Inte ens de fula elledningarna kunde förta den härliga magkänslan denna morgon bjöd på. Vi fick ett underbart soldis precis när solen steg över bergen!
Inspirerande ljus.
I morse vaknade vi till världens mest fantastiska och nästan lite spöklika ljus. Det närmaste jag kan förklara det som är ljuset precis innan ett stort åskoväder bryter ut. Vi har inga chanser till norrsken här i Utah och en statiskt flammande himmel är kanske en sorglig kompensation, men det var ändå härligt. E hade tagit med sig kameran till skolan då de skulle ha en fotoexkursion med fotoklassen, så du får hålla tillgodo med de enda mobilbilder som överhuvudtaget fångade lite av den rätta känslan.
Hönshuset står som en sorglig påminnelse om våra djupt saknade hönor. Jag saknar sällskapet, jag saknar de goda äggen och jag saknar deras kluckande. Jag saknar dock inte ankorna det allra minsta. Kanske för att vi numera slipper hålla utkik efter stora bajskluttar överallt… (Hönorna var lite mer försiktiga.)
Här är Mammas Lacesjal som nu är på väg över Atlanten. Tanken var att jag skulle sticka den snabbt och jag började så fort vi fått reda på att hon fått cancer i januari. Tyvärr hade jag inte mycket energi över till det här projektet och så blev det fel hela tiden. Till slut bestämde jag mig för att strunta i ett av de stora felen som skulle kräva att jag rev upp allt jag stickat dittills och hoppas att det inte skulle synas så mycket. (Det gör det inte. Bara om man tittar noggrant…)
Mamma blev hjälpt av operation och cellgiftsbehandling och nu mår hon mycket bättre. Hennes nya energi fick mig att äntligen slutföra projektet när vi kom hem från Sverige. Jag gav mig på att ändra i mönstret trots att jag tycker sådant är lite läskigt. Det gjorde att garnet inte riktigt räckte så de sista löven längst ner inte blev helt färdiga och de fina ”bågarna” jag tänkt mig blev mer som stickade, hm, fransar? Nåja. Sjalen är klar! Uppdraget är slutfört.
Jag har inte stickat något till min extrasyster som fyllde 40 i somras, i december fyller min svägerska 40 och i mars är det dags för nästa syrra att fylla detsamma. Jag får ge mig på lite mindre tidskrävande projekt näst, hehe. (Ny halsduk påbörjad. 50% vardera av alpacka och silke. Så skönt att sticka med och större stickor den här gången. Tror att det blir bra!)
Vivian Park, Bridal Veil Falls, Park City och Tanger Outlets.
Ibland kan det nästan bli lite mycket. I alla fall om man riskerar att utsätta sin kropp för inflammerade vener. Det gjorde jag idag, men det var det fett värt. Jag är så glad över att ha bror min och hans äldste son på besök! Vi slog shoppingrekord i Tanger Outlets denna sista dag i september 2015. Allt var så fyndigt och bara sådant som någon behövde och som hade jättebra pris. Nästan allt. Brorsans svägerska hade bett mig köpa röda eller rosa långärmade t-shirtar utan tryck till hennes flickor. Det fanns inga sådana någonstans. Däremot hittade jag varsin röd tyllkjol till dem, hehe. Tror ni mamman blir glad? Tror ni tjejerna blir glada? (Vi hittade den mörkblå pikétröjan till lillebror som också efterfrågats.)
Vi avslutade dagen med att se Hector and the Search for Happiness. Se den! Se den. Har du inte tid att se den just nu kanske du vill titta på ett gäng snapshots med några av mina glädjor denna välsignade dag.
Bildbomb från Sundance.
Det var lugnt i Sundance idag. Molnen höll sig framme, så vi fick precis lagom varmt och jag njöt i fulla drag. Hösten ser helt annorlunda ut på det här stället. Först får man lite röda nyanser och nästa dag är allt torrt och brunt. Typ. Än så länge har vi några fler dagar med åtminstone lite sprakande färger även om temperaturerna fortfarande håller sig kring 20-30°C. Hur är hösten i gamla Svedala i år?
Familjefotografering.
Min superduktiga fotografsvägerska var vänlig nog att föreviga min familj i somras när mammas cellgiftsbehandling var färdig. Vilket minne att ha kvar! Tack söta K. Du är bäst.
Vi hade också med vår extrasyster från Berlin som var hos oss och hälsade på så vi kunde träffas och fira hennes stora fö(r)delsedag, så det här var en riktigt finfin dag på många sätt och vis.
Det här längtar jag till.
Ja, om du undrar, alltså.
Söndagspromenad.
Sonen hade jätteont i halsen och ville bara ligga hemma och läsa i sängen och yngsta dottern tyckte det skulle vara att ta i om hon skulle gå en kvällspromenad dagen innan hon skulle ut och springa. Då var vi bara tre kvar! Underbar kväll med brinnande berg, fina lamm och uppfriskande luft. Själv behövde jag rensa huvudet då mamma hade åkt in på akuten med hemsk huvudvärk. Nu på morgonen fick vi reda på att det var bihåleinflammation som ställt till det. Tack och lov! Aldrig har väl en bihåleinflammation tagits emot med sådan entusiasm. (Cellgiftsbehandlingen bryter ner hela immunförsvaret samtidigt som den tar kål på själva cancern, så det är sannerligen ingen dans på rosor…)
Oh, happy day!
Härligt att mötas av en strålande glad 14-åring som hade stigit upp klockan sex och klarat av halva idrottslektionen på egen hand! Jag menar, det är inte särskilt ofta som mina elever har bett om att få börja skolan tidigare precis…
Den 27-28 maj slutar skolorna här runtomkring. Jag räknar med att vår lilla tvåmannaskola också tar sommarlov då. Vi behöver traggla igenom en del innan dess så saker och ting sitter som de ska, eller som de kan, innan sista året i grundskolan drar igång. Sista barnets sista år i grundskolan! Bah. Det där med åldersnoja…
Torsdagstankar.
Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀
Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.
Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.
Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.
Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):
I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.
Rock Canyon, söndag kväll.
I går kände jag mig lite ledsen. Jag drog därför med mig maken ut på promenad i en av kanjonerna, Rock Canyon, som ligger i Provo. Det kändes mycket bättre efteråt! Ingenting biter på ledsamheter som vacker natur… Det finns inte mycket snö kvar i bergen nu trots ovädret i förra veckan. Vi träffade några svenska vänner på parkeringsplatsen då vi var på väg hem igen. Världen känns så liten ibland!
