I år har Trettio tacksamma dagar känts lite extra behövda, lite extra läkande, lite extra givande. Jag har haft så fina stunder om morgnarna då jag har suttit med dessa meditationer och funderingar och känner mig verkligen laddad för att ta emot advent. Det blir förhoppningsvis också lite mer ordning och reda här i bloggen då mer tid frigörs till detta skrivande.
Idag har jag julmarknad på Kalmar slott inplanerad, men livet har kommit emellan för min fina vän som är på hembesök från USA. Vi får se om allt löser sig till det bästa så det går att få till. Efter en kort jobbdag ska jag iallafall ut i stenladan och hämta adventspysslet. I år kommer inte barnen hem förrän lagom till jul och maken är bortrest över helgen. Det gör att jag kan hedra våra gamla traditioner att inte tända adventsljusen förrän kvällen innan första advent. Här på ön har många redan hängt upp stjärnor och satt upp adventsljusstakar sedan flera veckor tillbaka. Fint att mysa till det, men jag drar ut på detta hela julperioden istället. Många som ”tjuvstartar” brukar sedan plocka ihop julen innan de ens kommit till annandagen. Mer och mer introduceras något slags modernt firande där Tomten är den stora magikern och traditioner presenteras som kvarnstenar runt halsen. Jesus städas bort, men lite midvinterblot och mys får gärna vara kvar. Novent tar bort betydelsen av advent som alltså har firats sedan 400-talet, även om man gick från sex till fyra söndagar på tusentalet. Jag må anses vara bakåtsträvande, rigid eller traditionalist (sagt med förakt), men jag gillar inte den förändring som vi är mitt uppe i. Den medför ett vemod som jag inte vill behöva förhålla mig till. Jaja, nu skulle detta inte bli något slags självömkande stund. Jag vaknade glad och utsövd med köksspisens värme fortfarande lite närvarande. När sedan soluppgången såg ut såhär gav det extra skjuts till välmåendet! Snön är verkligen en extrabonus som jag inte tar för given, men som både är värdefull för naturen och vacker. Kul att vi har snö i hela landet! Lillastesyster firar sin trettioförsta årsdag på jorden med att flytta till ett mysigt hus som jag redan vet kommer att bli en trygg och hemtrevlig samlingspunkt på denna stökiga jord. Själv ska jag fira henne genom att äta någon god mögelost, eller kanske varm Brie med honung och valnötter? Ja, så får det bli!
Tro det eller ej, men den där julstjärnan jag aldrig kunde slänga efter förra julen har nu tre röda ”blommor” (högblad). Den har fått konstig form, men har kraftiga och djupt gröna blad. Jag fattar ingenting. Hur gick det här till?
Alltså, vi är ju inte bortskämda med det där vackra vintervädret som sägs finnas lite mer norröver hos alla som sitter på verkligheten där folk har knätofsar och isbjörnar till grannar… Här har vi mest haft ett ytterst deppigt regngrått och mörkt novemberdis hängande över våra huvuden under många, långa dagar. Att därför komma hem till frusna vattenpölar och knip i näsan i förrgår var underbart! Det känns så när man redan har vinterdäck på bilen… Underbart, alltså. Igår morse vaknade vi sedan till strålande sol och fortsatta minusgrader, något som inbjöd till promenad med både vantar och mössor. Mycket uppiggande! Dessutom känns det bra att ha fått till något slags pulshöjande aktivitet innan det ens blivit dags för lunch, som att dagen liksom blir extra lång.
Jag behövde den extra längden då jag skulle förbereda ett julpyssel för ett gäng barn. Det blev smällkarameller och juliga pappersgirlanger gjorda och resten av pysslet, det lite mer avancerade, ligger kvar i ett skåp och väntar på lite mer one-on-one-tid. Det är lätt att glömma att barn av idag nästan inte kan använda saxar. Mycket intressant iakttagelse och något jag inte riktigt trott var sant tills nu. Idag när vi pysslade märkte jag också att småtjejerna, deras mammor och killarnas mammor alla uppskattade pysslet väldigt mycket, medan medlemmarna i en annan grupp var lite mer restriktiva med lovorden. Jag vill inte hänga ut någon eller så, det var bara ännu en spännande iakttagelse. Själv fortsätter jag att med glädje pyssla åt alla håll och kanter trots att jag har hunnit bli mormor. Tur att vi alla är olika!
Jag fick ett gäng tårtpapper av min svärmor och bestämde mig för att göra ett par snöflingor av dem. (Har också fått ett gäng små papperspåsar som ska bli till stjärnor, det pysslet har jag sparat till min brorsdotter.) Just dessa tårtpapper är ca. 40 cm i diameter, så det är så stor som själva stjärnan blir.
Börja med att vika tårtpapperet på mitten och sedan på mitten igen i 90° vinkel.
Dags för dragspelsvikning! Jag valde att dela båda halvor i tre delar, men tror att stjärnan blivit stadigare (och inte lika djup) i sex delar.
Precis som att vika dragspel till smällkarameller, men med ett runt papper.
När papperet är färdigvikt ska det vikas på mitten.
Häfta ihop baksidan på mitten. Här blev det lite snett, men de andra häftorna satte jag rakt.
Så här ser det ut från rätsidan. Efter detta är det bara att vika två papper till och häfta ihop dem på samma sätt. I mitten använder jag varmlimspistolen, men jag hade också kunnat tänka mig att sy ihop längst nere i vecket, som vid bokbinderi. Ja, ungefär såhär kan man göra en snöstjärna av tårtpapper.
Nu har äntligen ett projekt som intresset väcktes för i december förra året börjat användas. Dottern visade den fina mistel hon gjort efter Lovisa Furubos instruktioner och jag började genast spara ljuskoppar. Att påstå att denna krans har något att göra med Svenskt Tenn kanske är övermodigt, men kisar man lite kan man tänka sig att det finns något där som påminner om vackra ljusmanschetter av olika slag.
Redan i december var jag igång med att kavla ljuskoppar. I januari började jag slå hål i de löv som skapades då ljuskopparna kavlades…
… och jag satte också metalltråd i dem. Planen var att göra något slags krans, och det gjorde jag också under Skapande september. Den fotades dock aldrig och projektet rann ut i sanden pga flera olika anledningar.
Till slut blev det ändå dags att plocka fram kransen och nu står den på köksbordet och livar upp en vanlig blockljushållare från IKEA. Kransen är tillverkad på det vanligaste sättet att montera kransar – ett löv åt vänster, ett löv åt höger (”stammarna” snurrades ihop) tills kransen var lagom stor att trä över ett blockljus. Det här momentet gick fort. Så här med bilden framför mig ser jag att jag kunde lägga löven lite bättre till rätta, men det är jättelätt. Kanske vill du fortsätta slänga ljuskoppar i återvinningen, kanske vägrar du ljuskoppar i aluminium, kanske tycker du att den här idén var rolig. Hur som helst, tack Lovisa Furubo som kom med grundinspirationen! Och tack till dottern som påminde om hur roligt det är att pysselpyssla.
De senaste dagarnas höstdimma har bjudit på så många vackra stunder. Jag har varit ute mycket, promenerat i timtal, kliat mig i huvudet över sådant som jag borde ha gjort medan jag liksom bara var. Ett riktigt genidrag var att sätta några plantor krasse i änden på flera av lådorna som jag visste skulle ha gjort sitt så här i slutet av säsongen. De gula och orange blommorna är både vackra och goda!
I skräphörnet norr om skräpstugan (eh, inte min mest generösa dag idag) är det otroligt vacker! Självsådd rosenskära svävar högt och gör mig så glad! Till vänster ser du min lilla förädlingshörna. Jag har satt sticklingar av olika saker och satt fröer som behöver lite längre tid på sig och kanske eller kanske inte tittar upp till våren.
I det fuktiga vädret ger sig spindelvävarna tillkänna. Konstverk att njuta, bara inte de är i mina fönster. (Usch, måste verkligen göra rent de där fönstren!) Här i ladans ofrivilligt öppna fönster mot grannarna är det dock fritt spelrum.
Egen skörd (och grannens äpple) ger god coleslaw och stor tillfredsställelse. Kål må vara en krånglig diva på så många sätt, men samtidigt mycket generös. Jag vet aldrig när eller hur, det är bara att rida med och tacksamt ta emot då det går.
Throwback tillbaka till 90-talet då Tricia Guild var drottning och ett annat formspråk kanske var inne. Hela köket såg ut som att det hade kastats tillbaka i tiden. Hur en så vacker hemvävd duk kan säljas för 20 kronor går över mitt förstånd, men tack ändå. Den passar fint till makens blå glas och klassiker från Vår Kokbok.
Brorsan kom förbi och hjälpte oss sota. Han kan nästan allt, den där brorsan.
Nu är vårt hem snart klart för eldningssäsongen. Tänk så viktigt det är att blåsa ut och göra rent med jämna mellanrum! Arbetet tar aldrig slut, men det gör det inte meningslöst. Det är skönt att ta itu med grejer lite i taget, i lagom doser och tuggor. Annars är det lätt att bli överväldigad! Igår passade jag på att dra igång julen just av den anledningen. Ja, det är okej att du tycker jag är dum i huvudet. För mig är det dock skönt att ligga steget före då jag gärna vill hinna göra lite grejer till nära och kära i år. Jag lovar dock att vänta med julmusiken.
Trendspaningen säger tydligen att orkidéstänglar är tillbaka. Jag känner mig nöjd med att med jämna mellanrum bli lite sådär lagom hipp. För första gången i mitt liv sedan tonåren äger jag inget manchesterplagg, annars brukar just det materialet vara en indikator på trendcyklerna. Ibland är jag helt ute, andra gånger helt inne, och det utan att ha ändrat ett skapandes dugg. Mina tre omblommande orkidéer gör mig glad och påminner om mammas gröna fingrar. Förutom omstarten efter spinn är det här norrfönstret rena bomben för just dessa exotiska skönheter. Oväntat.
Övervåningen städades petnoga inför Nomors silverfiskbesök. Jakob kom, duttade lite silverfiskgodisgift längs listerna med jämna mellanrum och bad oss ringa om det inte hade blivit bättre om fem-sex veckor. ”Det är svårt att bli av med silverfisk. Typ alla har sådana hemma.” Med det lämnade han tre klisterfällor och uttryckte att han hoppades att han skulle få ägna dagen åt att åka omkring mellan olika uppdrag eftersom vädret var så ruskigt. Hoppas att du hade tur, Jakob! Nu vågar jag inte riktigt ställa tillbaka något, så dagbädden i arbetsrummet får fortsätta agera uppsamlingsplats.
Lena Linderholm och jag fortsätter peppa varandra varje morgon. Jag har berättat att nu är hon helt inne igen! Kleinblått regerar åter världen och kanske har folk tröttnat liiiiiite på greige? Fast jag tror det isåfall då jag ser det. ”Folket” verkar dock inte ha några problem med gamla släktingar, för alla nya mattillverkare gör mattor som mer agerar snubbelfällor i mina ögon. Många är dessutom helt oberäkneliga i formen vilket gör snubbelrisken ännu större. Jaja, ungdomarna får hållas. Och om de har 30 000 kronor att lägga på golvet måste de få välja fritt och stort så klart!
Frysgrader, men de röda rutorna i verandan speglar sig runt hela köket och gör mig glad och hoppfull! Som du ser vägrar julstjärnan att ge upp. Den har stadgat till sig ännu mer, verkar trivas utmärkt med denna placering. Jag kan inte slänga den och tänker att har jag nu stått ut så här länge så är det en sport att få den att överleva tills den blir inne igen. Och när det blir behöver jag faktiskt inte gissa om! För ”till nästa jul igen, kommer han vår gamle vän, för det har han lovat”. Eller lovat och lovat, jag vet i alla fall att hans närvaro inte kommer att ifrågasättas då. Undanskymd tillvaro kan utlovas någon annanstans medan både han och jag kämpar för denna överlevnad.
Vi eldar kanske en av de sista gångerna för den här säsongen. Sedan ska vedspisen få sig en rejäl rengöring. Så tacksam jag har varit för den här trotjänaren i år! Elräkningen har verkligen hållit sig i schack med hjälp av den. Med denna tacksamhet i sinnet är det dags att möta dagens utmaningar och glädjor. Till lunch blir det repris på gårdagens bjudmåltid och jag måste tipsa om båda recepten, för det var ruskigt gott. Vi börjar med efterrätten: ”Magisk kladdkaka med Plopp”. Funkade utmärkt med glutenfritt mjöl (lite längre tid i ugnen än uppgett i receptet bara). Magisk är måhända ett uttjatat och överanvänt ord, men jag kan säga att de unga gästerna tog tre omgångar och det blev bara en liten bit kvar att spara!
Dottern och svärsonen hade tipsat om sin favorit ”Chicken burrito casserole” och nu tipsar jag vidare. Jag tar inte åt mig äran till receptet, men erbjuder här en svensk översättning som också är anpassad till lite mer lagom chilitåliga smaklökar:
1/2 finhackad rödlök 1 röd paprika skuren i små tärningar tio inlagda bitar jalapeño (eller en färsk hackad, fast detta kan uteslutas om du tror det blir för starkt) 2,5 dl vitt ris som basmati eller jasmin 1/2 msk chilipulver (jag gillar ancho), eller bara lite chiliflakes om du inte gillar stark mat alls 1 tsk vitlökspulver 1 tsk spiskummin 1/2 tsk oregano (jag tog mer) 1/2 tsk salt 2,5 dl frysta majskorn 1 burk svarta bönor, sköljda i sil 3 färdiglagade kycklingbröst eller ca. 450 g färdiglagad kyckling av annat slag drygt 8 dl het kycklingbuljong 1 msk olivolja 2 msk tomatpuré 150 g riven gratängost av önskat slag ev. färsk koriander och finhackad vårlök/purjo vid servering, gräddfil och salsa är också gott till
Värm ugnen till 200°C. ”Riv” kycklingköttet med hjälp av gafflar eller för hand. Ta fram en ugnsform 20×30 cm och lägg i ris, grönsaker och kryddor. Rör om. Vispa ihop tomatpuré och olivolja med den heta buljongen och häll över. Lägg i kyckling, bönor och majs och se till att allt är väl blandat. Täck med aluminiumfolie och låt stå i ugnen tills all buljong sugits upp av riset (ca. 60 minuter eller tills riset känns färdigt). Ta ut formen, häll över ost och gratinera i 5-10 minuter. Ät med önskade tillbehör.
Fråga svenskar när julen är över så kan du få alla möjliga svar. Det finns de som börjar plocka undan julgrejerna redan på annandagen. Många julrensar i mellandagarna för att bjuda in ”ljust och fräscht” till nyår. Rent officiellt är den kristna julen över idag, på trettondagen. Traditionsenligt brukade man i Sverige bygga på traditionen att ”konung Knut bad folket driva julen ut”. Den danske hertigen Knut Lavard blev helgonförklarad efter att han blivit mördad den 7 januari 1131. Denna dödsdag, dagen efter trettondagen, är det alltså som länge ansågs vara det officiella svenska julslutet. På 1600-talet flyttades Knuts namnsdag från 7 till 14 januari och helt plötsligt fick vi tjugo dagar efter jul, alltså tjugondag Knut. Tills dess väntar benhårda traditionalister med att dansa ut julen. Jag må vara traditionsbunden, men jag ogillar också barrande granar och känner mig ganska nöjd med vår grans insats redan nu.
Tomtarna kände jag mig också ganska mätt på då jag igår kväll packade ner dem och satte tillbaka orkidéerna i fönstersmygen där de bott. Jag upptäckte att den här stackaren hade blivit kvar i sitt silkespapper och aldrig fick en chans att leva livet i frihet! Han fick därför revansch och fick sträcka på benen lite medan jag dammade av och svepte in hans kamrater. Jag plockade också ner stjärnan i allrummet, så nu är det helt mörkt här uppe på övervåningen. Genast plockade jag upp den lilla skomakarlampan jag fick av min syster för länge sedan, men som aldrig kommit upp. Det må vara dyrt med el, men dagens lampor är mycket energisnåla och vi mår inte bra av att glida omkring i ett mörker där bara skärmar på våra telefoner och datorer bidrar med ljus.
Jag plockade mer eller mindre ihop hela julen när jag ändå var igång. Vi hade lagt redan undanplockade grejer på lite olika platser över hela huset, så det gällde att sätta på rätt glasögon för att inte missa något. Det är så irriterande att hitta någon som borde ligga nerpackat fram i februari. Jag vet att det kommer att hända precis som vanligt, men nu är åtminstone allt synligt insamlat. Mitt bästa julförvaringstips är att fixa trasiga grejer innan de åker ner för förvaring, eller att göra sig av med sådant som faktiskt aldrig används. Jag vill dock påpeka att man ändrar uppfattning om vad som är vackert/betydelsefullt med stigande ålder. Det går alltid att införskaffa något nytt då lusten infinner sig, men sådant som har stort affektionsvärde kan aldrig återskapas. Arvegods ska man vara försiktig med att göra sig av med, kanske ha en speciell låda med sådant till ens barn eller någon annan i släkten. Igår skrev jag faktiskt ett dokument med information om allt julrelaterat och lade i en av jullådorna. Lite om traditioner och var de kommer ifrån, lite om varifrån och när grejer har gjort entré i vår familjs liv.
Varje år blir jag förundrad över att det går att få ner allt i lådorna igen. Vi har två stora plastlådor med lock, en med adventsstjärnor och sådant som ska upp tidigt och en med tomteland, julstrumpor och annat som kanske inte direkt ska upp till första advent. Förutom dessa två lådor finns det en egen låda till julgransdekorationerna. Ljusstakarna ställs för sig ute i stenladans förvaringshyllor. Där står även julrelaterat porslin (jultallrikarna jag samlat på mig, några krukor och fat) och julgransfoten.
Inne i vår förvaringsgarderob har jultextilierna en egen låda, de gillar inte fukten i ladan. De flesta är upprullade på hushållspappersrullar som blivit inklädda i aluminiumfolie eller stadiga rullar från presentpapper. Det finns också en superlyxrulle som jag fick en julklappshandduk upprullad på från min svärmor. Det här är vackert hantverk och jag blir sugen på att göra de andra rullarna i lådan så här vackra. Det gör ingenting att det bara är jag som vet att de ligger där. (Nu vet ju du också, förresten.) I denna låda finns även tomtekläderna och några extra tomteluvor.
De lite större dukarna har jag upphängda bland kläderna på en kjolgalge. Gillar man jul så gör man. Dukarna till matbordet ligger alla tillsammans i en egen låda, oavsett färg och säsong då de mest används. Med det är nog förvaringen av allt inredningsjuligt redovisad för i minsta detalj.
Men hej! Nu har alltså julen dragit igång på riktigt och vi är inne på dag två av tolv. Blir alltid lika konfunderad över oss svenskar, att vi så gärna firar allt i förskott och sedan är klara när själva dagen är här. Aftnar är liksom våra dagar! Undrar hur många som ägnar sin annandag till att plocka bort julen? Inte jag i alla fall. Egentligen tänkte jag åka in till Fredrikskyrkan och sjunga i annandagskören, men nästäppa och basröst sätter stopp för de planerna. Igår var vi en sväng i kyrkan och fick uppleva en fin stund med vacker musik och läsning. Vår yngsta sjöng En stjärna lyser så klar, en av mina moderna julfavoriter. Efteråt åkte vi vidare mot Karlskrona och syrrans hem. Hon hade dukat upp en trevlig buffé med allt från egen äppelglögg till dopp i grytan. Ska det ätas så ska det.
Älskade alla deras tre smågranar! Fördelen med att ha egen skog är att man kan välja och vraka, men i år var det svårt att hitta något i mellanstorlek. Älskar dock de här små knubbiga versionerna av rödgran! Det är så fint med gamla glaspumlor. Jag är fascinerad av att katten i hushållet låter granarna vara ifred, men den katten är sin egen på många olika sätt och vis.
En av de sötaste ljusslingor jag sett! Lampskärmarna har samlats ihop från olika håll. En jättefin inredningsdetalj tycker jag. Ja, hela detta hem är full av vackra och speciella inredningsdetaljer. Det är så mysigt!
Jag har tagit så få (och ofta konstiga eller irrelevanta) foton de senaste månaderna att jag verkligen känner att det är dags att göra en uppryckning. Jag har sagt det vid flera tillfällen, men har ännu inte gjort något åt det. En vacker dag… Jag får vara glad att åtminstone maken och yngsta dottern hamnade på kort igår. De andra fanns där också trots att de inte syns här. Vi lagade hjortgryta tillsammans och det var så otroligt gott! Svågern och brorsan är båda med i jaktlag i Klackamåla och även när de inte skjuter själva får de vara med och dela på potten. Varg har tydligen siktats där och minst en hund har fallit offer för den. För mig är varg något exotiskt och främmande, dessa mytiska varelser hör hemma i Sibirien eller möjligtvis i nostalgiska böcker som Astrid Lindgrens där det grävs varggropar. Spännande hur som helst. Just igår var jag extra tacksam över att få möjlighet att få dela denna måltid. Receptet vi följde hittar du här och jag kan varmt rekommendera det. Dessutom blev ris à la Maltan bättre än någonsin. Syrran kokade lite sockerlag som vi hade i risgrynsgröten och grädden var rätt hårt vispad. Lite vaniljsocker (aldrig, aldrig vanillinsocker) och filéade apelsinklyftor i bitar – sedan var det biff! Apelsinerna var väldigt saftiga, så extrasaften serverades i en liten kanna till för de som ville (jag, till exempel). Så, så gott! Och det var den juldagen. Idag steg jag upp klockan nio till ett tyst hus och våra ungdomar sover fortfarande trots att klockan visar 12:02. Eftersom vi ändå inte tänker göra ett skapandes dyft idag så är det väl bara att låta det vara så. Jag tänker dega, gå en liten runda och tända ljus på gravarna för att inte förslappas totalt, äta godis och titta på teve. Får väl städa upp lite arbetsrummet/julklappsinslagningsstationen så inte äldsta dottern förskräckes då hon kommer sent ikväll. Men som sagt, annars ingeningeningenting. Peace!
Så fort julklappspapperet är slängt i sopsäckar, på elden eller i återvinningen blir svenskar ivriga att lägga julen bakom sig. Detta trots att vi alltså idag är inne på dag ett av julens tolv dagar. Själv älskar jag alla extra ljuskällor och myset de ger och jag hoppas att vi orkar hålla ut åtminstone tills en av alla amaryllisar behagar slå ut. Två stycken har fortfarande chans att lyckas med sin uppgift innan nyår, men jag hyser tvivel. Det är ändå roligt att så många står i knopp och min gissning är att vi kan komma att benämna 2023 som ”amaryllisens år”.
Hälsans år 2023 känns för övrigt inom räckhåll, men innan vi är där ska det ätas upp lite mer julgodis. Igår hade vi en fantastisk mysig julafton med familj på makens sida. Vi åt, åt lite mer, fick titta på Kalle Anka på en bärbar dator eftersom vår Apple-teve tydligen är för gammal för att klara SVT:s nya krav, spelade spel och körde julklappsleken där svärfar hade trollat med tärningen och vann stort tills han satt med kvällens största hög julisar (men han är lika generös som Robin Hood, så ingen anledning att sura över det), åt lite mer, pratade och pratade och pratade. Ja, och lyssnade på julig hissmusik från en JBL-högtalare. Vi får kalla detta ”Potatisjulen 2022” då jag glömde sätta på potatisen och maken sedan kokade cirka sex halverade potatisar till tio personer (till nattamaten fanns det sedan lite mer nykokt potatis, så det blev i alla fall ingen total potatiskatastrof). Sent omsider, när alla hade åkt hem och klockan närmade sig midnatt, hade vi paketöppning i familjen. Hur mysigt som helst! Det blev helt enkelt en jul, jul, strålande jul. Dottern och svärsonen fick vara med via FaceTime och det fanns åter möjlighet att förundras över teknikens möjligheter att kunna vara nära trots långa avstånd. Nu fortsätter vi julen i kyrkan och åker sedan vidare hem till syrran och hennes familj. Julen varar än till påska! (Eller hur var det nu igen?)
