En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.
Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!
När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.
En av mina superkrafter handlar bara indirekt om mig. Jag har den stora ynnesten att komma från ett självklart sammanhang, en storfamilj där jag får känna mig trygg och välkommen. Jag älskar att träffa dessa människor! Mamma, min faster och min farbror har firat flera födelsedagar ihop eftersom de fyllt jämnt och halvjämnt samma år. I år var det så dags för min farbror att fylla 85 och min faster att fylla 80. Deras lillasyster och svåger upplät generöst föräldrahemmet dagen till ära då de bjöd in till ett riktigt födelsedagskalas med över 70 deltagare. (Syskon, barn, barnbarn, barnbarnsbarn och övergår 100 personer vid det här laget.) Vi tog tacksamt emot vädret, särskilt med tanke på att det ska komma över 20 millimeter regn idag.
Jag har inte bett om lov att lägga upp bilder från festen här i bloggen, så du får tro mitt ord då jag säger att det blev en dag att minnas. Min syster är den duktigaste florist jag känner och hon hade gjort två kransar till jubilarerna. Denna fick Fars storebror…
… och denna fick hans lillasyster. De blev så fina, så fina! Faster och farbror, alltså, men även kransarna. Vi bjöds på god mat, tårta och kakor, tipsrunda, tävlingar och chans att åtminstone hjälpligt uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Maken var liksom sist utsedd till släktfotograf och när jag tittar igenom bilderna med alla festdeltagare ser jag att jag missat att prata med två flickvänner till kusinbarn, annars har jag koll på alla namn. Kul att vi är så många!
Vi har blivit varnade för en kommande stor regnmängd, så när vi kom hem åkte löken upp och lades under skydd. Jag ser mitt i vuxen ålder tillkomna odlarintresse som en förlängd del av mitt Håkansson-arv, så det kändes fint att avrunda dagen med denna aktivitet.
Jag har saknat att inte ha någon solnedgångsutsikt och en soluppgång utan fri horisont här hemma, men en sådan kväll som igår så känns det ändå helt okej. Vill vi ha solnedgångar med friare siktlinje kan vi njuta av det i Bredavik.
Kvällen avslutades med en kort kvällspromenad med två av syrrorna. Denna lilla sovvagn (husvagn känns lite att ta i) är något av det sötaste jag har sett någon gång. Säkert bekvämare än tält, men ändå… Söt var den iallafall. Själv gick jag hem och somnade som en stock, pang bom, men inte förrän jag hade gjort lite pyssel klart inför dagens födelsedagsfirande av min tyska systers dotter. Somliga dagar tycks vara för evigt.
Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.
Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.
När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?
Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.
Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.
Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.
Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.
Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!
Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.
Monsterskolan har du kanske hört talas om, men visste du att vi har mosterskolan här i Uttorp? Systerdottern skrevs in för en dag så hon skulle slippa hänka till Ullared. Hon berikade nog sin omgivning mer än hon vann i kunskap, men roligt hade vi alla. Det första som skulle klaras av var sockerärtsskörd. Systerdottern var en hejare på det och hann samla in en stor bunke innan det var dags att fortsätta med annat. Hon fick hjälpa till med storhandling och fortsatte sedan äventyren på gården.
Äventyren bestod bl.a. av att ”läsa sommarlovsbok i solig veranda i sällskap av choklad”. Själv förberedde jag inför svärföräldrarnas fikabesök, men vi hann avhandla många viktiga ämnen under tiden då jag stökade omkring i köket precis bredvid.
Storkusinen var betydligt mer spännande än moster, särskilt då hon fixade en fantastisk flätfrisyr på lillan. Den unga damen undrade om jag kunde lära henne fläta, så då gjorde jag det. Vet du hur svårt det är att pedagogiskt förklara något som helt sitter i fingrarna? Jag fick ta ner hastigheten och betrakta mitt eget hantverk med extra noggrannhet och till slut satt både min förklaring och lillans förståelse. Efter det blev det många flätor på de långhåriga personerna i huset.
Till lunch fick vi njuta den bästa tomatsoppan jag ätit i mitt liv. Dottern tog hjälp av lilltjejen för att trolla fram magiska smaker och hon (den senare) förklarade att detta nog var det godaste hon ätit den dagen. Dessutom mycket godare än soppa man köper!
Nästa moster gjorde oss sällskap på eftermiddagen för att hjälpa den unga eleven att sy om ett par ärvda hängselbyxor. De blev helt perfekta! Jag kan varmt rekommendera att göra barn delaktiga i vardagliga göromål. Det blir ofta lite tokigt, oproportionerligt eller stökigt där i början, men ju tidigare de får vara med, desto mer övning kan de få innan det blir skarpt läge och desto tidigare kan de bemästra uppgiften. Hur ställer du dig till ”barnarbete”? Nu menar jag inte att skicka barn till fabriker, utan att förvänta sig att barnen hjälper till med göromålen hemma?
Det här fotot på min syster och kusin gör mig så glad. Min mamma var tvilling. Hon låg på BB samtidigt som sin tvillingsyster i mars 1980 och deras döttrar föddes med en dags mellanrum. Jag tror tjejerna höll varandra i handen på ingång till jordelivet! De blev kanske kusiner, men också bästa vänner. Jag blir alltid lika glad över att se dem tillsammans och tänker på hur de drömde om sina kommande vuxenliv. Tänk så bra de fått det, med all säkerhet mycket bättre än de drömscenarier de fantiserade ihop som småtjejer. Det var så mysigt att ha dem här med sina familjer för lite korvgrillning.
När gästerna givit sig av för förberedelser inför vidare semesteräventyr tog vi som var kvar här hemma en tur runt naturreservatet. Ljungen har precis börjat blomma, så det var mer än lovligt vackert.
Jag blev så förtjust i kortet jag tog på dottern och svärsonen vid ljungen i närheten av brorsans hus. Det känns väldigt ”Orem” och eftersom jag har haft lite Amerikalängtan passade det utmärkt som tröst.
Äntligen har jag fått träffa världens just nu finaste lilla varelse! Min lilla systerdotter är helt perfekt. På väg hem från Danmark fick vi chans att hålla henne, gosa med henne, hålla henne i handen, se henne äta och helt enkelt bara vara perfekt. Hennes föräldrar är stolta och tacksamma och vackra och duktiga och coola. Det här blir bra. Välkommen lilla älskling! Vi är många som finns här för dig.
Igår skulle yngsta dottern på bröllop utanför Köpenhamn. Hon ska på andra danska äventyr på tisdag, så hela familjen bestämde sig för att hänga med henne och passa på att ha några dagars semester tillsammans. Vi prickade in alla planttanters glädje, nämligen ett lågtryck med mycket regn. Maken hade bjudit in till diskussionsresa. Alla i bilen hade valt varsin podd/tal/program på 20-30 minuter. Vi lyssnade på ett val i taget och diskuterade sedan ämnet. Superintressant! Familjehemligheter, moraliska dilemman, kroppsspråk, sagor för vuxna, attityder och barnuppfostran stod på menyn. Konceptet rekommenderas varmt!
Jag blir lika glad varje gång jag åker över bron till grannlandet i väst. Den är verkligen vacker, eller vad man nu säger om en bro. Snygg arkitektur.
När vi hade lämnat av dottern på bröllopet hon var bjuden till åkte resten av oss vidare till Møn. En buss och en bil hade krockat på väg till Møns klint dit vi var på väg, så vi åkte ut till Liselunds slott för att ge krockarna tid att reda upp situationen. Vilket charmigt ställe! Vi satte oss på gräsmattan och åt lunch. Det blev inte tid till att undersöka själva slottet eftersom vi var på väg till klinten, men utsikten där vi satt var fin nog.
Böljande gröna gräsmattor, påfåglar, damm och vackra träd gav slottsparken karaktär och skönhet.
Sedan var det då dags för Møns klint, kalksten och skarpt sluttande bergsväggar. Promenaden ner gick ganska stadigt utan några problem.
Värre var det när vi skulle tillbaka. Det skulle vadas genom förruttnat sjögräs och över rullstenar som gjorde ont under fötterna. Dessutom skulle det klättras upp för många hundra trappsteg. Efter det var åtminstone jag rätt mör i kroppen, om än glad och tacksam. Så fortsattes också kvällen på ett mysigt funkisradhus i Virum, inhyrt genom Airbnb. Sedan var den dagen till ända!
Vi har en sommar som är ganska kall på Sturkö i år. Visst har vi haft härliga dagar, men det blåser mycket och nästa tiodagarsprognod visar max 17 grader om dagarna. Inget att hänga läpp över, men jag väljer inte precis att bada om andra alternativ finns. Igår hängde vi i Bredavik tillsammans med flera av syskonen och deras familjer. Skottarna hade åkt hem, så lakanen hängde på tork som ett lite sorgligt monument över saknaden. När de åker känns det alltid som att sommaren är slut, men så är det ju inte! Jag passade på att måla den sedan länge färgfria trädgårdsmöbeln i kromoxidgrönt.
Syrran målade nya dörren till boden med tjärfärg, så det luktade fantastiskt gott. Både linoljefärg och tjära! Bättre blir det inte.
Skärgårdsidyll.
Brorsorna och svågrarna fixade häcken så fint! Älskar en nyklippt häck.
Vi brukar passa på att bjuda hem de utomsocknes syskonens familjer då de är i krokarna. Igår välkomnade vi Nynäshamnarna på hamburgare och glass innan det var dags för volleybollmatch i solnedgången. Så mysigt att ha dem på besök! Annars är det alltid vi som hänger hos dem när vi hälsar på våra ungar, maken och jag. Ja, och det var den dagen. När gästerna hade åkt packade vi alla ihop halva bohaget inför den stundande Danmarksturen, men det är en annan historia.
Har du varit på en baby shower någon gång? Det sägs att detta firande har sina rötter i Egypten och i romarriket, men den moderna versionen kommer från efterkrigstidens USA. Kvinnorna i en förstagångsgravid kvinnas närhet samlas för att ”duscha” den kommande lilla bebisen med smått och gott som kan behövas inför ankomsten. Redan min mamma fick en baby shower 1970, med all sannolikhet pga många kontakter i USA. Nuförtiden finns alla möjliga versioner av denna festlighet, men nu när jag tog chansen att fixa en till äldsta dottern ville jag ha en klassisk version. Jag bjöd in alla hennes närmaste släktingar för ett nära firande. (Min svägerska tog också med sin kusin som är på besök. Hon råkar vara barnmorska på dotterns mödravårdsmottagning.)
Jag ville ha ett överraskningsmoment och lät några av mostrarna ta hand om det. Det sköttes med den äran och dottern vallades runt på naturreservatet och på kyrkogården innan det var dags att dyka upp här hemma där resten av de inbjudna gästerna väntade. Min mamma hade ropat ”överraskning”, men vi som var på plats fnissade mest tillsammans med festens medelpunkt.
Det var inte helt lätt att trycka in 16 personer i vårt vardagsrum, men skam den som ger sig. Trängsel inbjuder till en känsla av närhet, så också i det här fallet. Moster och faster på vardera sida om festens medelpunkt fick uppdraget att knyta presentsnörena i hennes hår. (Vad är det ens för en tradition?!) Hon blev flashigare för varje present!
Alla hade med sig så fina, gulliga, nyttiga, vackra och omtänksamma gåvor! Såhär dagen efter känns hela vardagsrummet fullt av fantastiska bebisgrejer. Här på bilden ser du en av makens brorsdotters presenter, en egendesignad och stickad klänning. Jag känner många duktiga stickare, men hon klår nog dem alla!
Lapptäcket som syrran hade sytt var också underbart. I sommar har hon förfärdigat nästan fyra lapptäcken, det ena vackrare än det andra. Hon har lyssnat på föräldrarnas önskemål och sedan gjort egna tolkningar. Något finare än det här kan jag inte tänka mig. Kanske ser du att dotterns och svärsonens vurm för dämpade färger gick som en (röd) tråd genom hela kvällen? Det var som att alla ringt varandra och frågat vad den andra skulle ta med sig.
När alla gåvor var öppnade och folk fått gissa födelsedatum, vem bebisen kommer att likna (själv gissade jag på svärsonens farmor), om hon kommer att ha hår när hon föds, ja, och så prova på att bära runt på en 12 kg tung kettle bell (normal viktuppgång under graviditet), då var det dags för fika. Jag hade dukat fram ”en bulle i ugnen”, ”salta tårar”, ”sura miner”, ”sötnöten Lisen”, ”cravings”, ”Lisens födelseljud”, ”sömnlösa nätter”, ”choklad, alltid choklad” och lite annat smått och gott. Sent omsider packade vi ihop oss och var nöjda med dagsverket. När gästerna åkt hem kom herrarna hem och fick plocka från buffén, titta på allt fint och lyssna på Spotifylistan som blev kvällens gästers gemensamma gåva till Lillan. Här får också du chansen!
Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.
Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.
I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.
Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.
En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!
Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).
Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.
Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…
… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.
De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.
I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.
Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.
Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.
Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.
Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.
