Den fjärde november 1799 undertecknades ett dokument gällande något jag inte har full koll på, men jag antar att det är Carin Buesdotter, änkan efter Pehr Carlsson Stålbåge, som säljer Uttorp no. 1 (ursprunget till vår gård) till bröderna Ola och Måns Mattisson. Dokumentet är skrivet med näst intill oläslig stil av Jean Lindblom, men jag och maken ska göra gemensam sak och försöka uttyda det hela vid tillfälle.
Det är ingen hemlighet att jag vurmar för det som hänt i historien. Jag försöker hitta vad jag kan om båtsmannen Pehr Carlsson Stålbåge och fascineras av att jag hittar en hel sida tillägnad honom. Jag undrar såklart vad som hände hans första fru, Kerstin Larsson, och varför hans son Karl från första äktenskapet inte tog över gården då Carin och Pehr inte fick några barn tillsammans. Jag är även lite konfunderad över att herr Stålbåge stod som båtsman i Bredavik. Flyttade hans änka till sitt föräldrahem efter makens död? Detta får bli mysterier till en annan dag.
Papperet dokumentet är skrivet på är av en helt annan kvalitet än dagens kopieringspapper. ”Charta Sigillata (inseglat papper) gavs ut första gången år 1660. Trycktekniskt har de stora likheter med sedlar. De användes för att ta ut avgifter på olika handlingar som skickades in eller ut från myndigheter.” (Läs mer på sedelmynt.se.) Jag lägger tillbaka papperet från den sista samlingen dokument från gården i högen på bordet i verandan och tänker på Carin som gått på samma ställen som jag. Var hon fin, kärleksfull och härlig? Var hon besviken och förbittrad efter att ha blivit änka efter bara tre år som gift och att hon aldrig fick några barn? Eller gjorde hennes utmaningar henne stark och driftig? Jag känner att jag vill veta mer, mer, mer.
Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.
Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?
Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.
Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.
Nu har jag förberett projektet ”Skapande september” för i år. Det kommer antagligen inte att finnas tid över till detta alla dagar eftersom de närmaste månaderna kommer att vara mycket upptagna, men jag gillar tanken på att gnugga mina kreativa knölar lite extra under flera veckor på det här sättet. Ibland kan det vara spännande att bara bjuda in ett ord i sitt sinne och se vart det leder. Jag har taggat lite olika skapande tekniker, men det finns ju så många fler att använda sig av! Kanske vill du också vara med? Isåfall får du gärna dela med dig, det skulle vara jätteroligt.
Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.
Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.
Igår gjorde jag ett kort att skicka till en vän som har det lite tufft just nu. I min kalligrafimapp ligger det en massa texter, citat och övningslappar som får komma ut i ljuset, en i taget. De får nytt liv då jag skickar med dem i ett brev eller paket eller som här, monterar och gör om till ett kort. Jag tänkte på alla timmar jag ägnat i sällskap av papper, pennor, bläck, tidningar, böcker och handledningar. Så mycket roligt jag har haft! Jag fångade aldrig tanken som sa att jag borde räkna alla mina pennor, kanske för att jag inte vill veta svaret. Min inre samlare gjorde allt för att mota bort fokuset på följande frågor:
Hur många stiftpennor behöver jag egentligen? Hur många kalligrafituschpennor som jag ändå aldrig använder? Hur många överstrykningspennor mer än den favorit som jag ändå alltid väljer då jag ska sätta mig med en viktig text? Hur många Pigma Micron? (Eller jo, av den sorten får jag ha jättemånga, de använder jag mycket.)
Att skriva med omsorg och med olika tekniker har gett mig så mycket glädje genom åren, men nuförtiden är det sällan jag sitter och nöter bokstäver. Detta är nödvändigt för att upprätthålla hantverket, för att behålla muskelstyrka och förmågan att variera tryck och vinklar, för att kunna beräkna avstånd med ögonmått och en massa annat. Jag är ju duktig på att hålla ordning, men jag är inte lika duktig på att bara ha sådant som jag FAKTISKT har användning för. Eller att ha lagom många av något. Visst finns det ”bra att ha”-grejer som har rätt till sitt utrymme, men jag inser att många av just pennorna jag har inte behöver bo hemma hos mig. Idag ska jag ta hand om detta, även om det kanske gör lite ont i mitt tonårshjärta. Och även om jag lägger upp inlägget nu på morgonen lovar jag att komplettera med uppgiften om hur många pennor jag kunde räkna till här i arbetsrummet.
Edit: Jo, men det här börjar bra. I översta lådan där jag bara ska ha mina viktigaste pennor kunde jag räkna till femtio. Att jag håller räkningen med min favoritpenna från 123ink.se som är perfekt att skriva med (jättebra reklambläckpenna, men företaget har uruselt HP-fuskbläck till skrivare) är ju också ironiskt. Jag skäms…
Sådär ja, nu är jag färdig med alla pennor i arbetsrummet. Jag har inte räknat pennorna jag använder till kalligrafi, men med dem tillkommer mest ett gäng stift och tre Pilot Parallel-pennor. Jag har slängt en del obrukbara exemplar, lagt allt jag ska ge bort i en påse och har en speciell penna som inte får hamna i orätta händer men som ska ges bort. Förutom alla dessa har jag landat i att jag absolut behöver och inte kan vara utan de 393 pennor jag har kvar här, snyggt sorterade och på rätt plats. Jag känner mig mycket nöjd.
Året 2023 har bjudit på högt och lågt, inget av en del och ett överflöd av annat, starka känslor, mängder av mänskliga möten samtidigt som det är många vänner jag inte hunnit träffa. Jag har haft nära kontakt med mitt årsord, men samtidigt känns det som att jag inte riktigt haft tid att jobba med det som jag hade velat. Här kan du läsa mina tankar runt årsordet, RUTIN. Detta säger jag nu tack till, lägger till handlingarna och går en helt annan väg.
Den här gången försöker jag mig på ett mycket praktiskt ord, HEMSLÖJD, som jag hoppas ska ge mig en nytändning gällande intressen som följt mig sedan jag var barn. Lite lillgammal har jag väl alltid varit och därmed känns det därför rätt naturligt att jag virkade stora spetsdukar då jag var tolv, stickade tröjor och bebiskoftor på högstadiet, gick vävkurs med mamma, min kompis och hennes mamma då jag var 16 och sydde de flesta av mina egna kläder under hela tonåren. Även om jag fortfarande stickar en hel del i perioder och egentligen har två pysselstationer här hemma så saknar jag den drivande lust som jag vet kan förknippas med denna typ av aktiviteter. Det är den jag hoppas kunna hitta tillbaka till i år!
Jag kommer att börja året med en inventering av alla ”kommande projekt” jag har liggande. Det är halvfärdiga lapptäcken, badhanddukar till badrockar i Ellinor Nilsen-stil, fantastiska hemvävda textilier som kan bli både kläder och inredningsdetaljer, kommande kläder till barnbarn och syskonbarn, tyg till presentpåsar (återvinningsbara istället för presentpapper), garner till sjalar och sockor, broderier – om jag jobbade med olika textilier på heltid skulle jag kunna hålla mig sysselsatt i åratal. Det är svårt att hitta de riktiga godbitarna om man presenteras för ett berg av sötsaker. Ska jag kunna ägna mig åt hemslöjd så mycket som jag hoppas gäller det därför att jag ser till att utgångsläget ser lite annorlunda ut än det gör idag. Jag har något slags ordning och reda, men jag har för mycket helt enkelt! Det gäller att göra en priolista, eller önskelista kanske. (Ps: Jag vågar inte riktigt kasta in kalligrafi här i röran, men nog hade det varit trevligt att göra mixed media med både textilier och kalligrafi!)
Hemslöjd är en hantverksmässig tillverkning av bruks- eller prydnadsföremål för eget behov eller till försäljning. Ordet är känt i svenska språket sedan 1807. Ursprungligen var det ett samlingsnamn för tillverkning av bruksvaror som kläder, hemtextilier, husgeråd, möbler, arbets- och transportredskap, på landsbygden utförd i hemmet för eget behov, till skillnad från avsaluslöjd.
Rötterna till den svenska hemslöjden finns i den svenska allmogekulturen där den också hämtar inspiration. Slöjdade föremål är präglade av handens arbete och kunskap om material och teknik. Inom hemslöjd används traditionellt naturen som materialkälla, men även återbruk är vanligt.
Wikipedia
Kudde av hemvävt tyg i bakgrunden, kofta till lilla barnbarnet som nästan blev för liten till jul!5 kr/styck för färdigbroderade runda dukar som ska kompletteras med broderade texter för att bli födelsedagsdukar.Jag glömde ta kort på ungarnas julklappssockor, men tjejerna fick flätor på sina.
Här är lite bilder på sådant jag gjort på sistone och ett specifikt projekt som ligger på vänt. Förhoppningsvis kan jag tänka lite utanför lådan så jag inte snöar in på ”samma gamla vanliga”. Med detta årsord tror jag att hjärnan kan triggas igång och bli åtminstone lite uppfinningsrik. Det ska bli så kul och jag känner mig riktigt pepp! Har du något årsord?
2009 ordning 2010 kärlek 2011 skapa 2012 lyfta 2013 förändring 2014 reach 2015 fearless 2016 fortsätt 2017 vårda 2018 nu 2019 bygga 2020 disciplin 2021 kontakt 2022 framåtanda 2023 rutin
Det går inte att hålla sig uppdaterad på alla områden i sitt liv hela tiden. Just nu saknar jag dock mitt skrivande. Både det som går på djupet i mig själv och det rent fysiska skrivandet med härliga pennor av alla de slag. Min lilla systerdotter går skrivarprofil i skolan och blir undervisad av någon som håller sig nära det skrivna ordet. Jag kanske får anlita henne som musa. Mitt eget skrivande och kvaliteten på texterna jag får ur mig är ytterst spretiga, men det är okej. När det gäller kalligrafin är det dock lite trist att jag inte är bättre på att upprätthålla tekniken. Det gör att startsträckan är längre när jag väl vill skriva något. Kanske kommer födelsedagskortslådan att fyllas på de närmaste dagarna. Jag ser det inte som helt omöjligt.
Vi är framme vid sista bokstaven i alfabetet! Snart har hela september gått och jag har faktiskt utmanat mig själv kreativt varje dag, precis som tänkt. Tankar runt detta kommer imorgon. Idag är det öva som gäller. Några av de äldsta beståndsdelarna i min ”pysselarsenal” ligger i någon av mina kalligrafilådor. Jag har jobbat på handstil och kalligrafi sedan tidiga tonår och är lite ledsen över att jag mer och mer sällan skriver för hand. Det är så lätt att ta till datorns tangentbord då det går så fort och är lätt att ändra då omformulering krävs. I dagens samhälle är det som att tid är en ständig bristvara och då får somligt stryka på foten. Att skriva för hand är ett hantverk som kräver en tränad hand. Precis som att man inte springer ett maraton direkt efter ett träningsuppehåll på ett halvår blir det sällan bra att ta sig an ett stort kalligrafiprojekt utan att ha lagt mycket tid på att öva innan. Det handlar om anspänning, placering av hand och penna, känsla för hur tjockt bläcket ska vara, tryck och avslappning, avståndsbedömning…
Jag behöver sällan köpa något nytt då jag ska pyssla, men en bra investering var de två paket med vita respektive råvita kort och kuvert som jag köpte på Adlibris. De vita är lite väl illvita, men det är okej. De här ”råvita” har en vacker färg som ser lite lyxig ut. Jag fick ta till övningspapper för att få fram rätt konsistens på Twinklingsfärgen som blir så snygg i olika gröna nyanser och dessutom blir lite metallisk då den torkat.
Den här gången ville jag skicka ett kort till någon som går igenom en tid i livet med lite fler vägbulor än vanligt. ”This too shall pass”, det här kommer också att gå över, har hållit mig i handen i mörker som har slagit följe med mig utan att blivit inbjudna. Tyvärr glömde jag att ta kort på själva övningsmomentet där jag testade olika stilar och försökte få tillbaka rätt känsla i handen. Det gick inte riktigt, men nu när jag har haft framme färgerna har det blivit lättare att bara sätta mig en stund varje dag då jag ändå har jobbat. Ska man öva på något är sannolikheten större att det blir av om man röjer undan hinder i vägen. Att jag har ställt fiolen bakom en vikvägg gör till exempel att jag inte ser den och det blir sällan att jag plockar fram den. Det är definitivt till hjälp att sätta upp ett mål, att det finns någon mening med själva övandet.
Det här var det sista ordet i #skapandeseptember. Imorgon följer en utvärdering!
”Efter en lång middag i köket hämtar Charles Louis en av sina diktsamlingar. Med katterna strykande runt fötterna, en cigarett i handen och boken i den andra läste han på engelska, men med stark fransk brytning sin dikt ”How do you do my libido?”. Dikten gick rakt in i mig. Tänk om jag frågade mig själv, varje morgon, How do you do my libido? Och verkligen lyssnade på mitt libido, som inte bara står för sexdrift, utan även för livskraft.”
Den som lyssnade på Emma Hambergs sommarprat runt midsommar i år fick höra dessa ord. Någon som rattade in var min väninna. Vi träffas då och då över något att äta och långa, innerliga samtal. Häromsistens undrade hon om jag hade hört Hamberg, vilket jag inte hade gjort, så hon uppmanade mig att ställa detta tillrätta så fort som möjligt. Sommarpratet visade sig vara både livsbejakande och peppande. Emma Hamberg är lika gammal som jag. Vi är båda i en ålder då man inte längre har råd att slösa bort sin tid. Varför ödsla något så dyrbart som livet på något som äter upp en, eller skadar en? Varför låta livet droppa ut ur ett skadat kärl, eller investera det i något som dränerar livskontot år efter år? Det tål att tänkas på.
Libido (uttal: [libid’o][1]) är en psykoanalytisk term. Den härrör från freudiansk driftteori och syftar på livsenergi och livsdrift. ”Jag blev så tagen av de där orden. Borde också sätta upp en lapp på spegeln så jag kan påminna mig själv om detta varje dag.” Så sa hon, väninnan. Jag tänkte där och då att en sådan ”lapp” kan ju jag fixa. Kanske har hon redan satt upp en, jag vet inte, men nu är den här på väg till henne som en extra push.
Den gröna ramen har jag försökt härma från Marie Boudons bok Måla blommor i akvarell. Penseln visade sig vara urbota dålig för det här ändamålet och det märks att jag inte är akvarellkonstnär, men om man inte övar kan man inte bli bättre. Texten är skriven med min favoritpennspets (Liknar en Nikko G, men heter något annat) och kalligrafifärgen på tub som går att blanda i exakt rätt nyans.
#skapandeseptember är en utmaning som du hittar här.
