Det gör så ont, men jag kan inte gråta dina tårar För det är din sorg och de tårarna ska läka dig Det är dina minnen, din kärlek, dina besvikelser och ditt avgrundsdjupa hål Varje minne ska sorteras in i rätt fack Rensa, skänka, slänga eller spara Varje ögonblick, ett liv Dansen med dagarna som gått blir ömsom en tryckare, ömsom en frigörande stund i febrigt tempo Det som var blir det som är Livet blev din gåva, ditt arv Och en dag har såret läkt
Det här med storhet och döden… Jag är nog inte ensam om att reflektera lite extra när en person som jag känner (till) har gått bort. I olika medier kan man höra talas om samhällsinsatsen som en nu död person har gjort. Härom veckan gick den 24-årige danskpalestinska poeten Yahya Hassan bort. Det gav upphov till stora och starka känslor hos diverse tyckare. Själv kunde jag konstatera att denna brottsliga poet har gått under min radar och att jag aldrig hade hört talas om honom. Han lät dock oerhört intressant. Jag läste en recension i Populär Poesi och förstod att den här killen måste ha lidit av fruktansvärda, svarta demoner. Jag gillar att läsa på danska och tror faktiskt att jag ska läsa någon av hans poesisamlingar en vacker dag.
FLADFISK
JEG HUSKER VORES FISKETURE MEN HVAD FISKEDE VI EFTER JEG TURDE ALDRIG SPØRGE OM NOGET ELLER SIGE MIN MENING NÅR VI KØBTE TØJ ELLER SKO TURDE IKKE TÆNDE FJERNSYNET HVIS DU SOV TURDE IKKE TAGE DIN HÅND TURDE KUN NIKKE MED HOVEDET NÅR DU SAGDE DIN MOR ER EN LUDER OG MOR ER FLYGTET GÅR RUNDT I GADEN OG FRYSER MENS VI SPISER FANGSTEN I SKRÆDDERSTILLING OG DU SIGER DU VILLE ØNSKE AT VI ALDRIG VAR BLEVET FØDT
Annat är det med Kristina Lugn. När jag växte upp var hon en allestädes närvarande, mycket märklig och släpigt talande kvinna med yvigt hår och spännande kläder. Som vuxen fick jag privilegiet att se bortanför utseendet och hon har skrivit några av mina favorittexter någonsin, sådana som jag återkommer till både i solsken och regn. Lugn blev invald i Svenska Akademien på min födelsedag 2006. Då tyckte jag fortfarande hon var ”konstig”, men det ändrade sig då jag tog mig tid att läsa vad hon faktiskt hade skrivit.
Kristina Lugns poesi är lättförstådd, spännande och lika extraordinär som hennes utstrålning. Hon var ingen dussinmänniska. Hennes texter känns i hjärteroten och är många gånger skrattroliga. Albumet där hon har läst in sina dikter med ackompanjemang av fantastiska Esbjörn Svensson Trio är oförglömligt. Undrar just vem som kom på det samarbetet? Hur som helst är det kanske inte direkt ett album man spelar som bakgrundsmusik, utan med hörlurar. Hade jag druckit rödvin hade jag säkert suttit som den medelålders kvinna jag är och njutit av texterna en mörk sommarkväll i verandan. Det kan jag ju göra ändå, fast utan rödvinet.
När ”Victoria och Daniel” gifte sig uruppfördes Vilar glad. I din famn. med text av Kristina Lugn och musik av Benny Andersson. Har du aldrig tagit dig tid att verkligen lyssna på texten, så gör det idag.
https://youtu.be/XkcBkGU5ux4
En annan favorit är En skrift i snön som också den blev tonsatt av Benny Andersson. 8.23 in i verket kommer kören in, men jag rekommenderar hela stycket.
Slutligen vill jag ge dig favoriten framför alla favoriter. Tack Kristina Lugn för dina ord!
Du ska få ett panoramafönster i barnbidrag. Stjärnhimlen ska vara din vardagsrumstapet och Mozart ska skriva musiken.
Du ska får ett hem som älskar dig. Du ska få ett sinne för humor. Och Strindbergs samlade verk.
Och alla mina barnbarn.
Min present till dig är att du ska tala många språk och tåla all slags väderlek.
Du ska få god markkontakt och svindlande takhöjd med stuckaturer. Du ska få ett liv som förlåter dig allt.
Klar i tanken ska du vara. Och stark i känslan. Du ska få ha roligt. Allt detta står i hemförsäkringen. Du ska få vara ifred.
Mitt underhållsbidrag till dig är att du aldrig någonsin kommer att sluta hoppas. Du ska få ett modigt hjärta. Och ett dristigt intellekt.
Och ett gott omdöme.
Den du litar på släpper inte din hand. Min julklapp till dig är att om du faller så ska medmänniskorna glädjas åt att få ta emot dig.
Ett vänligt leende ska gå genom hela din resa. En frisedel ska jag sända från min ensamhet. Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna.
Där ligger hon i spillror medan livet runt omkring fortsätter som om ingenting hade hänt. Det krasar när hennes medmänniskor klampar rätt över henne, men de hör ingenting. Hon ler. Nickar försiktigt och skrattar till. Det låter så ihåligt, så falskt. I morgon ska hon klä sig i fetvadd och plåster. Då kanske det känns bättre…
Rör vid mig Se mig lysa i det ljus du sprider Låt mig vila i skuggan av mina utmaningar och läka i natten under stjärnhimlen I varje tår växer liv I varje skratt växer hopp Du omfamnar mig medan jag tyngs av själva livet och vaggar mig till sömns medan mina drömmar växer som spindelnät en dimhöljd morgon När makten och härligheten inte längre skrämmer mig kan jag möta regnbågen utan att behöva leta efter skattkistan Den bor redan i mitt hjärta
Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.
I förra veckan hade jag den stora förmånen att sitta ner och prata i många timmar med en av mammas gamla väninnor, mamma till en av min brors grundskolekamrater. G och mamma har känt varandra sedan slutet av sjuttiotalet och eftersom de från och till umgicks ganska ofta har jag träffat henne då och då. Trots det känner jag henne inte. Ett barn ärver inte automatiskt sina föräldrars relationer! Detta gjorde vårt möte lite extra speciellt. Det visade sig att mamma och hennes väninna har delat många djupa samtal rörande framförallt det gemensamma intresset för andliga frågor och människors samspel. Jag fick lära känna min mamma ännu lite bättre under de här timmarna och jag påmindes ännu en gång om hur viktigt det är att vara lyhörd och ödmjuk i sina relationer.
När jag var hos G blev jag påmind om en annan av mammas väninnor som jag inte träffat på säkert 25 år, en kvinna som var ofrivilligt barnlös. Jag har många gånger bläddrat i den bok hon 1994 skrev om det lilla liv som trots svårigheter blev till, men som inte hann växa klart. G hade en extra kopia som jag fick. Vilken fin gåva! Jag är tacksam för påminnelsen om hur fantastiskt läkande det kan vara att låta sorgen få utlopp genom det skrivna ordet…
Jag älskar dig för att du kom och jag önskar dig kvar. Det var inte menat så. Du har bevisat. Det omöjliga är möjligt. Trots allt finns det hopp.
Jag är så ledsen. Du är mitt lillaste barn som jag sörjer som jag saknar. Du har varit här hos mig i mig. Jag behöver dig mer än du behöver mig. Du vände tillbaka.
I slutet på ett gammalt, nära början på ett nytt
Med frågor utan svar och uppmaningar jag lytt
Om hela handen som blev given varit givande och bra
Eller om vissa kort var’t sådana jag inte ville ha
Visst sken solen extra soligt, visst var molnen extra grå
Vissa dagar sparar jag som smultron på ett strå
Jag säger tack, good bye, auf wiedersehen, ser upp och säger hej
Och hoppas att jag valt en väg som faktiskt är för mej