Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Syrener i torka och sniglar med slem
En stuga på landet som känns som ett hem
Fast myggorna sticker och molnen ligger tätt
Är livet här enkelt och allt känns så lätt
Jag sträcker på ryggen och cyklar med schvung
Mitt hår börjar gråna, men själen känns ung
Ett smultron i skogen och tio torra blåbär
Ett hjärta som är tacksamt, för allt smakar gott här
Att lyfta sin blick och att leva på hoppet
Är allt som behövs för att ha chans att vinna loppet
Jag tycker det är så konstigt att jag kom hem till Sverige och att allt tio minuter senare kändes som vanligt. Jag har haft den stora förmånen att kunna åka till Sturkö varje sommar ända sedan jag flyttade hemifrån, så den här ön i Karlskronas skärgård har blivit min bas. Jag har många gånger fått frågan om jag kan tänka mig att flytta hit och svaret har alltid blivit nej. Det ligger några mil från Karlskrona som i sig är en pluttstad, men dessutom blir vintrarna långa, blåsiga och kalla här. Jag vet inte… Men på sommaren, då måste jag bara komma hit!
Nu har jag och barnen varit här i en vecka. Vi har hunnit träffa delar av familjen och en och annan fin vän, det har varit Lövmarknad och midsommar och släktkamp i fotboll, obesprutade jordgubbar i morfars land har plockats och ätits och katten Milla har det gosats med. Månen är på väg in i något superläge och det sägs att den i morgon kommer att upplevas vara mycket större än på länge. Jag sitter här i ”blå rummet” och tänker på makens mormor som aldrig kom överens med fullmånar medan jag själv tycker det alltid blir extra härligt att ha fullmånen följa med en till dasset. Det blir ju liksom aldrig riktigt mörkt en sådan här natt! (Supermånen kommer att synas i morgon. I natt har vi bara en nästan-supermåne, fast den är rätt fin den också.)
Maken uttryckte vissa klagomål över att jag bloggat så lite sedan jag kom hit. Tiden finns väl, men det finns så mycket mer som också ska upplevas och hinnas med! Jag gissar att det blir precis som de senaste somrarna vilket innebär att jag kommer att uppdatera lite då och då, men bara då jag själv känner för det och ibland med många dagars uppehåll.
Här har du en liten bildkavalkad från den senaste veckans aktiviteter:
Jag mår bra här. Livet alltså… Puss.
Vi ses någon annanstans, någon annan gång. Kram!
Jag är en riktig stugsittare. Tja, eller det är nog snarare så att jag gärna går och påtar hemma i min trädgård medan maken drömmer om äventyr. Tur är väl det, för nästan alla utflykter vi gör genomförs efter att han har kläckt någon bra idé.
Vi har haft det riktigt kyligt i några dagar, men idag strålade solen och jag orkade inte riktigt fortsätta rensa bland de oändliga ogräsen efter att ha hållit på så länge att jag fick solhuvudvärk. Efter maten tog vi efter Ks förslag sålunda bilen och åkte iväg till Utah Lake som ligger sisådär en kvart härifrån. Jag förstår att folk som är vana vid kustlandskap, både amerikanska och andra, får lite klaustrofobiska känslor ibland. Utah Lake bjuder inte direkt på det där fantastiska som vattenlandskap ofta bjuder på, men frisk luft och glada människor är minsann inte dumt det heller och bergen är alltid vackra. Det känns ändå lite skumt att sitta och doppa fötterna i lagom varmt sjöavatten samtidigt som man sitter och tittar på snön på bergstopparna!
Ogräs. Underbart vackert!
Vi hade visst ”vanliga” vallmor också. Njutbart.
Tänka sig! ”Iris som är gula och iris som är blå.” Det kommer faktiskt gula också. Heja Sverige!
Nyponrosor är alltid fina. Jahaja! Du ser förstås ormen som visst har ätit något för inte så länge sedan.
Hux flux hade vi också pioner i vår trädgård. Den är så stor så det tar lång tid att gå igenom hela. Pioner tror jag trivs i lite sur jord och det passar i så fall bra eftersom den här plantan står precis bredvid ett barrträd av något slag. Var det förresten rhododendron som ville ha det surt?
Bra kvinna reder sig själv. Maken har utvecklat gräsallergi sedan vi gifte oss. Det har också två svågrar och den ena svägerskan. Vad säger det?!? Har vi en extra allergiboost i oss, jag och mina syskon?
Det här är inte vår rosenbuske utan grannens, men jag tycker den är så härlig! Det kanske du också gör?
Jag saknar.
I ett tal jag hörde en gång talades det om att om man tittar på grannens tvätt genom ett smutsigt fönster är det lätt att hacka på grannens tvättkunskaper när felet egentligen ligger på en själv, eller i alla fall på ens smutsiga fönster. Det där gäller sannerligen både bokstavligt och bildligt talat… Idag kom fönstertvättarna från Sharper View Window Cleaning och trollade med sina stegar, hinkar med tvättmedelsvatten och riktigt vassa fönsterskrapor. Nu ser jag mycket klarare. Rena fönster ger dessutom nytt liv också till våra beigetrista väggar! Åh, vad skönt det var att slippa att göra det här jobbet själv. Tack Local Amazon för ett riktigt fyndpris! (Amazon Local funkar som Groupon.)
Trädgården fortsätter att bjuda på färgsensationer och överraskningar. En svensk vän som bott här ett tag säger att det här är den bästa tiden. Sedan kommer hettan och det går inte att rädda grönskan ens om man vattnar ordentligt, så jag passar på att njuta!
Jag ville testa You Dos nya glitterfärger, så då gjorde jag det. Jag må vara helt befriad från att gilla glamourösa klädesplagg, men jag älskar verkligen glitter då jag pysslar.
Härom kvällen hade vi svenska vänner här. Ja, och en ingift amerikan, förstås. Trevligt, så trevligt! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Bjud hem folk på middag eller be någon bjuda hem dig. Det är spännande och utvecklande att umgås med andra människor! Dessutom kan det hända att man får några jordgubbsplantor att utöka trädgårdsarsenalen med. Mums!
I detta hus kan man hitta svenskar. Finns det något mer svenskt än ett par svarta trällor?
Och finns det något mer amerikanskt än en tjusigt gjuten vattenspridare i plast?
När vi var på Cabela’s härom dagen passade vi på att införskaffa en dehydrator, eller mattorkare. Idag satte jag igång en testomgång som förhoppningsvis resulterar i krispiga bananchips i morgon. Bananerna köpte jag för ca 5 kr/kg, alldeles perfekt mogna för mitt ändamål men lite för brunprickiga för att den vanliga banankonsumenten skulle betala fullt pris. Jag ser fram emot att få testa göra eget fruit leather!
Torkmaskinen var billig, men så har den fått väldigt varierande betyg också. Vi får väl se om den var värd pengarna (som många skriver) eller om den suger (vilket många andra skriver).
Månen lyser både på dig och på mig i sommarnatten…
… och om du inte gillar mörkret är du välkommen in till oss. Vi lovar att ta hand om dig!
Det här var de olika nätverken som telefonen visade inne på arenan i onsdags. Jag tyckte bilden var lite för rolig för att låta bli att ta kort på den…
Utsikten över Provo då man promenerar med Kat, hunden. Rätt läckert faktiskt. När man tar höger en liten bit längre bort går man rakt upp i bergen. Så konstigt!
Yngsta dottern har tjatat och tjatat om ridlektioner. Brutna fotleden och en del annat kom i vägen, men nu är det äntligen dags. Vi håller på att undersöka olika möjligheter. Jag tror att det blir här på Melville vi hamnar. Så otroligt välskött! Fina hästar och en engagerad ridtjej som gärna visade oss runt och gav inside information om varenda häst på bygget.
Det var längesedan jag lekte i Photoshop. Jag saknar det! Påskbilden blev inte vad den borde, men det var kul att åtminstone dra lite i olika reglage och fixa lager. Jag har det i mig, precis som handpysslandet. Jag lägger det tunga bakom mig och lägger upp det vackra, det fina och det önskade framför mig. Det för mig uppåt. Och jag tackar för hjälp och uppmuntran från rätt håll. Ibland är det små saker som hjälper, ibland behövs tyngre artilleri. Jag skulle behöva en kreativ boost, för jag får inte riktigt till jobbet som ska vara klart om två dagar. Må Doktor Snuggles uppfinna något till mig i drömmarna i natt!
Vi började denna alldeles fantastiskt vackra påskafton med sovmorgon och påskbrunch. Vissa av oss njöt av naturligt vackra ägg och andra målade roliga gubbar. Alla åt faktiskt inte ens ägg. Om jag hade kunnat ladda upp fotona ordentligt hade du fått se många fler kort, men nu får du nöja dig med ”det lilla”.
Jag gillar äggjakt i trädgården. De senaste åren har vi letat ägg hemma hos min bror i Rödeby. Jag saknade storfamiljen lite extra dagen till ära, men jag såg att svärföräldrarna hade en likadan påskduk som vår fina kökshandduk och jag vet att mamma har det bra hos syrran i Skottland, så det var okej ändå. (Fullkomligt klar logik, eller hur?) Alla hittade sina ägg och jag tror att de andra blev glada och nöjda med godiset trots att det inte fanns en smula svenskt godis kvar sedan min resa. 🙂
Det är så roligt att följa vår trädgårds utveckling. I rabatterna börjar det titta upp både det ena och det andra. Hyacintplanteringar finns till exempel på flera ställen. Just den här färgen är inte min favorit, men jag imponeras av att faktiskt ha så starka och välluktande exemplar här. Hyacinter är fina som snittblommor också, så jag kanske plockar in en liten bukett vad det lider.
Det är inte påsk utan en liten penséplantering utomhus. Precis i hörnet till min olyckliga fallplats i vintras finns en liten urgröpt ”stencementkruka” som jag tyckte passade förträffligt till årets första penséer. De piggar upp då man är på väg in i huset och är helt enkelt bara vackra.
Vi har kompisen D på besök från Sverige. Han fick följa med maken, sonen och ett par andra grabbar upp till Squaw Peak efter lunch. De hade tydligen en alldeles fantastisk hajk trots att de inte hade någon kvinna som såg till att de hade ordentligt med vatten och energitillskott med sig.
Jag och tjejerna drog in till Salt Lake City istället för att ha en egen tjejdag. Det blev riktigt lyckat – shopping, överraskningar och visa ord. Mina flickor är underbara. Jag är så glad över att vara mamma (för det mesta).
Storstaden bjöd på dramatik. Att se och höra brandbilar hojta förbi tillhör inte längre vanligheterna där vi bor. Det var nästan lite spännande med sirenljud och däcktjut.
Templet. Nästan lite magiskt vackert, eller hur?
Ibland undrar jag. Sedan tänker jag att det löser sig. Japp, det gör det. Livet är fantastiskt och vi människor är fascinerande. Tror du att sådan här musik hjälper för att återfå fokus? Jag tvivlar starkt… Tina påminde mig om den här gamla godingen. Jag håller mer på den. Puss.
My sun shall rise in the east
So shall my heart be at peace
And if you’re asking me when
I’ll say it starts at the end
You know your will to be free
Is matched with love secretly
And talk will alter your prayer
Somehow you’ll find you are there.
Your friend is close by your side
And speaks in far ancient tongue
A seasons wish will come true
All seasons begin with you
One world we all come from
One world we melt into one
Just hold my hand and we’re there
Somehow we’re going somewhere
Somehow we’re going somewhere
You ask me where to begin
Am I so lost in my sin
You ask me where did I fall
I’ll say I can’t tell you when
But if my spirit is strong
I know it can’t be long
No questions I’m not alone
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Somehow I’ll find my way home
Så här har jag känt mig idag:
Efter ett underbart sommarväder (20°+, fantastiskt, fast jag sov mest inomhus trots det) och en del trixande och knipsande kommer jag att känna mig så här i morgon:
I går träffade jag en tjej som hade min syrras kompis Tone Jacobsen som TA (teaching assistant). M jobbar i familjeföretaget och lär ut dans till high school-ungar. Tone är glassig kändis i Norge. Båda verkar ha fått det rätt bra.
Dagens country: Tim McGraw, Taylor Swift och Keith Urban i Highway Don’t Care. De spelar den om och om och om igen här. På typ alla radiokanaler. Jag är så snurrig så jag orkar inte leta upp något nytt och spännande. Men du, jag tänker på dig!