Den frågan har jag fått flera gånger. Det är klart att bergen inte är mina, ingen äger ett berg. Men för mig blev dessa berg mer än naturen runt omkring mig. Jag var inte precis den i familjen som visade störst entusiasm inför det nya äventyret, att flytta tillbaka till USA. Man kan till och med säga att jag blev nedröstad då jag ville stanna kvar på Drejarvägen. Insikten att vi behövde ändra något var dock helt klar och någonstans insåg jag då att detta var en toppenchans att göra just det. Jag hade varit i Provo och gillade det inte riktigt då, men makens jobb låg i American Fork och vi ville därför bo i närheten. Vi ”knarkade” hus till salu online och våra goda vänner som bodde i krokarna åkte för att kolla upp de bästa alternativen. Vi hade nämligen bestämt oss för att hyrköpa huset tillsammans med dem. Vi betalade handpenningen, de tog banklånet som vi sedan skulle betala hyra för. (I USA behövs ”credit history” för att kunna ta lån och efter tolv år hade vi inte kvar någon sådan.) Kontraktet sa att våra vänner skulle köpa ut oss om vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sverige, annars fanns alternativet att vi skulle köpa ut dem. Detta innebar att de behövde gilla huset och läget lika mycket som vi.

Jag skulle vilja påstå att kärleken till bergen blev ögonblicklig då vi kom till Carterville Road. Huset var gigantiskt, inte särskilt uppdaterat och väldigt amerikanskt, men jag gillade det ändå. Det var dock utsikten som direkt talade till mig. I princip varje dag gick jag ut på balkongen utanför vårt sovrum och mötte dagen. Väderfenomen runt dessa berg är fascinerande, oavsett det gäller snö, dimma eller en ökenvarm sommarmorgons klarhet. Det var som att bergen talade till mig. De tröstade, gav kraft, gjorde mig glad, peppade, gjorde (tillsammans med fantastiska människor jag mötte här) att jag verkligen kände mig hemma.

Nu när jag rensar bland fotona har många bilder från denna position rykt för att de kanske inte riktigt visat känslan som jag hade då jag tog dem, men jag tog med två för att visa hur olika känslan kunde vara samma dag till och med.

För mig är detta Squaw Peak, men sedan 2022 heter den Kyhv Peak (kajv pik). Kyhv är Ute-folkets namn på berg. Det var denna topp vi såg till höger i utsikten från vårt hus. För mig som alltid gillat Klippiga Bergen var det roligt att vi faktiskt fick bo bara några kilometer därifrån. Denna del av bergskedjan, Wasatch Mountains, är ju inte särskilt klippig… Däremot är den 260 km lång. Imponerande!

Jag är uppvuxen nära havet och känner frihet av att veta att havet finns i närheten. I Utah är man rentav instängd, men för mig kompenserade bergen för detta faktum. Alltså, de stängde rent teoretiskt in mig, men känslan av förundran kompenserade definitivt. Det finns knappt några vatten i krokarna. Här bilder på Utah Lake. Ska folk ut med båt beger de sig hit, men också till några stora vattenreservoarer.

Väderfenomen pratade jag om… Vi var med om både det ena och det andra som mest kan benämnas som ”rejält med väder”. Tromber, hagel stora som dasslock (okej, något överdrivet, men folks bilar blev skadade), märkliga vindar, gigantiska snöfall ena dagen och torra vägbanor nästa eftersom solen torkade vägarna torra, vräkande regn som fick trafiken på stora vägen att helt stanna upp (det gick inte att se ett dyft trots att vindrutetorkarna gick på max) osv, osv. Spännande, men också lite läskigt. Bergen var definitivt bidragande till dessa ”väder”.

”Mina” berg var lite mer modesta och mjuka än de du får se här. Längre söderut i Utah breder sig fantastiska formationer ut. Vi åkte flera gånger på utflykt till de olika nationalparkerna som bjöd på den ena makalösa utsikten och upplevelsen efter den andra. Bilderna som kommer här och vidare i inlägget kommer från Arches, Dead Horse Point, Bryce och Zion. Att åka runt bland dessa platser och uppleva natur så olik den vi möter här i Sverige blev en härlig bonus.

Den enda person du får se i detta inlägg är sonen då han och maken hajkade upp på Angels Landing i Zions nationalpark. Jag kan bara säga att jag och döttrarna hittade på annat den dagen och höll oss upptagna för att inte tänka på vad de höll på med. Fyyyy så läskigt! Det har skett flera dödsfall här, men enligt maken och sonen kände de sig trygga hela tiden. Dåligt väder och oförsiktighet är inte bra förutsättningar för någon, jag gissar att dessa varit bidragande orsak till olyckliga fall.

Arches nationalpark – en riktig favorit. De där bågarna krävde långa hajkar för att möta på nära håll, mycket längre än någon av oss trodde. Det var väl värt stegen och vi hade bra med vatten och fika med oss (alltid, alltid när man sysslar med sådant här). Tänk, magiska under…

Att se hur naturen har mejslat fram olika formationer genom väder och vind är intressant och härligt i sig, men färgerna gör definitivt sitt till. Dessa röda klippor mot blå himmel – jag har sällan känt mig så uppfylld av tacksamhet som under de dagar vi tillbringade här. Jag gissar att man vänjer sig om man bor i krokarna, eller åtminstone att ens förundran trubbas av lite.

Utah är känt för sin fantastiska skidåkning. Jag är ingen utförsfantast, men jag fick chans att åka några gånger i Park City och Sundance. Jag vill påstå att jag var mer imponerad av själva bergen än av åkningen. Nej tack, det är skönt att jag tagit beslutet att jag faktiskt inte behöver åka skidor fler gånger i mitt liv.

Bergen måste inte ha någon framträdande position för att vara imponerande. Ibland funkar de bra som kuliss också.

Jag tror faktiskt att bilderna talar för sig själva.

De flesta stunder som jag visar här kan jag inte komma ihåg exakt, men denna minns jag väl. Vi stod och blev skvätta på av ett roligt slags vattenfall som liksom ”exploderade” i vattendroppar. Något liknande har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare.

Här en helt vanlig vardagsbild från en promenad. Jag vet att känslan ofta blev ”nyp mig i armen, kan jag verkligen ha det så här bra”, särskilt de sista två åren. Då kunde jag ta fram kameran för att fånga denna stund. Jag är tacksam för att vi flyttade hem till Sverige och vi har aldrig ångrat det beslutet, men samtidigt är jag otroligt tacksam för de år vi fick i Utah. Jag har tusentals bilder på berg på olika platser, i olika väder och tillsammans med olika personer, men idag ville jag bara visa ett axplock av dem för att du skulle kunna få chansen att förstå varför jag saknar mina berg…

Kanske kan du också förstå varför jag blev så tacksam över grannarnas avskedsgåva till oss? Ett par av mina vänner visste hur mycket jag älskar blyglasfönster och bergen. De lät en blyglaskonstnär skapa detta fönster med (ett stiliserat) motiv av vår utsikt. Denna personliga och omtänksamma gåva får vi nu njuta av varje dag. Snacka om fullträff! (2019 målade jag om elementen, tack och lov. Visst gillar jag att bo i ett hus med karaktär, men skabbiga element var inte så himla kul.) Hoppas att du har gillat att möta ”mina” berg.

Ps: Det första som mötte oss när vi kom hem från brorsans bröllop i Sverige i augusti 2014 var detta. ”Borta bra men hemma bäst”?

Och så de allra sista från grannskapet i höstskrud. Hjärtskärande vackert.