Idag måste maken få komma i rampljuset. Vi har båda haft ett tufft år på många sätt och på grund av olika orsaker. När vi gifte oss för drygt arton år sedan lovade vi varandra att stå vid varandras sida i ur och skur. Vi har aldrig behövt tvivla på den andres engagemang eller kärlek. När en har haft det tufft har den andre lyft och när solen har lyst har vi samlat energi till de mörka, tunga dagarna.
K och jag har inte behövt gå igenom några svåra sjukdomar, vi har inte behövt kämpa med barnlöshet, vi har aldrig haft det så dåligt ekonomiskt att vi behövt lämna hus och hem och när något inte så roligt har hänt har vi kämpat oss igenom det. Under årens lopp har vi sett andras tvåsamhet brytas upp på grund av en mängd olika saker och ju äldre jag har blivit har jag insett, mer och mer, att en kärleksrelation måste underhållas. Ständigt. Kärlek kan ta slut. Livssituationer kan förändras. Från att ha varit två som har gått vägen fram tillsammans kan man bli ensam kvar. Det finns svinaktiga, svaga, sjuka och glömska partners som till slut utarmat den andre så mycket att förhållandet inte längre har det lim som behövs för att hålla det samman. Eller så har de helt enkelt dragit. Vissa av våra vänner har gett upp, andra har hållit ihop alldeles för länge innan skilsmässan till slut varit oundviklig. Några har flyttat isär för att sedan flytta ihop igen. Jag hoppas att deras förhållande liksom ett brutet ben blivit starkare efter separationen. En del fortsätter leva ihop trots avbruten kärlek för att inte skada barnen med allt en separation innebär. Andra sårar en älskad en gång, två gånger, många gånger, om och om igen.
Tillbaka till maken. Detta är nämligen inget separationsinlägg, vilket man kanske skulle kunna tro efter den här inledningen. Vi står starka tillsammans. Lite äldre och med många fler grå hårstrån, men också klokare och med större insikt om vad Real Life innebär. Härom dagen kom han hem med en överraskning. Han tyckte lite synd om mig då 2013, det bästa året någonsin, började med ett Platt Fall och hade därför köpt en ansiktspeeling som han trodde jag skulle bli glad för. Och det blev jag! Vi är inte speciellt bra på det där med blommor och presenter annars, maken och jag. Vi är bättre på att bjuda på kvällste, ge en massage och ”lätta den andres bördor”. Det betyder inte att jag inte gillar överraskningspresenter. Tvärtom! Inte behöver de kosta något heller. I alla år har vi haft en $10/100 kr-gräns på våra julklappar till varandra, men i julas fick jag hicka då jag öppnade presenten från K. Den innehöll nämligen en sprillans ny Silhouette Cameo! Jag vann en tidigare version för några år sedan i en scraptävling, den enda tävling jag blivit ledsen efter att ha vunnit. Nåja, den händelsen ligger nu i glömskans dal. Jag vet att en Cameo inte kostar några tio dollar, så jag var väldigt spänd på att höra hur den hade hamnat under vår julgran. Det visade sig att de hade haft en riktigt lyxig White Elephant-lek på makens jobb. K gick inte hem med något hemmabiosystem eller något Wii. Däremot ordnade han julens mest prisvärda paket! Han kunde till och med ge mig ett pussel också utan att spräcka sin budget. Hur skulle han veta hur passande den klappen skulle bli efter benbrottet?
I kväll körde Dagens Blogghjälte yngsta dottern till min kusin F där hon ska övernatta för att i morgon följa med till Fs vän och rida på hennes gård. Hon har pratat om detta i flera månader, så måtte det gå bra och bli precis så roligt som hon har tänkt sig. Medan K ändå var ute och körde i snösörjan passade han på att hämta det Facebookfyndade pingisbordet i Ogden, många mil bort. Strax innan midnatt kom han tillbaka med det enda som saknades för att ”pingisrummet” verkligen skulle bli ett pingisrum. Åh, jag är så glad över att ha en möbel det står STIGA på i huset! Jag älskar pingis. Jag är inte duktig, vissa skulle nog säga att jag inte ens kan spela, men jag tycker det är så roligt! Det tackar jag mina småkusiner för. Småkusinerna kanske eventuellt har hunnit passera 30-strecket vid det här laget, men ändå… Tack H och K för alla matcher ni körde mot mig då jag knappt ens fick bollen över nät. Lite bättre är jag allt idag!
Kärlek är ingenting man kan ta lätt på. Det är inte alla förunnat att hitta den. Alla får inte den kärlek de förtjänar och andra förtjänar inte kärleken de får. Kärleken är tålig och mild, men den är också ömtålig och omild. Den finns i vardagshandlingar och i extraordinära överraskningar. Kärlek är något man måste öva på. Ger man mycket växer förmågan att ge ännu mer. Kärlek är det som får världen att vakna till liv varje morgon trots att det pågår krig och elände över hela vår jord. Det är ditt och mitt ansvar att se det goda hos våra medmänniskor. Om vi inte ens kan se det fina hos våra partners, hur ska då vår medkänsla kunna växa?
För dig som är intresserad av hur det där med relationer fungerar på ett inte allt för djupt, men ändå viktigt, plan kan jag rekommendera The 5 Love Languages. Spännande bok! Jag lovar att du kommer att känna igen både dig och andra människor. Och när du sedan börjar förstå att det inte bara är andras plikt att se dina behov och önskningar, utan att det också går åt andra hållet, så kan du få spännande saker att hända. Livet är förunderligt och fantastiskt underligt. Och min kärlek räcker till dig också…
