En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

Continue Reading

Alla mina ogräs.

”Va, sorterar du dina ogräs?!” Min faster verkade tro att jag hade blivit helt galen, och hade jag verkligen sorterat ogräs hade det funnits skäl att tro det. Så var det dock inte. Däremot har jag under den här veckan vid olika tillfällen, då det verkligen inte är min favoritsysselsättning, arbetat mig igenom ett ogräs i taget. Det låter lite märkligt, men häng med i mitt resonemang. Tittar man på en hel röra är det lätt att bli överväldigad. Fokuserar man istället på en sak i taget går det undan och blir lättare att hitta rätt.

I början av veckan kunde jag konstatera att ettårsrabatten innehöll ett stort antal självsådda ogräs, en del självsådda ettåringar från förra årets rabatt, några direktsådda ettåringar som i den kannvattnade torkan klumpat ihop sig i några hobbar och ett gäng ditplanterade skönheter som tidigare i vår hade dragits upp i ”växthuset”, aka Gustavs skrubb. Min vision hade varit något slags böljande rabatt inspirerad av en brittisk cottage garden, men jag kunde konstatera att verkligheten hade lett till något helt annat. Någonstans var jag ändå mest glad över att ihärdigt att vattnat på så att det inte var helt uttorkat och dött i rabatten.

I början av säsongen när det börjar gro är allt grönt härligt. Dessutom har åtminstone jag svårt att särskilja det jag vill ska växa och det som kanske inte är fullt lika önskvärt. Rensar man för tidigt riskerar man dessutom att skada sådant som växer runt omkring. Unga rötter är mycket känsliga och det är bättre att vänta tills man har koll på vad som är vad och allt är lite bättre etablerat.

Jag bestämde mig för att börja med svinmållan till höger i bild. Den är lätt att känna igen i sitt ännu inte så utvecklade tillstånd i en lite grågrön nyans och lätt att dra upp med ett stadigt grepp nära jorden. Det fanns hur mycket svinmålla som helst i rabatten och det tog sin tid att dra upp alla småplantor jag hittade. Det var dock lätt och jag lyssnade på en ljudbok under tiden, så det var ganska trevligt. Eftersom det fanns så mycket av varan satte jag mig på ”planttantspallen” jag fått av syrran. Mycket behjälplig. När all svinmålla var omhändertagen kände jag mig nöjd med dagsverket och väntade till nästa dag med att ta hand om växten till vänster i bild, nämligen hampdån. Hampdån är otroligt vackert och jag gillar faktiskt att sätta den i buketter. Däremot fröar den av sig väldeliga och fröerna kan ligga i jorden i 1-5 år innan de bestämmer sig för att göra entré. Jag vill inte ha en rabatt med hampdån, så då är det bara att rensa, rensa, rensa. Detta gjorde jag häromdagen, men jag kan säga att efter nattens lilla yttepytteregn finns det mer att hämta i det som jag kallar ettårsrabatten.

Här har vi en annan vildblombukettsfavorit med vackra små blå blommor. Den är dock strävhårig och rälig och inte så skön att hålla i handen. Jag bestämde mig därmed för att även fårtungan skulle rensas ut. Det var lätt som en plätt. De små plantorna känns lätt igen och går även lätt att dra upp från lite nyvattad jord. Det såg ut att finnas enormt många, men det var nog bara för att de bredde ut sig så mycket.

Sedan var det den där åkertisteln. Den här är en otäck figur som är flerårig och har en stadig rot som låter sig komma igen år efter år. Dessutom sprider sig åkertisteln lätt genom fröer, så är det någon växt som ska rensas bort är det denna. Dessutom är den mycket oskön att hålla i. Lyckligtvis hade jag inte så många individer i rabatten, men de jag plockade bort har gissningsvis inte utrotats helt.

Pilörten är jättefin och hållbar i buketter, men jag bestämde att jag inte vill ha den i min finrabatt. (Jag skrattar då jag skriver detta, det mesta som är kvar efter min ogräsrensning är andra ogräs.) Även pilört är lätt att känna igen på sina fläckiga blad och även om det fanns många så gick det smärtfritt att dra upp dem. Pilörtens fröer kan ligga i jorden i många årtionden, men jag bangar inte utan försöker få bort detta vackra ogräs just här.

Detta är nu den långa rabatten vid den sydvästra stenmuren i trädgården. Vi fick uppenbarligen lite regn inatt och det behövs inte mycket för att trädgården ska ropa av glädje och snabbt svara på hjälperna! Längst upp kan den observante se att det växer kraftfulla dahlior, lilla pyttisen Top Rose står i mitten av allt det här kraftfulla och har försiktigt börjat blomma idag. Nu dröjer det inte länge förrän resten hakar på. Dahlior växer hela vägen ner där jag täckt med gräsklipp. Den gröna massan nedanför detta är alltså ”ettårsrabatten”, några meter rabatt som nu alltså har liiiite större chans att bjuda på den typ av blomster som jag önskar. Det finns dock mycket kvar att rensa bort och kanske, kanske känner jag att jag har tid och lust att ta bort ännu fler ogräs. Jag vet ju vilken skillnad det gör för plantorna som blir kvar. Jag vet dock inte om det blir idag. Jag tåler inte värme bra och med dagens luftfuktighet och värmen som utlovats önskar jag nog mest ligga och flämta i skuggan. Först ska jag dock jobba och just nu undrar jag hur jag ska få det så svalt som möjligt här i arbetsrummet innan klockan tio. Kärt besvär tänker jag och får glädjas åt att maken njuter av vädret.

Som avslutning vill jag ge en liten present, en frågesport om Finlands 50 vanligaste vilda blommor. Vår flora är väl överensstämmande med Finlands, så jag tror att du känner igen de flesta blommorna. Själv fick jag 45 av 50. Ett par var slarvfel, men några hade jag inte koll på.

Continue Reading

75-årsdag i backspegeln och lite om trädgården.

Min mamma – en underbar och komplex individ. En uppväxt i skuggan av glasögon och tänder som stod åt alla håll och kanter satte krokben för henne upp i vuxen ålder. Världens vackraste ögon och ett hjärta stort som hela Stilla Havet. De där ögonen och det där hjärtat var det som fick främlingar att öppna upp sig och många, många som såg henne som sin allra bästa vän. Som mamma var hon mycket orolig och otroligt kompetent. Jag tänker att ju äldre jag blev, desto mer frigjorde jag mig från att i barndomen ha varit ett med henne. Våra samtal blev mer spännande mot slutet, både för att jag fattade precis hur stor del av mig som är hon och för att jag började erkänna det för mig själv. Idag är jag tacksam över att ha ärvt så mycket fint från båda mina föräldrar, både rent genetiskt och miljömässigt. Arv och miljö. När någon i min ungdom sa ”vad lik du är din mamma” skämdes jag, idag tackar jag av hela mitt hjärta. Det här fotot togs på hennes sextioåttonde födelsedag och jag och barnen hade samma dag flyttat hem till Sverige för att jag skulle kunna vara med henne. Hon hade nämligen strax innan detta fått en palliativ diagnos för sin äggstockscancer och jag kände inte att jag längre kunde bo på andra sidan Atlanten och vänta på den där döden. Jag är tacksam över beslutet som togs att flytta hem och att vi hamnade här på Sturkö blev en extra bonus.

Sjuttiofem är ändå stort. Senare i sommar blir det fest i Klackamåla med Fars äldste bror och hans lillasyster som brukade lägga ihop sina jämna och fem-födelsedagar med mammas och ställa till med kalas tillsammans. De andra fyller alltså i år 85 respektive 80 och detta kommer helt enkelt att firas med släktträff i Fars föräldrahem där numera en annan syster och hennes man bor. Blommor på gravar i all ära, men långt roligare är att fira livet. Jag ser verkligen fram emot att träffa släkt från när och fjärran!

Tyvärr har det varit för torrt för att trädgården skulle kunna leverera någon härlig födelsedagsbukett, så jag fick köpa pioner till graven. Min nya fingerborgsblomma ”Pam’s Choice” är i alla fall jättefin! Jag vet inte riktigt vad som händer då den står i samma rabatt som en annan fingris som är lite mer klassisk, blir deras avkomma något mitt emellan? Vi får väl se om det blir något alls.

Gräsklipparen är paj, så det lilla gräs som inte torkat brunt är vildvuxet. Gott så. Den nya klätterrosen Mamma Mia börjar nu visa färg. Det blir så fint med det rosa mot den faluröda rosportalen! Prinsessan Marie på andra sidan har mängder med knoppar. Dess moderplanta inne i Karlskrona blommar för fullt, men i vårt blåshål har vi tydligen ett väldigt kyligt mikroklimat där allt alltid är sent. Den uppmärksamme lägger märke till luktärten som vid tillfälle drogs upp av rådjuren. Jag satte fyra plantor att klättra upp i ställningen. Två blev upprivna och har inte riktigt tagit sig igen efter att jag försökte plantera tillbaka dem, en blev stympad eftersom jag glömt att spruta med TricoGarden, men den sista kommer kanske snart att blomma. Jaja, livet som planttant innebär att bjuda in acceptans i sitt liv. Jag vet i alla fall att mamma hade ÄLSKAT denna rosportal och varit mycket nöjd med att trädgården lite i taget tar form.

Här ser det lite stökigt ut, men växthuset fick vänta på riktig växthusplast och ny fästkonstruktion. Snart klart, eller vad var det jag sa? Idag är det molnigt för första gången på många veckor. Väderappen säger att det ska regna både imorgon och på lördag. Jag håller andan och hoppas, hoppas, hoppas! Det hade varit alldeles underbart.

Continue Reading

Fira livet.

Det finns så mycket elände i livet. Jag möter det i mitt jobb, runt omkring mig, hur det rapporteras av journalister och samhällskunnare – eländet jobbar hårt. Dagar som denna, det som hade varit min mammas 75-årsdag, påminns jag om skillnaden mellan att låta sig marineras av detta elände och att lyfta blicken för att se allt det goda. Vallmorna i den torra gräsmattan får symbolisera just det. Det går att växa och utvecklas i elände också. Många upptäcker inte förrän det har gått en tid efter särskilt utmanande perioder att de blivit starkare, eller att de har förändrat sitt sätt att hantera dessa utmaningar. Idag ska jag fira livet och försöka samla på droppar av den finaste essensen. Livet är orättvist. I detta faktum ges acceptans utrymme om vi bara tillåter det. Jag hoppas att du får en fin dag och att du hittar något som vinner över eländet. Det är du värd!

Continue Reading

Tävlingar i nostalgiskt sken.

Här hänger den, fleecefilten från Dumle med ärmar på. Den får representera en tid i mitt liv då jag hade ett extraknäck som gav mig stor användning av min kärlek för ord. När barnen var små brukade jag nämligen vara med i olika tävlingar eftersom jag gillade att skriva slogans och motiveringar till varför just jag skulle vinna något. Jag fick in gunget och hittade så småningom fram till ett sätt att skriva som var synnerligen framgångsrikt. Jag brukade plocka med mig tävlingar hem från mataffärerna där de hängde, ofta tillsammans med rabatter på de produkter som sedan skulle finnas med bland vinsterna. Det var alltid en bonus att få med namnet på företaget som utlyste tävlingen i motiveringen, eller åtminstone att utgå ifrån dess verksamhet. Jag såg stor skillnad på resultat om jag skickade in mitt bidrag i början på en tävlingsperiod eller i slutet. Idag hade jag inte vågat lita på postgången, men då postade jag medvetet bidraget så det skulle vara framme kanske så sent som dagen innan sista tävlingsdag. En motivering rakt upp och ner funkade inte, det gällde att hitta en känslomässig anknytning av något slag. Inte ”usch, stackars mig, nu måste ni ge denna vinst till mig”, utan en positiv motivering. Att hitta vinster att dela med andra tyckte jag särskilt om. Glädje blir större när det finns någon att dela med! Så småningom blev tävlingar fokuserade på att få flest likes på sociala medier mer vanliga och då var jag inte längre intresserad. Det var själva skrivandet som var det roliga! Här kommer en lista på sådant som jag vunnit:

  • en bil
  • en cykel
  • mat för 10 000 kr på Hemköp
  • matvaror och annat man äter
  • skönhetsprodukter
  • en finmiddag för hela (stor)-familjen på Wärdshuset Ulla Winbladh
  • ett oändligt antal t-shirtar med företagstryck
  • biobiljetter
  • en upplevelseresa till Hemavan med Stig Strand som guide
  • matcheckar
  • biljetter till shower och konserter
  • böcker
  • kläder
  • skor
  • leksaker
  • dvd-filmer och cd-skivor (Tiden går!)
  • smycken
  • köksprylar
  • inredningsdetaljer
  • väskor
  • en spa-weekend
  • Finlandskryssning
  • privat biovisning
  • biljetter till Legoland
  • tapeter
  • en kamera
  • en Silhouette skärmaskin (fast det var en annan sorts tävling där jag skickade in ett gäng scrapbooking-bidrag)
  • solglasögon
  • blomstercheckar

Det fanns säkert mer, men många vinster blev det. Som jag skrev så såg jag på tävlandet som ett extraknäck. Jag brukade sitta på söndagskvällarna då barnen lagt sig och fundera på olika rim, ordval och ordföljder. På den tiden jag tävlade var tävlingsvinster skattepliktiga om värdet överskred 5000 kr. (Det kanske gäller fortfarande?) Det innebar till exempel att vi fick en billig ny SAAB, men den kostade ändå oss mycket pengar. Jag hade medtävlare som sa nej tack till att ta emot sina vinster för att de inte hade insett att de finaste vinsterna inte var gratis-gratis. De flesta vinsterna trillade dock bara ner i brevlådan som vinstbevis eller i form av spännande paket. Åh, så jag älskade att gå till brevlådan på den tiden! Idag finns inte längre någon spänning i detta moment och posten kan bli liggande i flera dagar utan att jag eller maken plockar upp den.

Ibland är det roligt att förlora sig lite i dagar som gått! Har du också tävlat? Har du isåfall någon vinst du minns lite extra?

Ps: Jag vann faktiskt finfixade naglar av Frida Selkirk till mig och dottern inför hennes bröllop för bara några år sedan. Hittar jag en tävling där motivering krävs kan jag alltså fortfarande gå igång!

Continue Reading

Miljöhantering 101.

Helst hade jag velat ta er på tur genom vår prunkande trädgård, men eftersom den inte nått sin fulla prunkningspotential än så bjuder jag istället på återvinningsstationen i Säby. Där prunkade det nämligen rejält igår. Så till den milda grad att jag kände hur mitt planttantshjärta höll på att hoppa ur sitt trygga näste av sitt upprörda och hårda pickande. ”När jag ser sånt här känner jag mig som en riktig surkärring”, sa jag till den yngre kvinna som också höll på att sortera sina sopor. Jag kan säga att jag sågs snörpa på munnen på samma sätt som de där tjocka tanterna med höga röster i gamla svartvita filmer. Detta var till exempel en av konstinstallationerna stationen bjöd på denna dag. Tack för att vi också fick vara med på er studentfest, liksom. Tomaterna hade kanske gått att återvinna om man bara sköljde av dem lite? Och engångsfaten där sallatsbladen säkert hade legat innan den vackra placeringen i gruset var fortfarande täckta i något slags läcker marinad. Hur som helst, den här typen av medmänskligt haveri har jag ingen fördragsamhet med. Jag blir riktigt sur. Begär extratömning som alla andra om din fest innebär överfylld soptunna! Det här var förresten inte den enda konstinstallationen. Nej då, trasiga elektriska pinaler på inspirerande hög, utspridda batterier i ett Rorschachmönster, ett par skeva kastruller och stora kartonger som bara ställts på backen med innehåll, hela stället var översållat av installationer. Mitt konstnärliga sinne fick jobba hårt för att inte drabbas av kollaps. Hej och hå. ”De borde installera kameror här”, sa den yngre kvinnan. Nej, tänkte jag. Folk borde göra rätt även när ingen ser vad de håller på med. Klart slut från surkärringen.

Continue Reading

Pelargonvård.

Rabatterna är i år långsamma då det gäller att leverera blomsterprakt. Det är helt enkelt väldigt torrt även om jag vattnar varje dag. Här på pelargontrappan börjar det dock hända grejer. Blandade budskap omger dessa sommarfavoriter. De tål torka och vill absolut inte ha det för kallt och blött om fötterna, för då ruttnar de. Däremot vill de inte heller ha det FÖR torrt. Jag vattnar ganska ofta och har fått långt bättre blomsterleverans sedan jag hittade Blomsterlandets flytande pelargonnäring. Om du vet något bättre får du gärna uppdatera min kunskap, men sedan jag började sommarvattna med denna näring för några år sedan har det blommat i detta lilla hörn under hela sommaren. Om det mot all förmodan väntas mycket regn ställer jag krukorna runt husgrunden där de står tryggt. Själva blommorna gillar nämligen inte hårt regn och ser lätt skräpiga ut om de blir hårt ansatta. Lerkrukornas vara eller icke vara debatteras. Jag tycker att de funkar utmärkt, men som sagt, det gäller att vattna på med näring flera gånger i veckan när det är så varmt och/eller blåsigt som det har varit under en längre tid här nere. Vill man att det ska se fint ut är det också viktigt att plocka bort skräpiga blad och blommor. Jag har som rutin att gå en liten trädgårdsrunda om morgnarna och då passar jag på. Det går i ett nafs. Jag har gett bort lite sticklingar, men har sex stycken kvar som rotat sig bra och som ska få större krukor i veckan. Det är också en grej. Man gör bäst i att låta pelargoner växa i större krukor genom att byta till en lite större storlek i taget. Får de för stor kruka på en gång trivs de inte enligt min erfarenhet. När det gäller jord då? Jag har provat både egen bokashiberikad jord och vanlig planteringsjord, blandat upp jord med lecakulor eller lite vermikulit, men jag har inte sett stora skillnader där. Nej, det är näringsvattningen som är a och o om jag ska tro på mina egna erfarenheter. Flera av mina pelargoner dog i vinterns elpriskalla sommarhuskök (det gäller att vattna ytterst försiktigt inför vinterlagring och bara ge några pyttevattningar med långa mellanrum, jag var lite för generös med tanke på temperaturen), men många klarade sig! En del var i lite risigt skick efter den långa vintern, men av de som fortfarande levde då jag planterade om dem är det bara en som dött. Jag var lite överentusiastisk och tror egentligen att den redan hade gjort sitt innan den fick ny jord. Hur som helst är en massa knoppar på gång och jag njuter av att se dessa skönheter tacka för den omsorg jag öst över dem. Eller kanske bara göra det de gör bäst om man inte kväver dem med för mycket kärlek.

Continue Reading

Bättre blir det liksom inte.

Igår stöp jag i säng och imorse låg jag kvar helt utan kraft. Klockan är nu halv tio dagen efter och jag har knappt ens kommit igång. Den senaste veckan har varit intensiv på många plan, men allt har varit roligt! Det är dock viktigt att återhämta sig från rolig intensitet också, något som är lätt att glömma. Fotot här ovan visar en av anledningarna till att det varit mycket. Vi har haft Harvard-Radcliffe Collegium Musicum på besök. Flera av oss i kören hade nattgäster under några dagar. Dessa fina och duktiga ungdomar har varit på turné i Sverige och fått lära sig mer om svensk folkmusik, de har fått lära sig grunderna i jojk, de har sjungit mycket och sovit lite. Igår for de hem till USA för sommarlov. Innan dess hade vi en gemensam konsert som också blev Fredrikskyrkans kammarkörs avslutningsaktivitet för terminen. Det var roligt att över 300 personer hade tagit sig till kyrkan trots studentfiranden och underbart väder, men jag tänker att de som kom fick bra utdelning. Särskilt med tanke på att det var fri entré, hehe. Avslutningsvis hade vi en gemensam middag i Militärhemmet där Maria från pastoratet hade dukat och gjort jättefint, medan vi i kommittén hade fixat god buffé från Elsas lilla krog, grunderna i hur man sjunger svenska snapsvisor (utan snaps) och lite annat skoj.

Igår blev det frukost och presentbyte innan jag skjutsade in våra ungdomar till stationen för kramar och vinkevink. Jag hade sedan tagit ledigt resten av dagen för att…

…socialisera med vår fina lilla utbytesdotter från Tyskland…

… och uppvakta hennes pojkvän som tog studenten.

Det var också läge att fika med och uppvakta den här gullungen som fyllde tvåsiffrigt och som fick goskudden hon så hett önskade då vi senast sågs.

Den här prinsen fyller fem idag, så vi passade på att fira honom också. Han fick dessutom känna och klämma på sina presenter. Det kan hända att ett litet finger liiiiite försiktigt pillade på papperet vid tejpen, men vi vet ju alla hur svårt det är att hia sig när något härligt står för dörren!

Slutligen styrde jag kosan mot Lyckeby där jag hade nöjet att få lyssna på Trio Fantastique som framförde ett vackert sommarprogram i ord och ton. Det var längesedan kyrkans piano fick komma till sin rätt på det sättet! Efter allt detta kändes det som att alla batterier var påfyllda samtidigt som jag var helt slutkörd. Jag pratade med Harvardungdomarna om press och förväntningar eftersom de ändå går på en av västvärldens mest kända skolor. ”Det är som att ju mer stressad du är, desto högre upp i hierarkin hamnar du. Det är viktigt att kalibrera om sig ibland för att stå stadigt och inte lockas att springa med den där gruppen som hetsar på mot vem-vet-vad.” Vi pratade mycket om människovärde och vad som händer då man sätter offerstämpel på andra, vem som ska bestämma vad som är viktigt i livet, hållbarhet, naturens under och hur man kan jobba på sitt självförtroende då livet rämnar och ingenting riktigt blir som man hade trott. Jag har inget emot att prata om väder och bilar med folk, men att gå på djupet och tillsammans med andra fundera över livet är mitt livselixir. Familj, mellanmänskliga relationer, trädgård, böcker och musik. Utan inbördes ordning har du där det som känns mest meningsfullt för mig. Jag förstår att andras prioriteringar ser helt annorlunda ut, men jag är så tacksam över denna vecka där jag fått fylla på mig själv på detta sätt! Och nu tar vi helg.

Continue Reading

Sjung om studenter av alla de slag.

All denna glädje! Jag gråter alltid när folk tar studenten. Blir rörd av lättnaden och känslan av ”NU börjar livet, NU blir det bättre”… Vi som har några år på nacken vet bättre, men det är inte vår uppgift att trycka ner den kunskapen i halsen på de stackars ungdomarna. Igår var det dags att skjutsa makens brorson ut i livet. Han var sååå glad tillsammans med hela sin klass, ett dansande hav av tonårshormoner med en touch av alkohol.

Parallellt med allt studentfirande har vi i kören fått finbesök från ett gäng sjungande studenter från Harvard. Jag visade runt ett gäng i stan när de kommit med tåget från Piteå. Brändaholm, staun, studentflak på torget och glass från Gelato, sämre kan man ha det tänker jag.

Två av ungdomarna följde med mig hem efter studentuppvaktning av brorsonen. Vi stannade till ute vid naturreservatet för att de skulle få fri havsutsikt och det magiska kvällsljuset. Efter det satt vi och hade spännande samtal vid varsin kopp chokladmyntate vid levande ljus. Tycker det är så roligt att få höra funderingar och insikter från ungdomar! Imorse fick de frukost och sedan skickade jag iväg dem med bussen för en dag på Marinmuseum och diverse annat. Vid 17 ikväll möts våra båda körer upp för gemensam repetition, konsert och middag efteråt. Det blir med all säkerhet en härlig kväll!

Continue Reading

Tummen upp-dag.

Jag håller i mitt årsord RUTIN och har med detta återskapat åtminstone vanan att skriva dagbok. Varje kväll (eller dagen efter) skriver jag en liten A6-sida med sammanfattning över dagen. Med dagboken följde några ark peppiga klistermärken att komplettera sina dagar med. Vanligtvis glömmer jag bort dessa, men igår visste jag att det var på sin plats med en tumme upp. En röd dag full av ett extra härligt jobbsamtal (när jag lade schemat hade jag glömt att detta var en röd dag), frysrensningslunch med syrran och svågern (som var här för att fixa ny dörr till boden i Bredavik) och fortsatt storstädning i Bredis. En tummen upp-dag, helt enkelt.

Grabbarna byggde och fixade så bra!

Till slut stod den nya, fina dörren på plats. Det saknades skruvar till upphängningsanordningen, men de kommer. Målandet blir ett kul projekt senare i sommar.

På yttervinden är det nu dammat, våttorkat med såpa och bäddat. I detta oinredda sommarrum har jag tillbringat många somrar. Eftersom det inte finns väggar eller isolering blir det varmt och dammigt här inne för det mesta. Om det inte är en regnig sommar förstås, för då blir det kallt. Mysigt är det dock alltid. Några av mina finaste tonårsminnen bjuder på snapshots från detta rum med en bok och regnsmatter på taket.

För dig som bor mer norröver där det tydligen har regnat en hel del kanske det är av intresse att se hur våra Sturkögräsmattor delvis ser ut nu. Vatten ödslas inte på att vattna gräsmattor och så är det med det.

I rabatten nere vid trädgårdslandet vattnar jag däremot. Runt dahliorna har jag lagt gräsklipp för att fukten ska hållas kvar i jorden och ogräset hållas stången. Det blir dessutom en toppenbra jordförbättring för oss som enligt svägerskan har ”sand med lite smuts i” att odla i. Jag är mycket nöjd med att jag förodlade de lite mer petiga knölarna då de gavs en välbehövlig skjuts. Plantorna närmast i bild sattes direkt i jorden. De är av den gamla stadiga sorten och är både tåligare och mer rikligt blommande, något som står tydligt för mig efter de här åren med att ha testat lite olika dahliatekniker. Tack till farbror S-E/faster B och familjen B som delade med sig! Längre ner har jag satt ettåringar. De delar plats med en hel del ogräs och en del självsådda skatter. Jag försöker dra bort lite svinmålla varje dag, men det är ett evighetsjobb. Jag vill ju inte heller dra bort några godbitar av misstag! Problemet är bara att de blommor som jag vill ska växa får det svårt när de måste dela näring och fukt med så trångt runt fötterna. Kanske försöker jag göra något åt saken till helgen. Arts and crafts i all ära, men…

Här vattnas det, något annat hade inte gått. Det är dock ingen vidare skjuts i årets odlingar, mestadels på grund av torkan. Löken går bra så här långt och kanske blir det både en riklig skörd vitlök och kål. Rödbetor, morötter och jordgubbar kan bli bättre än jag tror, ärtor och bönor kanske bara retar mig. Tycker i alla fall att det är fint här i landet och älskar att vara här.

Bina har inte haft det lätt denna kalla, torra vår, men nu surrar det högt i träd och buskar! Båda samhällena är duktiga på att bygga, men det finns inte direkt någon honung i skattlådorna. Vi hoppas dock att detta är året då det blir lite mer än bara enstaka burkar av det söta guldet. Trägen vinner, eller hur är det de säger?

Continue Reading