Två dagar kvar på denna familjegossemester och jag kan inte ens tänka på att vi snart ska hem igen…
Myser in i kaklet…
Upptagen på bästa sätt.
Kan man annat än mysa med denna goding?! ❤️
Jag suger i mig allt jag kan.
Vilken fröjd det är att få hänga med dessa favoriter! Vår dotter är en så duktig liten mamma. Jag njuter av att se henne hantera sin dotter med självförtroende och självklarhet, njuter av att se deras starka band till varandra, njuter av att veta att min erfarenhet är bra att dra fram ibland, men att dotterns är uppdaterad och mer relevant. Barnvagnen är praktisk och lättkörd, den har t o m något slags handmuff monterad på handtaget så man slipper frysa om händerna även om man inte har på sig handskar! Igår hann vi mest hänga lite allmänt och ha mysigt tillsammans, på måndag ska vi sortera och organisera. Iiiiih! Mitt inre njuter av förväntansglädje. Innan dess är det annat roligt som ska hinnas med, så nu kör vi vidare.
Färdig!
Idag skiner solen och nästan all snö är smält! Ordentligt med ljus genom fönstret och färdigblockad barnbarnströja känns bra. Jag är så glad att det fanns nog med garn till trekvartsärmar, det tror jag blir bra. Det känns lite märkligt att lillan redan ska kunna ha den här i sommar. De växer så snabbt, de små liven! Varje dag när vi fejstajmar blir hon glad då hon hör min röst – det känns verkligen som att hon vet vem jag är. Just den biten kände jag mig så nervös inför. Jag vill inte vara någon gammal tant som hon knappt har koll på, utan någon som hon känner sig bekväm med och som betyder något för henne.
Idag satsar jag på att bli klar med ännu ett projekt under kategorin HEMSLÖJD. Jag är så nöjd med mitt ord! Så småningom kanske jag hamnar mer i ett läge där jag vill utmana mig själv med lite nya tekniker och sådär, men just nu är jag nöjd med att jag faktiskt gör något med mina händer varje dag. Det är ändå redan den 23 januari, så vid det här laget känner jag att ordet blev rätt. Ett nyårslöfte brukar vara i genomsnitt 3-4 månader. Vi får väl se. Mina årsord har alltid hållit hela vägen, även om jag engagerat mig olika mycket i dem. Jag tror att det handlar om att det inte finns en början eller ett slut i att välja att bjuda in en känsla eller en vision i sitt liv.
Åtta minusgrader, domherrar och världsresenärer.
Ja, nu börjar jag tro jag förlorat halva förståndet! Jag åkte iväg hemifrån och såg tre härliga domherrar i buskaget på grannens tomt. Naturligtvis saktade jag ner bilen, drog fram telefonen och försökte i blindo knäppa bild som bevis. Jag vet inte hur skelögd jag egentligen är, men kan upplysa om att fåglarna satt en dryg halvmeter till vänster i bild. Jaja, nu blev det så. Lagom till att jag hade insett mitt misstag hade fåglarna flugit iväg, men jag satt kvar en stund med minnet och ett klappande hjärta. Domherrar är så otroligt vackra med de röda brösten och jag hoppas att de hittar fram till fågelmataren nu när det ska fortsätta vara kallt ett tag.
Ikväll var vi sedan hemma hos svärmor och svärfar för att önska svägerskan ”gute Reise” innan hon åker hem till sin egen lilla familj i Australien. Det var riktigt mysigt och så roligt att träffa både unga och gamla. Jag fascineras så över hur helt plötsligt barn är vuxna och hur det går till när en generation tar vid efter en annan.
Här är generationen som ska ta vid efter generationen som tar vid efter oss. Vårt lilla barnbarn fortsätter utvecklas och sprida glädje. Snart får vi träffa henne igen! TUR att det finns FaceTime.
Längtar.
Det är fantastiskt att denna lilla underbaring finns på jorden. Jag längtar tills vi ses om några veckor och är så glad att vi får fira jul tillsammans!
Älskade lilla unge.
Hur kan någon vara så ljuvlig?
Jag lovar att återkomma i något slags bloggnormaltillstånd igen, men mina tankar har under de senaste veckorna varit helt fokuserade på detta lilla liv. Idag åker jag tillbaka hem igen efter två veckor med familjen i Nynäshamn/Stockholm. Att då ägna flera morgontimmar med mormorsmys kändes absolut nödvändigt. Hon är så otroligt fin, den lilla dotterdottern! Är inte detta är ett mirakel så vet jag inte vad som är det…
Livets efterrätt.
I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!
Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.
De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.
I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.
Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)
- ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
- presenter och julklappar
- inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
- extra kärlek och trygghet
- dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
- avlastning av olika slag till föräldrarna
- barnvakt/hämta på förskola/skjuts
- dela med sig av kunskap om den äldre generationen
- skämma bort
- slappare regler än hemma hos föräldrarna
- långkok, kakor och bullar, familjerecept
- traditioner
- uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
- egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
- omsorg
- förståelse
- vykort och brev
- ett sammanhang
Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?
I väntan på Lillan.
Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.