För några dagar sedan satt jag och jobbade med Livsstilsverktyget en stund och kom till detta stycke:

Så sant detta är. Jag känner själv att jag just nu får hia mig lite gällande en känsla av stress som verkligen inte kommer från någon annan än mig själv. Jag har det så bra, kan ta en sak i taget och sådant jag inte kan styra över behöver jag acceptera och släppa taget om. Jag satte mig och skrev en liten lista på ”måsten” och insåg att i princip alla dessa utom jobbet handlade om vad jag vill göra. Det är verkligen inte samma sak.

Det kom ett meddelande idag från en av mina systrar som blivit påmind om hur viktigt det är att ta en andningspaus ibland. ”(Det)… resulterade i att jag la mig och sov på fm och nu läser jag och dricker kaffe. Finns hela tiden ett motstånd mot att göra något sånt för mig. Men oj, så skönt.” Jag känner igen mig så mycket i detta! I att det liksom finns ett driv framåt att måsta få saker och ting gjort. Jag är förvisso glad över detta driv, det ger mig ett rikt liv. MEN, kanske hade det varit ett liv lite mjukare i kanterna om jag tog mer tid att bara vara. Hur många gånger har inte maken påmint mig om att det är semester och att det är okej med en stund i hängmattan, eller att vi behöver ta en stund att bara sitta och hänga tillsammans?! Alldeles för många. Då har jag ändå blivit så mycket bättre på det än under våra första år tillsammans. Stackaren såg mig knappt på hela sommaren för allt jag skulle få gjort. Ändå räckte tiden aldrig till.

Att ta tid för sig själv kan innebära olika saker för olika personer. Jag älskar att vara social och prioriterar familj, släkt och vänner i mitt liv. Jag vill att det ska vara så. Ändå kan jag vara besviken efter en helg då jag kanske inte skördat något som nu inte blir lika gott att använda, eller kanske skulle jag ha målat, eller kanske kunde jag ha hjälpt någon, eller borde jag inte ha fått det här eller det där gjort? I denna stund bestämmer jag mig för att ge mig själv lov att släppa taget om dessa tankar då de kommer. En sanning som gäller precis alla människor är att om vi säger JA till en sak innebär det, direkt eller indirekt, att vi säger NEJ till något annat. Varför då lägga onödig energi på att älta allt som skulle kunna rymmas i detta NEJ? Det är så otroligt onödigt.

Nu sitter jag här och bloggar då min klient med superkort varsel fick ställa in ett samtal och min kompis som skulle komma hack i häl med samtalet skrev att hon blir en halvtimme sen. I morse skrev jag en att göra-lista (det gör jag väldigt sällan, men nu tyckte jag att jag hade svårt att hålla allt i huvudet). Istället för att gå och bocka av den bestämde jag mig för att sätta mig och skriva detta inlägg. Jag behövde ingen tupplur och dricker inte kaffe, men älskar att skriva. Jag tänkte på min och makens vän som plötsligt inte längre är i livet. Bara några år äldre än jag själv. Jag kan uppleva att jag har något slags fixering vid att försöka klämma in så mycket jag bara kan innan mitt liv är över. Ett besked som detta spär på fixeringen på ett sätt, men påminner också om att det enda det behöver betyda för mig är att jag klappar mig själv på axeln och säger ”heja, det här går fint – du behöver faktiskt inte röra upp himmel och jord”. Jag har just nu och oj, vad tacksam jag är över det…