Har precis pratat med lilla Titti som har blivit ganska stor. Hon gillar att titta på mina pysselgrejer här i arbetsrummet och det är ett kul sätt att umgås över video. I början av juni flyttar de hit till ön och vi kommer att träffas betydligt oftare.

Jag pratade med dottern om hur det är att vara förälder till en två- och ett halvt-åring med all frigörelse som pågår samtidigt som man ska behöva hävda sin plats gentemot en lillasyster. Man är samtidigt både jättestor och jätteliten. Ibland vill man absolut göra själv, andra gånger vill man ”komma” (komma upp i famnen). Ibland överöser man sina föräldrar med kärlek, men andra dagar vill man säga att man inte älskar mamma. Det är en tid i livet som är splittrad på många sätt. Jag kommer så väl ihåg hur svår denna tid i livet var för vår äldste son. Pappa flyttade till USA medan vi blev kvar hos mina föräldrar för att jag skulle föda lillasyster. När hon var fem veckor gammal flyttade vi över Atlanten och kom till en bajsbrun lägenhet där bara människorna var desamma som han var van vid. Allt annat var annorlunda. Ingen storfamilj, andra omgivningar, andra människor, ett nytt språk, pappa som pluggade jättemycket. Det var inte lätt för honom och det var inte lätt för mig som mamma. Med ett mer utvecklat språk blev det bättre och bättre. Jag var en mycket kärleksfull och samtidigt sträng mamma. Hade jag velat ändra något? Kanske skulle jag idag ha större förståelse för att det inte är en maktkamp man behöver ha med sina barn, utan att möta samma frustrationer som också vi vuxna upplever med mer förståelse. Jag kramades mycket, men tror faktiskt att jag kunde ha kramats ännu mer. Och busat! Skrattat! Det gjorde jag för lite. Tur att jag får ta revansch på barnbarnen…

Klockan är bara strax efter arton och jag sitter i soffan med den 28-årige sonen. Diskmaskinen och tvättmaskinen går båda två och granen är flyttad för att vi ska kunna se på film om en stund. (Vådan av att ha ett litet hus är att vi får trolla för att få till olika funktioner, men det går bra. Dessutom sa vår granne häromdagen ”vad skönt att ha ett så stort hus som ni” – allt är verkligen relativt!)

Jag har älskat att kunna vara så mycket här hemma den senaste veckan. Nu är det väldigt tyst trots att hushållsmaskinerna jobbar hårt. Det är naturligtvis Lilla L:s närvaro som saknas. Hon sitter i en bil på väg hem tillsammans med sin morfar och sina föräldrar. Imorgon får jag därför ofrivillig sovmorgon. Det har varit så fint att kunna hänga med henne tidigt om morgnarna medan de andra vilat i några timmar till. Jag har hört så många säga ”jag är ingen bebisperson”. Det är dock jag. Bebis, litet barn, trollunge, frigörelsefasbarn, tonåring – det spelar ingen större roll. Jag gillar alla faser. Men mitt lilla barnbarn älskar jag mest av allt och just nu känns det väldigt tomt här hemma. Ja, det var bara det.