kärlek – Sida 16

En dag full av kärlek.

11 oktober, 2015 8 kommentarer

En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.

Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!

Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.

Ditten och Datten

Hurra!

13 september, 2015 6 kommentarer

Idag har vi firat vår fina snart-sjuttonåring med både tårta och ”Ja, må hon leva” på minst fem språk. Hon fyller år först på måndag, men ”the more, the merrier”, eller hur? Vi hade vår kompisfamilj, eller delar av den, på besök för att ha fler att dela tårta och spela spel med. Efter thaikyckling med jordnötssås till middag blev det prinsesstårta och födelsedagsbarnets egen smaskiga äppelpaj med glass till efterrätt. Hon är så vuxen och förståndig, vår E. Jag är tacksam för att jag fick bli mamma just till henne och hennes två syskon. Det är en ynnest.

Ditten och Datten

Bra jobbat, Sofia.

14 juni, 2015 2 kommentarer

Så mycket kärlek. Kärleken kan man fira även om man inte är rojalist, eller hur? Jag har sällan sett en vackrare klänning än den Sofia hade på sig idag. Det här fina framträdandet då Molly Sandén, Danny Saucedo och Marika Willstedt sjöng och spelade Sofias kärlekssång till Carl Philip kommer inte att glömmas i första taget.

Mitt i den kungliga yran blev det här en sorgens dag på många vis. Lisa Holm är död och en familj har blivit berövad sin sjuttonåring som var på väg ut i livet. Magnus Härenstam har gått bort och den tredje och sista pusselbiten i Fem Myror Är Fler Än Fyra Elefanter finns inte längre här på jorden. En liten fyraårig flicka exploderade i en bil med sin pappa och hans två kompisar (med all sannolikhet kriminella) och finns inte heller kvar. Dessa tre medmänniskor får inte längre vara med av olika anledningar. Låt oss vara tacksamma över det goda de hann göra och låt oss sprida glädje och kärlek där det nu är svart.

Ditten och Datten

Grattis till den finaste Faren i världen!

8 juni, 2015 2 kommentarer

Det finns ingen som är så bra på att hålla tal som min Far. Det skulle i så fall vara min kusin som ser ut som en 20 år yngre version av honom… Fotot här ovan togs då lillebror och svägerskan skulle få några goda råd på vägen tillsammans genom livet. Far avslutade med att låta oss alla lyssna på ”Nå’n där uppe måste gilla mig”. Idag spelar jag den för Far. Grattis på din alldeles egen dag!

Ditten och Datten

Hon har blommor i sitt hår.

24 mars, 2015 2 kommentarer

Ditten och Datten

Nej, usch.

13 januari, 2015 4 kommentarer

Här sitter jag och försöker jobba och låta bli att tänka på att mamma opereras om ett par timmar. Egentligen är jag inte så orolig över operationen. Jag har fått höra att kirurgen ska vara duktig. Problemet är att ingen vet vad som väntar då de öppnar för att skära bort det som inte ska vara där, hur mycket det är och var det sitter. Det finns inte mycket annat att göra än att hoppas på Guds försyn. Peace.

Ditten och Datten

Choklaaaaad.

12 december, 2014 Inga kommentarer

Vår familj äter i princip bara mörk choklad nu för tiden. Ibland sker dock undantag. Vi har till exempel en ask Paradis som väntar på att få bli serverad till julafton och om någon ger mig en kaka Marabou mjölkchoklad så tackar jag inte nej.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan är det ett par av grannarna som har utmärkt sig lite extra. Varje år ägnar de flera veckors ”fritid” efter sina jobb som lärare åt att göra chokladtryfflar åt flera hundra grannar. Jag tycker att vi är ganska bra på att hjälpa andra, pigga upp och stötta när det behövs, men det här serviceprojektet spelar liksom i en annan liga. I år var den ena kvinnan sjukskriven pga en jobbig höftoperation och jag var säker på att de skulle ställa in sin tradition. Inte då. Idag var det leveransdags. Business as usual!

Familjen fick välja först eftersom det ändå är omöjligt att veta vilka bitar som smakar vad (förutom trillingnöten) och jag fick avnjuta en otroligt god jordgubbstryffel. Det är knappt så jag vill borsta tänderna nu.

Funderingar

En dag att lägga åt sidan med tacksamhet.

11 december, 2014 2 kommentarer

Det här hände idag när jag var på vår läkarmottagning:

En gammal man kom in. Han var väldigt skakig, mycket långsam, nästan döv och hans röst var knarrig av ålder. Han var där för att avboka sin frus läkartid. ”Du förstår, vi behöver en ny tid till en hudspecialist. Födelsemärket på hennes hand är cancer och de kommer att behöva ta bort en massa vävnad och jag ville visa dig varför hon behöver sina händer.” Han drog fram ett vedträ i lönn och sa: ”Vet du vad hon kan förvandla detta till?” Han drog fram en vacker skulptur, mycket välgjord och detaljerad. Han pratade om sin fru med så mycket respekt och kärlek och han var så stolt över hennes arbete. Hans händer kunde knappt hålla i sakerna han visade på grund av skakningarna, men han ville se till att operationen hans fru skulle gå igenom inte skulle påverka hennes förmåga att skapa vackra saker.
Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt och var tvungen att flytta till ett mörkt hörn i rummet en stund…

Idag har jag haft en tuff dag av olika anledningar. Det har vi alla ibland. Är det okej att ha ett litet bryt och sitta och sörja en stund? Hur mycket kan man tycka synd om sig själv när det finns andra som har det så mycket värre? Det var precis som att det hängde ett svart moln över den här dagen, för alla de här människornas situationer pockade också på min uppmärksamhet:

hon som är singelmamma, som inte har råd med en enda julklapp till barnen utan måste förlita sig på andra människors godhet, hon som inte kan komma på en enda av sina barns skolaktiviteter eftersom hennes chef är en bös och vägrar ge henne en timme ledigt även om det skulle funka och hon kan jobba över innan eller efter ordinarie arbetstider
han som måste fira alla jular, påskar och midsomrar framöver själv med sina barn eftersom det inte finns någon mamma kvar här på jorden
de som måste begära sig själva i konkurs eftersom hälsoproblem har satt käppar i hjulen på alla deras framtidsplaner
de som skulle bli de bästa föräldrarna men som råkat ut för flera missfall efter varandra
de som precis talat om för sina barn att de ska separera
de som försöker motivera och stötta sin vuxne son så att han inte återfaller i sina gamla missbruksvanor
den unga änkan vars man krigade i Afghanistan och aldrig kunde släppa att han under tjänstgöring höll på att skjuta ihjäl en liten pojke och därför valde att avsluta sitt lidande på själva Thanksgiving Day
alla med hälsoproblem som gör att de inte ens kan utföra de mest vardagliga sysslor
hon som flyttat hem till sin mamma som har Alzheimers, som gråter varje kväll av sorg och maktlöshet och som inte vet hur hon ska stå ut

Visst har vi alla rätt att sörja en stund ibland och det har jag gjort idag. I morgon ska jag plocka ihop mig själv igen och se till att öppna mörkläggningsgardiner där solen inte har synts till på allt för lång tid.

I morgon har dotterns skola julkonsert. Jag och hennes lillasyster har lovat att sitta barnvakt till ett ungt par med fyra små barn, så tyvärr blir det här den första konserten jag missar. En av sångerna som kommer att framföras älskar jag. Texten lyfter mig varje gång jag hör den fast själva låten är lite cheesy…

Believe (Glen Ballard och Alan Silvestri, framförd av Josh Groban)

Children sleeping, snow is softly falling
Dreams are calling like bells in the distance
We were dreamers not so long ago
But one by one we all had to grow up
When it seems the magic’s slipped away
We find it all again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Trains move quickly to their journey’s end
Destinations are where we begin again
Ships go sailing far across the sea
Trusting starlight to get where they need to be
When it seems that we have lost our way
We find ourselves again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Just believe

Musik

Hur kan någon inte älska det här?

23 november, 2014 Inga kommentarer

Tycker du det är bra kanske du vill lyssna på allt annat också? De är helt underbara. Snacka om sångglädje!

Ditten och Datten

20 år.

21 augusti, 2014 2 kommentarer

Vissa saker är mer värda att fira än andra. I går var det 20 år sedan vi gifte oss i Stockholm, maken och jag. Efter lördagens bröllop kan jag konstatera att just våra festligheter knappast gick till historien som något att lägga på minnet. Att vi fortfarande är tillsammans, starka och med hopp om många vackra minnen framför oss, är däremot väl värt att fira! Att inte ta varandra för givna är A och O i ett förhållande, men det är lätt att glömma vad som är viktigt i vardagslunken mitt i den oreda och röra som även ett ”normalt” liv med barn och tonåringar orsakar. Jag är tacksam för allt jag lär mig av och genom K och för det vi har tillsammans.

Vi bestämde oss för att gå till Cheesecake Factory tillsammans med barnen för att fira den stora dagen. Det var ett vist beslut. God mat, mycket mat och mat i rättan tid skulle vissa ha sagt. Själva cheesecaken tog vi med oss hem eftersom ingen hade plats i magen då middagen var uppäten. Jag åt två tuggor av min tårtbit till kvällsmat och lät 18-åringen ta hand om resten till frukost i morse. Kommer du till USA är det värt att vänta i kö i en timme för att äta på det här stället.

Ps: Ursäkta det konstiga utseendet på den här bilden, men jag tog bort färgen eftersom vi såg ännu prickigare ut på kamerafotot som togs i ljus som uppenbarligen inte var tillräckligt.