För många år sedan introducerade min svåger ett julklappskoncept som funkar jättebra för oss. Vi leker numera alltid ”julklappsleken” då storfamiljen samlas för att fira jul i juli under syskonveckan, men också då vi firar jul med makens familj. Istället för att köpa julklappar till alla (överväldigande eftersom vi är så många) fixar vi tre julklappar som tillsammans har kostat 100 eller 200 kronor. Naturligtvis går det bra att fixa alla julisar på ICA Maxi, men second hand är också okej. Har man dålig fantasi får man använda sig av pengar, men man kan också skapa något. Humor är uppmuntrat, men tanken är också att ge sådant som man själv hade kunnat uppskatta. Ingen ska känna sig exkluderad eller tycka att julklapparna är en börda. Har man svårt att hantera besvikelser och tanken på att man kan bli helt utan presenter när leken är klar uppmanas man att inte vara med. (Nästan alla brukar dock vara mycket generösa och både ge bort och byta med varandra när allt är klart.)
Vi ger fortfarande egna julklappar till barn och barnbarn, men inget extravagant. Det känns bra att fundera över varför vi ger julklappar och hur den känslan bäst kan plockas fram. Min syster myntade häromåret ett uttryck till sin dotter som jag verkligen fastnat för: ”du har inte skrivit en kravlista, utan en önskelista”. Eftersom jag själv minns glädjen i att sitta och ringa in drömmiga grejer i leksakskatalogen så kan jag inte riktigt släppa ”önskningar”, men samtidigt ligger det något underbart i att veta att någon har valt något speciellt till en själv. Det är en övning att ta emot gåvor med tacksamhet, oavsett vad man får. Den detaljen har inte ens många vuxna lärt sig.
Varför skriver jag om julklappar den tredje oktober? Jag var på Pingstkyrkans second hand igår. Där hade de dukat upp ett helt bord med julgrejer och hängt upp julstjärnor. Detsamma gäller flera andra butiker jag har besökt de senaste veckorna, så uppenbarligen har upptakten börjat! Eftersom jag är en riktig jul-junkie har jag ingenting emot det, men jag vill göra det på mitt sätt. Mitt sätt innebar tydligen att jag köpte ett gäng julklappar som jag blev MYCKET nöjd med. Jag betalade 424 kronor och räknade bort en liten vas för 40 kronor till vårt tittskåps tomma fack. Resten av grejerna hade kostat 1450 kronor till nypris enligt mina uträkningar. ”Ojojoj, vad mycket pengar du har tjänat”, skojade maken. Han vet att jag sannolikt aldrig hade köpt grejerna till de priserna. MEN, det är fantastiskt att tänka att jag kan omvandla någons oönskade prylar, flera i nyskick, till gåvor som jag hoppas kan bli mycket uppskattade. Jag är nöjd. (Flera av mottagarna läser i bloggen, så tyvärr kan jag inte visa vad jag hittade.)
Lämna ett svar till Anja Avbryt svar