may overload You can rest at the side of the road You can miss a stride But nobody gets a free ride More than high performance More than just a spark More than just the bottom line Or a lucky shot in the dark In the long run
You can do a lot in a lifetime If you don’t burn out too fast You can make the most of the distance First you need endurance First you’ve got to last
Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!
När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.
Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.
Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn.Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.
I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.
Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.
Sista dagen på december, sista dagen på året. Imorgon skriver vi i en ny anteckningsbok, får chansen att ta omtag och lägga sådant som inte är värt att ta med bakom oss. Jag älskar dessa naturliga brytpunkter, älskar känslan av fräschhet och möjligheter. Det känns hoppfullt. Vi lägger bakom oss ett år som har varit kantat av svårigheter för många nära och kära. Mitt eget 2024 var fint, men präglat av detta. Att se tillbaka på hela år är klurigt – det finns höga berg och djupa dalar genom alla perioder i livet och även tunga år bjuder vanligtvis på ljuspunkter. Detta är några av de härligheter som detta år lade i mitt knä:
Januari
Jag gick hårt ut med årsordet HEMSLÖJD och sydde bl a en morgonrock i Ellinor Nilsen-stil till äldsta dottern i försenad julklapp. Så roligt jag har tillsammans med min gamla symaskin, nu påminns jag om det igen. Även om jag hittat ett fantastiskt ord att följa mig under 2025 tror jag att hemslöjdsvibbarna får dra med mig in i allt detta nya.
Vi fick lite riktig kyla och det var dags att gå över isen till Jerkö igen. Eller ja, jag tyckte att det var lite läskigt och följde inte med hela vägen, men det var verkligen en minnesvärd dag.
Jag har massor av bilder från vår vackra natur här på Sturkö från januari då det blev många härliga promenader. Mina Icebugs (kängor med dubbar) har gjort att jag återigen vågar ge mig ut då det är halt.
Februari
Ljuvliga dagar i Stockholm, bl a heldag med yngsta dottern då vi gick på Nordiska muséet och njöt av god mat och många steg i vår vackra huvudstad.
Syskonsönerna flyttade in i ny, fin lägenhet och bjöd kusinerna på inflyttningsfest. Vi gamlingar fick också hänga med. Kul att de unga har så fin kontakt med varandra.
Vi hade en givande körhelg på Skärva herrgård. Jag älskar att hänga med detta gäng, de ger mig så mycket energi och glädje!
Mars
Vi firade estetsyrrans femtioårsdag med röjardag och finmiddag i Klackamåla. Jag är så tacksam över henne och mina andra syskon. Här är födelsedagsbarnet längst till vänster, sedan lillastesyster med ättelägg och så resebloggarsyrran.
Odlingssäsongen drog igång i vanlig ordning. Makens installation har hjälpt mig komma igång på ett bra sätt de senaste åren. Syrummet blev det nya inneväxthuset istället för Gurras skrubb och det visade sig funka jättebra.
Vi har pga Lilla L varit mycket mer i Stockholm än förut. Oj, så liten hon var här… Det går verkligen snabbt med utveckligen i början.
April
Den föränderliga julrosen var helt galen i år. Jag har sällan sett något så vackert i rabatten och njöt i fulla drag. Jag vet faktiskt inte om jag fått så mycket ”bang for the buck” av någon annan växt? Denna köpte jag på utförsäljning då den var liten och ”utblommad”. Visst är det viktigt att kunna se förbi någons yttre och försöka hitta potentialen?
Vi firade Valborg på byggarbrorsans vitsippsö i vanlig ordning och fick träffa brorsonens härliga norska fästmö. Härlig dag, en av mina favorittraditioner på året att ”fira” våra föräldrars bröllopsdag här och tänka att det väl ändå var väldigt fint att de träffades.
Vi fick vara valpvakt till svägerskans lilla skälliga yrväder. Hon älskar att vara här ute på Sturkö där det finns något att sniffa efter i varje litet hörn.
Maj
Ja, men första rejäla sparrisskörden blev dokumenterad och jag känner munnen vattnas igen. Trots att lådan som sparrisarna råkade hamna i av misstag inte ger de bästa förutsättningar får vi ändå tillräckligt mycket för att kunna njuta och till och med kunna bjuda någon på det goda.
Vi blev gudföräldrar och fick en härlig dag i Lund.
Våra ”Lidl-fruktspön” blommade för första gången, men på svägerskans inrådan plockades blommorna bort för att ge våra klenisar en chans att växa på sig lite. Vi får väl se om de klarade torkan förra året, jag är inte helt säker på det.
Juni
Vi städade ut i ladan för att bereda plats för snickeri och kunna fixa loppis. Ojojoj, det blev många timmar lagda där.
Min fine brorson tog studenten och det blev fest i Bredavik.
En härlig midsommar i goda släktingars och vänners lag firades med solen skinande, återigen över Bredavik. Fina E sydde ett skyddande tak till ”grillbordet” innan festen drog igång och vi var över 70 personer på plats. Ojojoj, vad våra föräldrar skulle ha myst.
Juli
Äldsta dottern och hennes familj var på besök i flera veckor. Njutbart. Vi var i naturreservatet och fikade bland kossor och dotterns ”typ” koskräck inbjöd till spännande utmaningar. Se, det var en rolig utflykt!
Loppisen drog igång och jag tror jag träffade nästan varenda granne. Kul att de tog chans att presentera sig då chans erbjöds. Nästan alla var trevliga, även sommargästerna som kom in och semesterloppade. Faktiskt en betydligt mer social tillställning än jag hade trott.
Syskondagen – favorit i vanlig ordning! Den här gången fick vi åka häst och vagn och blev bjudna på korv och våfflor med vacker utsikt. Att få träffa fars kusin var också jättetrevligt och upplysande. Han berättade mycket om släkten som jag inte visste.
Augusti
Det går inte att blunda för det faktum att en stor del av mitt liv handlar om det här under sommarhalvåret. Efter allt pysslande och vårdande och vattnande och rensande och gödslande är det äntligen dags att verkligen njuta av blomsterprakt och god mat.
Maken och syrran har haft lite otur med biodlandet, men årets honungsskörd blev inte helt kass. Tyvärr ljunghonung. Eller, jag gillar ljunghonung, men den är svår att utvinna och har en lite mer intensiv smak. Nu är dock fyra bisamhällen igång, vi hoppas på en härlig vår med en massa honung 2025.
Vi hade möjlighet att fira en hel del under 2024, bl a makens och min trettioåriga bröllopsdag. Glamping vid Östersjön bjöd på en av årets absolut bästa dagar.
September
Orsaken var väl inte så trevlig, men det var ändå underbart att kunna hänga med syrran i Skottland i en oplanerad vecka. Tack för livet.
Möhippa för yngsta dottern, en så mysig kväll där vi åt gott och pysslade inför bröllopet.
Att få hänga med några av människorna som betyder mest i mitt liv en dag var också finfint. Min faster bjöd in till ännu en möjlighet för mig att lära mig mer om släktens historia. Hon och hennes man tar så fint hand om fars föräldrahem. Det betyder mycket för mig att kunna komma dit lite då och då.
Oktober
Att fira Lilla L:s ettårsdag var naturligtvis en riktig höjdpunkt! Tänk så glada vi är att ha henne i våra liv.
Yngsta dottern har de senaste åren fått flytta runt i Stockholms andrahandsmarknad och som inneboende. Fy sjuttsingen, det har inte varit lätt. Detta var sista flytten från detta och vi tackade återigen Kian som varit med om så många flyttar vid det här laget att de är omöjliga att räkna. Sicken flyttbil. Det hade vi nog inte räknat med när vi tog med den i containern från USA.
Årets vackraste dag fick vi då estetsyrran och jag var i Klackamåla för att samla in naturmaterial till det kommande bröllopet. Ett sådant ljus har jag nog aldrig upplevt under dagtid. Allt började med denna hysteriska regnbåge och ljuset följde oss hela vägen hem.
November
En av de bästa dagarna på året var naturligtvis yngsta dotterns bröllop. Efter viss skrämselhicka löste sig allt med hjälp av insatser från vår fantastiska storfamilj och goda vänner. Wow. Jag blir tårögd bara av att tänka på dagarna runt denna ögonblicksbild! Bröllopet blev precis det brudparet drömt om. Vackert, roligt, fint, fantastisk mat och känslosamt.
November handlade också mycket om svägerskans och svågerns nya hem. Det är fantastiskt, men kommer att kräva många års insatser. Innan det var dags att flytta in skulle gamla golv rivas upp och så skulle det såpskuras. Fint att kunna hjälpa till lite. Jag är så glad för deras skull och tror att de kommer att få ett jättefint liv här.
Vinterns första och enda snö så här långt kom precis i tid till brorsbarnens årliga julpysselhelg. Kunde den ha kommit bättre? Svar: nej. Snögubben de byggde var så fin och hann leva i nästan ett helt dygn innan hans liv var till ända.
December
Love Actually in Concert, adventspyssel, Stockholm i december med min (nu f d ) japanska utbytesstudent, träff med fina vänner, julkonsert i Gubbis, Adolf Fredrik-Lucia – alltså decemberveckan i Nynäshamn och Stockholm bjöd på extra allt. (Foto: Lilla Ls mamma)
Vi firade svärmor med tårtfest och jag påmindes om hur roligt jag tycker det är att baka.
Att hålet efter kattluckan numera är galleri är stort. Efter åtta år med ett fyrkantigt hål i dörren känns det rätt fint att det äntligen är åtgärdat och jag har lust att fixa en massa fler grejer i samma paritet. Typ saknade lister, garderober som behöver dörrar eller skynken och lite sånt.
Att göra en sådan här återblick är lite klurigt. Vissa perioder är så intensiva att ett par dagars aktiviteter hade räckt för att fylla hela månadens kvot med skojigheter. Jag gillar i alla fall att ge bara det ljusa en plats på detta viset. Det har som sagt varit ett år med mycket oro och ledsamheter. Det är ingenting jag försöker skyla över, men allt har sin tid och plats tänker jag. Det är också viktigt att tänka på detta när man tittar på andras liv som kan te sig lätta eller överdådiga då allt det jobbiga och svåra inte får någon plats. Det kan inte delas öppet, SKA inte delas öppet.
Nu ska jag dricka kamomillte med honung och fortsätta se tillbaka på året och göra planer för nästa samtidigt som jag hostar ikapp med maken och sonen. Hoppas att just du som läser här får en fin nyårsafton och att 2025 börjar på bästa sätt!
Sju år är inte särskilt lång tid. En sjuåring har knappt hunnit börja leva. Men sju år är ju inte ingen tid alls. Det är tusentals dagar.
Skärvor av minnen glittrar till i den ekande historien från mina sju första år. Småsyskon och eget rum och girl crush på fröken Christine och hålla mammas garnhärvor medan hon gjorde garnbollar och pianolektioner med Majsan och Anna Jonasson i primär och mormors goda sås och att stå vid de många vardagsrumsfönstren och vänta på Far och Cissi på gympan där vi gjorde oss långa och korta och polisens julfester där man fick sitta på polis-MC och småsyskonen som skulle fiska med plastpåsar och fick hela Spjutsbygd att gå man ur huse och Lillen som körde skolbussen och häxan under altanen och kaninungar och dvärghöns och amerikakläderna och att knäcka läskoden och hänga knäveck och få klipulver under tröjan och stjärnhimlen på Bostorparundan och skridskor på frusna vattensamlingar i skogen och farmors hemtrevliga kaffelukt och lager på lager bak i SAAB:en. Det var sju år som satte tonen för den jag är idag.
Sju år är en hel livstid, iallafall Alicias. Kommer du ihåg hur hon låg på din mage, hur du höll ut och vägrade dö förrän du fick säga hej till ännu ett efterlängtat barnbarn? Jag visar henne bilderna ibland, men helst vill jag att hon och alla andra ska känna dig som du var innan du trillade ihop efter morfars fest 1985. Du var Super Woman. Förlåt att jag inte på riktigt förstod det förrän jag inte längre kunde säga det till dig.
2016 var tiden innan, 2018 blev tiden efter. Vi syskon har glatts, varit besvikna, fått skrämselhicka, firat födslar och bröllop, begravt, bytt jobb och boende, bytt hemländer, lärt om och lärt nytt, tagit ställning, förlåtit och älskat. Vi klarar oss fint. Vi har varandra och försöker hålla sams, precis som du och Far ville. Tack, tack, tack för att alla fick komma till vår familj! Du som inte ens ville ha några barn när du var ung. Vet du att Signe och Lisen får växa upp som kusiner? Det hade du gillat. De är så fina så du kan inte tro. Och det kommer fler. Jag ska göra vad jag kan för att de små ska fortsätta hålla ditt minne levande.
Jag tittar ibland på det där klippet då du äter choklad från See’s Candy och tänker att det sista du sa till mig var att sluta banta. Jag känner din doft och inser att det är jag själv, jag ser Far i trädgården tills jag förstår att det är Peter. När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta. Jag älskar dig!
… som tar dig över mörka vatten? Vet du var tuvorna som håller dig torr om fötterna finns? Har du rullatorn i garderoben och kryckorna under trappen? Så ofta hör jag hur människor faller handlöst så fort marken bjuder på synliga slukhål och träskmark. Istället för att först sondera terrängen, ta hjälp av kartritare och samhällsplanerare så ger de sig ut på livets upptäcktsfärd utan att ens packa ordentligt. Vi behöver lära oss från tidig ålder att hantera den snåriga terräng som ett människoliv bjuder på. Fram för mental gympa och psykiska styrkelyft! Fram för själsliga fallskärmar och lektioner i medmänskligt agerande! Ge oss mindre insyn i hur kränkta vi bör känna oss och bättre redskap för att lyfta personer som har utmaningar som är svåra att hantera på egen hand! Ursäkta alla utropstecken, jag kände mig bara som banderollbärare i ett demonstrationståg. Må din dag bjuda på fler plus än minus. I allt det grådassiga finns det kraft att hämta om vi vet åt vilket håll vi ska vända blicken. Hitåt, till exempel:
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!
Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.
Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.
Tiden, hjälp! Jag hinner inte med, men klagar inte. Jag njuter så ofta jag kan istället, tackar för livet och det som inte hinns med får jag ta en annan dag. Peace!
Vi lever i en tid som verkligen är skruvad. Fantastiskt kunniga forskare, folkets gullegrisar och självutnämnda profeter har på något vis lika stor tillgång till våra sinnen och det är svårt att sålla bland rösterna som konstant ropar lika högt, även om budskapet förändras. Gör si, gör så, gör inte detta, eller gör det intensivt, ta bort, lägg till, var sådan eller inte förresten och vad du än gör så var här och nu. Det är inte konstigt att det är svårt att hitta sin plats i världen för en ung människa, men det är banne mig inte lätt för en vuxen heller. Kanske är detta en av de största utmaningarna en människa av idag står inför. Att landa i att verkligheten ser ut som den gör, att det tar tid att bli bekväm i sina olika roller och att man väl mår allra bäst när man får möjlighet att växa som sig själv, inte som någon annan. I en människa ryms det dock många olika karaktärer, något som lätt glöms bort. Då menar jag inte att vi ska gå omkring och vara kluvna, utan att omfamna att vi är komplexa. Dessutom har några karaktärer säkert pålagts av andra och det kommer en tid då vi bör göra oss av med dessa då de spelat ut sin roll. Eller var de aldrig dina att spela från första början? (Typ ”lat lillebror”, ”verklighetsfrånvänd bakåtsträvare” eller liknande.)
Igår kväll fick jag ett dödsbesked och kom ihåg en stund med mamma några månader innan hon gick bort. Jag bodde delvis hos mina föräldrar under deras sista tid och var där jättemycket. När far hade gått bort och mot slutet av mammas liv fick hon så mycket hjälp av hemtjänsten att jag sov hemma och kom dit på dagarna. Anledningen till att jag kände att jag kunde sova hemma var att mamma för första gången i sitt liv hade slutat vara rädd. Hon var inte längre rädd för mörkret som hade varit så jobbigt för henne. Hon hade varit så orolig och rädd i hela sitt liv att det kändes konstigt att en så stor del av hennes personlighet bara försvann. Hur som helst satt jag i vardagsrummet där mamma hade sin bekväma sjukhussäng och gjorde mig redo att köra hem. ”Men hur har du det egentligen lilla Monna, hur mår du?” ”Det är som det är och det blir som det blir”, svarade jag. Mamma blev upprörd och sa att det lät som att jag undvek mina känslor, men jag kunde med emfas säga att det var precis tvärtom. Efter nära två tunga, tunga år var det som att jag intuitivt kände att jag inte längre kunde vara sådär ledsen och tungsint hela tiden längre. Jag hade nått acceptans helt på egen hand. Jag undvek inte alls, utan erkände att jag inte kunde kontrollera det som hände runt omkring mig. Denna känsla har fortsatt att finnas med mig. Acceptansen. Kanske är det därför jag verkligen gillar att uppmuntra andra att jobba mot ”radikal acceptans”? Kanske är det därför jag numera ger mig själv rätten att ge utrymme för de roller jag gillar och är bra för mig, men struntar i de andra? ”Martyren” får till exempel inte längre tillträde till mitt livsrum även om hon knackar på då och då.
Några av mina favoritroller är de som lektant, festfixare och lärare. Igår hade jag möjlighet att utöva dem alla då vi hade höstterminskickoff för barnen i kyrkan. Det åktes hög rutschkana och vattenbana, det grillades och åts plockmat, det pysslades och dansades linedance och stämningen var hög. Intensiva två timmar och mycket lyckade. Ännu en favoritroll, den som vän, fick vara med här. Har inte haft så mycket tid för vänner utanför familjen i sommar, men hoppas få fler möjligheter att hänga med dem i höst.
Efter en lång dags förberedelser, genomförande och städning var det dags att ta bussen hem. Jag ägnade mig åt favvofavoritrollerna mamma och mormor, chattade lite i familjechatten och fejstajmade med lilla barnbarnet som hade varit på utflykt med sina gulliga föräldrar. Hon utvecklas i rasande fart och det är så fint att vi har möjlighet att följa henne trots att vi bor så långt ifrån varandra. Tack till dagens teknik!
Resten av kvällen var jag planttant, den där karaktären som jag för tio år sedan verkligen inte trodde skulle bli min roll att spela. Just nu håller jag på att ta hand om chili, tomat och paprika. Kul att testa olika tekniker och hitta sätt att få användning för hela skörden. Nu sitter jag här och lyssnar på höstens kör-spellista och låter min inre körsångare njuta medan jag låter bloggaren skriva och funderar lite över hur jag ska kunna flytta samtalsterapeutens ”walk and talk” under veckan. Solen skiner och regnet smattrar mot rutan. Hej livet! Jag accepterar det jag fått och gillar det jag skapat. Hur ser du på dig själv? Tycker du det är fånigt att beskriva sig själv i olika roller?
