Hej och hå. Varje år är det samma sak. Jag är nästan rädd för att gå in i Bredaviksköket för att hämta hem pelargonerna då det kan vänta både det ena och det andra gällande mina kära krukväxter. Ruttna rötter, uttorkade rötter, resterna efter musfester och fjärilslarvsfester… Som min kompis sa, ibland kommer frågan ”Varför håller jag ens på??!!” i första rummet. I år slapp jag hämta hem alla krukorna, det gjorde maken då han hjälpt brorsan att ta hand om häcken. Snacka om kärleksgärning. Då de stått och väntat på sin spabehandling tillräckligt länge var det dags för mig att hämta in jord (jaja, jag använder köpejord) och ladda upp sopsäcken i vasken. I den häller jag ut alla döda pellisar med jord och allt, men även den gamla jorden (helt eller delvis) från de andra krukorna. Denna jord återanvänds sedan med bokashi för att få nytt liv.
Jag har tre stora krukor som brukar stå vid lilla verandatrappan. Jag har haft alla länge och de har klarat sig mer eller mindre helskinnat varje år. Denna hängpelargon har varit hårt ansatt varje år, men det har alltid funnits liv kvar. Så också i år! Den fantastiskt stabila Mårbacka som jag fick av min syster hade dessvärre lämnat in. Det var tre plantor som satt i samma kruka och en levde fortfarande. Den satte jag därför i en mindre kruka och ska låta den stå i pelargontrappan. Samma sak var det med den vita ICA-pelargon vi fick av våra vänner för många år sedan och som sedan har vuxit sig större med hjälp av sticklingar. I år var bara en av tre fortfarande vid liv. Av pelargonerna som står i trappan hade sex stycken lämnat in, vilket är ett ganska normalt antal jämfört med andra år.
Här är den vita pelargonen med ny jord och mer luftighet runt rötterna. Jag ser att det finns en del till att plocka bort i form av döda och gula blad, men det kan jag göra då jag flyttat upp allt till syrummet. I Willyskassarna står dahliorna och mår bra! De har klarat sig utmärkt. I år tänker jag faktiskt sätta alla direkt i backen och strunta i att försätta dem i plastpåsar med jord. Det känns lite busigt, men jag tror jag klarar det. Det är ett steg tillbaka från trädgårdshetsen jag utsatte mig för i början av mitt planttanteri då jag hängde på Facebook och trädgårdsforum som väl sabbade mitt trädgårdssjälvförtroende i grunden. Bra tips och allt det där, men om det innebär stress och hets är det bara att lägga ner. Åtminstone funkar jag på det sättet. Allt eller inget-tankar är annars något som jag lätt hänfaller mig åt och det är i princip aldrig särskilt hjälpsamt.
Så här såg det ut när allt var klart. Till vänster är mina klenisar till utepelargoner. Jag har alltid skurit ner dem till 3-5 cm långa stumpar och gillat resultatet, men i år testar jag en annan stil. Till höger ser du min syrras innepelargoner som inte beskurits lika hårt som mina. De står rätt mörkt inne i stan där solen inte riktigt kommer åt, men som du ser mår de annars bra. Mina är precis som träden här ute på Sturkö som är mindre, krokigare och lite ”segare” då de utsätts hårt för väder och vind. Jag brukar ställa dem under tak då det ska regna rejält, men annars får de ju helt andra förutsättningar än om de stått inne i verandan. Jag gillar trots allt min pelargontrappa, tycker den är något av det finaste vi har i uterummet. Nu ska jag drömma en kortis om hur det kan komma att se ut i sommar:
