Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.
Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.
Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.
Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.
Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).
I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.
Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.
Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!
Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.
Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.
Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.
Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.
Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.
När man investerar i något önskas det ofta något i andra änden. Jag fortsätter ta beslutet att det är värt att lägga ner mycket tid och omsorg på vår trädgård. Dagar då buketter likt denna står i varje hörn, jordgubbar skördas och en nykokt potatis med smör och flingsalt inmundigas känns beslutet självklart. När en hel dahliaplanta i princip blivit uppäten av tvestjärtar, kärleksörten blivit stympad av rådjuren för tredje gången och bladlössen hänger tungt i topparna på någon av alla växter i trädgårdslandet känns det mindre roligt. Att ge upp känns dock varken lockande eller aktuellt.
Igår var vi på födelsedagsuppvaktande och i vanlig ordning plockade jag med mig en bukett och lämnade över den i en vas från second hand-förrådet av vackra vaser i lagom storlek. Buketter kan få så många olika slags uttryck beroende på hur långa stjälkar man plockar, vilka färger man väljer och hur man väljer att presentera det färdiga resultatet. De här färgbomberna älskar jag, men ett pastelligt luktärtsmoln är också ljuvligt, liksom enstaka solitärer av solrosor eller dahlior av mer maffig karaktär.
Numera har vi ju även rosor i trädgården. Jag har varit lite försiktig med att stympa Mamma Mia eftersom hon fortfarande håller på att etablera sig, men ser att rosenportalen kommer att bli magisk framöver. Att välja denna klätterros då New Dawn var slutsåld på den öländska handelsträdgården visade sig vara ett klokt drag.
I stora krukan framme vid verandan står tre små reakrukrosor planterade. De har vuxit till sig och slår snart ut. Vad jag ska göra med dessa skönheter till hösten har jag ingen aning om. Kanske går det att övervintra dem i krukan?
Prinsessan Marie har många hundratals, kanske till och med tusentals, knoppar! Hon har verkligen etablerat sig väl på andra sidan av rosenportalen och kommer också hon att ge oss stor glädje. I bakgrunden växer nu en klematis som också den verkar ha tagit sig bra. Jag tror att det här kommer att bli ett riktigt power couple hos oss!
Sedan är det fågelbadets slingerkrasse. Slingrandet ser vi inte mycket av än, men vänta bara! Jag tror fortfarande att min vision kan gå i uppfyllelse. Syrran föreslog humle eller någon annan perenn, men ettåringar är bra då man vill testa något nytt. Blir det inte bra är det bara att testa något annat.
Något av det sista jag lärde mig spela innan jag som 13-åring slutade ta pianolektioner var Peterson-Bergers Sommarsång. Här spelar Ulrika Rosén den med precis den känsla jag har inför planttantsäventyren. Plantorna ger mig så mycket glädje.
Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.
Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.
Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.
I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?
Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?
Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.
Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.
Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.
Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.
Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.
Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.
Igår tog jag bussen in till stan för att plocka upp en dräng till gården. Många gånger har jag tänkt att det hade varit den ultimata lösningen till att hinna allt det där som aldrig hinns med eller får lägst prioritet, men nu gjorde jag slag i saken. Jag var lite filurisk, för jag talade inte om vilka förutsättningar som gällde för drängens föräldrar. När vi kom hem till Sturkö och skulle börja jobba krävde han dock mat och jag insåg att klockan redan var fem och att facket skulle klaga om jag inte gjorde honom till viljes. Inte bara krävde han mat, den skulle även vara närodlad och ekologisk. Jag blev lite svettig en stund, men kunde tack och lov uppfylla dessa krav. Efter inspektion gavs tummen upp och nästa krav kom. ”Jag vill skörda allt själv!” Tja, jag hade inte mycket att sätta emot. Det var bara att låta honom ta hand om jordgubbslandet i ensam majestät. Han visade sig vara en lyckträff! Med vant öga scannade han bären och upptäckte minsta felaktighet, men trots detta fick han ihop en liter perfekta jordgubbar.
Ett stånd potatis, en perfekt lök och några morötter senare kände vi oss redo att överge trädgårdslandet och ta oss an själva matlagandet.
Jag hade inte kunnat få tag i en mer arbetsam anställd. Drängen visade lika stor kompetens som kock, trots viss besvikelse över att de nyskördade morötterna och potatisarna inte behövde skalas. Det meddelades nämligen att detta är hans specialkompetens no. 1 jämte att leka kurragömma. Samtidigt blev maken med jämna mellanrum dissad. Han var sämst på allt. På att skörda, laga mat, äta falukorv, lyfta tungt och leka kurragömma. Det äldre gardet anade Oidipuskomplex och fnissade lite. Vi var dock nöjda med att just vi fick tag i drängen med den absolut högsta kompetensen inom alla områden!
Det var en fröjd att se drängen njuta av sin lagstadgade ledigtid. Hans sommarblonda hår försvann nästan i det höga gräset och han var mycket nöjd med att vi hade så mycket högt gräs och ett och annat träd att gömma sig i. (Jodå, vi gjorde fästingkoll innan sängdags, det ingår i förmånerna på detta jobb.) Kvällen var ljum och ljus, men när ett svettigt litet huvud lade sig på kudden under milda protester började tyngdkraften snabbt verka. Efter 20 sekunders ryggkliande sov han redan djupt. Ingen kan säga annat än att hans insatser var fantastiska! Jag kommer att skriva goda vitsord, den saken är säker.
Alltså, igår fick vi en rejäl regnskur som inte var anmäld i väderappen! Jag brukar klaga på att det förväntade regnet ofta blir till en tumme, eller till och med ingenting. Den här gången blev det dock tvärtom. Vi var på kyrkogården och planterade lite nya blommor vid svärfars grav när det helt plötsligt kändes regnigt i luften. Innan vi ens var hemma föll tunga droppar, något som jag försökte göra till mindfulness eftersom vi verkligen behöver allt regn vi kan få! I två timmar regnade det sedan ordentligt, så till den milda grad att byttor och hinkar flödade över. Underbart! Jag passade på att ligga i verandan och lyssna på regnet på plåttaket, tvätta upp det sista efter kusinernas besök i Bredavik och…
… baka ett gäng bullar att lägga i frysen för kommande gäster. Jag tänker alltid att jag ska ”fylla frysen”, för det anstår väl inte en blivande mormor att inte kunna presentera en värdig fika på tre sekunder blankt?!
Maken satt på övervåningen och jobbade och tänkte inte på att sovrumsfönstret var öppet. Det gjorde uppenbarligen inte jag heller. Vi är så ovana vid att det regnar att det liksom inte riktigt går något alarm när livets vatten börjar falla. Det finns för tillfället inte heller något klädstreck uppe, så vi behöver inte tänka på tvätt på tork som måste in. Jag har tydliga minnen av somrar där det varit ett fasligt springande ut och in med blöt, halvblöt och återblöt tvätt. Varför inte bara hänga tvätten inomhus om regnet hänger i luften? Nej, i Sverige ska tvätt torkas utomhus. Det luktar definitivt godare, det är jag den första att erkänna, men man riskerar både fågelbajs, regn och solblekning. (Jag är egentligen på lag ”torka utomhus”, försöker bara argumentera för varför vi inte skulle behöva någon ny tvättlina.)
Efter regnet gick jag en runda och plockade in blomster. De ska egentligen plockas in en solig morgon, men det är viktigt att ibland gå sin egen väg och jag behövde nya buketter. Eller solitärer, som här. Jag fortsätter med mitt lilla blå glas-stilleben. Tillsammans med den otroligt vackra dahlian X (någonstans på vägen har den här blivit felmärkt, för uppenbarligen är den ingen Twyning’s After Eight som jag har märkt upp den som) blir det ännu bättre.
Buketten jag plockade ihop från alla rabatter och ängen gör mig glad! Nu visas det mer och mer färg, både för att vi kommit längre in på säsongen och för att vi fått en hel del regn. Tänk att jag i Segeltorp strävade efter en trädgård helt i vitt. Nej, nu känns det oändligt ängsligt. Snacka om att vara påverkad av tidens ideal. Vitt och fräscht skulle det uppenbarligen vara i trädgården också, oavsett om man var shabby chic eller svalt elegant.
Polka anemone hade jag i kruka förra året, men den mår mycket bättre nu när den får växa i rabatt med gräsklipp runt fötterna! Jag har sällan sett något vackrare. Dahlior ger ju fler blommor ju mer man plockar precis som luktärter, så nu när den här blomman stått i några dagar i rabatten och gjort mig glad får den kanske flytta in lite också. Fler och fler av de närmare 30 dahliorna visar nu färg och det gör mig så glad att jag tagit mig tid att plocka upp och ta hand om dessa skönheter inför varje vinter. Allt som är bökigt ska väl egentligen undvikas, men vill man vara fin får man lida pin. Eller jobba lite extra.
Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!
Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.
När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!
Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.
Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!
Åh, vad jag längtade till det välsignade regnet igår! Lyckligtvis kunde jag underhålla mig genom att umgås med min gamla arbetskamrat och vän i Bredavik i många timmar. Så roligt det är när livet vävs ihop på extra märkliga sätt. L är från västkusten. Vi jobbade som kollegor på en f-9-skola i Huddinge kommun när vi en dag kom på att L var ihop med min gamle psykologilärares son. Osannolikt, men så var det! Nu jobbar ingen av oss kvar på skolan ifråga, L har flyttat hem till västkusten med sin familj och när de hälsar på pappa/svärfar/farfar passar vi på att ses. Jag gillar verkligen att det går att ha kvar vänner genom livet, trots att man kanske rent fysiskt inte längre är lika nära.
När jag kom hem bestämde jag mig för att diska av alla krukor som stod på disk-kö. Snacka om mindfulness. Verandadörren stod öppen och släppte in ljudet av regn på plåttak, även det härligt för själen. Jag sov sedan gott och länge, säkert påverkad av lågtrycket. Nu sitter jag här och njuter av den friska luften och det faktum att allt är alldeles genomvattnat, åtminstone för några dagar framåt!
