Ditten och Datten

Syskondag i vildmarken.

2 kommentarer

Min serie kom till ett stopp. Jag har bloggat varje dag under en väldigt lång tid, men nu blev det ett litet ofrivilligt uppehåll på några dagar. Jag har helt enkelt prioriterat viktigare ting (människor) och tid är en värdefull valuta. Nu sitter jag här, en varm och lite blåsig julimorgon och tänker att dagarna verkligen springer förbi. Sedan sist har jag blivit moster igen, en ynnest på alla sätt och vis. Lillan är perfekt och hon har fått möta världen omgiven av så mycket kärlek. Snart får vi träffa henne utanför skärmen, men jag är tacksam över att möjligheten finns att ha levande relationer trots långa avstånd.

Idag är det tisdag och det känns som att det måste gått fler dagar än de tre som passerat sedan sist jag skrev ett inlägg. Det har varit långa dagar! I lördags morse möttes jag och syskonen upp hos brorsan i Rödeby. Lillastesyster var på BB och extrasyrran hann inte fram i tid från Tyskland pga diverse krångel, så de fick vara med i tanke. Vår yngsta bror fyller 40 i höst, vilket gjorde honom ansvarig för dagen. Syrran i Skottland hade också varit med och planerat upp en del aktiviteter. Jag gillar konceptet med syskondagar. Vi började efter det att våra föräldrar hade gått bort som ett sätt att prioritera att träffas då det inte längre fanns en naturlig träffpunkt hemma hos dem. Jag kan varmt prioritera konceptet. Det är trevligt att dela upp ansvaret för planeringen också, det ger olika karaktär på dessa träffar.

Dagens resa gick i friluftslivets tecken. Vi började med att åka upp till brorsans bästa fiskeställe från barndomen och fick tävla i två kategorier: ”flest fiskar” och ”störst fisk”. Som du ser här var det store lillebror som vann den senare kategorien. Kastspö gav fördel gällande gäddorna (fast gäddan fick tillbaka sin frihet). Syrra nummer fyra vann tävlingen om flest firrar med just fyra napp. Ingen av oss fick upp någon abborre stor nog för grillen, men vi fick alla uppleva både den ro och det adrenalinpåslag som fiske kan ge.

Efter fiskeriet gav vi oss iväg norrut. Vi stannade på loppis på vägen, något som de flesta av oss uppskattar. Själv gjorde jag två fynd, men flera andra hittade också finfina grejer att ta med hem. Vi landade på Korrö, en idyllisk plats i södra Småland där det erbjuds allt från möjlighet att paddla kanot till övernattning och fin restaurang. Vi packade ner oss två och två i stadiga kanoter tillsammans med några vattentäta tunnor och lite annat smått och gott.

Efter en ljuvlig tur längs ån drog vi upp kanoterna vid en öppen glänta där det dukades upp till fest. Brorsan hade detaljplanerat allt fantastiskt fint, men hade glömt färskvatten i packningen. Det här var därför första gången någon av oss fick prova ”kokkorv med en touch av Loka päron”. Kul experiment, men jag kände absolut ingen smakskillnad. Allt var bara supergott, precis sådär som det brukar vara då man äter ute i friska luften och vädret är vackert.

Nu började den lite längre paddelturen. Omgivningarna var utsökt vackra och inbjudande och myggorna höll sig på behörigt avstånd. Näckrosorna bländade med sin skönhet och kabbelekorna var också de praktfulla på alla sätt och vis. Korrö är förståeligt en populär plats för naturälskande människor och vi var inte ensamma på ån. Det kändes fint att glida fram på vattnet. Själv hade jag lillasyster från Skottland som medresenär och fick därmed en del uppdateringar från hennes liv. Vi landade till slut på ett hemligt sommarkantarellställe som dessvärre inte bjöd på en enda svamp. Efter att ha samlat ihop oss och vilat en stund gav vi oss därför tillbaka till Korrö där en bokning på restaurangen väntade.

Jag kan varmt rekommendera maten, gott och väl tilltagna portioner som inte lämnade någon hungrig. Vi fick uppdateringar om förlossningen via svågern och skickade en pepp-film för att ge kraft till den födande systern. Just förlossningar är märkliga, inte sant? Så mycket inneboende kraft det finns i en födande kvinna. Det är galet! Vi åt och åt, pratade och åt och så åt vi lite till. Vi tackade den blivande fyrtioåringen för kalaset och firade det kommande lilla livet på samma gång, det var fint tycker jag. Jag kommer så väl ihåg när lillebror kom till jorden. Jag var tretton år, det var mitt femte syskon och jag blev pikad av en klasskamrat som undrade om inte mina föräldrar kände till att det fanns preventivmedel. Gissa hur pinsamt det var? Jag önskar att jag inte hade tagit åt mig (försök säga det till en trettonåring) och att jag hade vetat vilken supermegakraft det skulle bli att ha dessa fantastiska och underbara syskon i mitt liv.

När tallrikarna var slickade och vi hade tagit sats för att flytta på våra mätta kroppar fortsatte partybussen till Klackamåla. Vi fick uppleva en varm solnedgång, ett gäng självdestruktiva skalbaggar, en spännande brödrakamp och lite annat smått och gott.

Kanske var tävlingen där brorsorna skulle bygga ihop varsin polisbil på tid roligast av allt. Vilken spänning! Vilken intensitet! Lillebror stod som segrare, möjligtvis för att han har mest övning i närtid. Annars var de båda hejare både på jojo och Rubiks orm, så det fanns anledning att rent generellt vara stolt över deras prestationer. När vi väl landade i Rödeby var vi alla rätt trötta och möra, men mest av allt glada och tacksamma över att ha fått den här dagen tillsammans. Den blev till en ädelsten att sätta i årets sommarsmycke.

Continue Reading

Ditten och Datten

Pojken som blev man.

Inga kommentarer

Min fine brorson har varit volontärarbetare de senaste två åren. Igår hade han en Q&A där han visade bilder, berättade och lät alla på plats ställa frågor. Han hade gjort en jättefin presentation och jag satt i publiken och kände mig stolt som en hönsfaster. I augusti flyttar han till Stockholm med kirurgdrömmar. KI kan se fram emot att få ta emot en ambitiös student som vet vad det betyder att jobba. Jag önskar honom spännande äventyr och balans i livet! 🥰❤️

Continue Reading

Ditten och Datten

Upp, ut och ta emot!

Inga kommentarer

Gårdagen började med det här. Spännande vallmor doldes i den här fröpåsen, men jag har inte riktigt koll på om det är syrran eller Florea som stod för den. Hur som helst är denna skapelse vacker och även lockande för flygfäna som trivs så bra i ettårsrabatten.

Efter jobbsamtal körde jag förberedelserace – affären och bak av vaniljbullar (älsklingssyssla, även om jag inte längre kan äta resultatet) och rödvinbärskaka med kokostosca (alltså, god, och det är allt jag har att säga om den). Våra gamla grannar från Orem kom och hälsade på. M:s föräldrar är båda svenskar, men hon själv är uppvuxen i Kalifornien. I vanliga fall hänger hon runt Mariefred med släkten tillsammans med barnen då hon är i Sverige, men i år följde maken hit. Då passade de på att göra en liten avstickare ner till oss här nere. Vilken grej! Att ha fått besök från två olika hushåll från vår gamla gata samma sommar känns helt galet, men väldigt roligt. De påminde också om hur allt skiftar med tiden. Själva har de flyttat till Hawaii med sina två yngsta, allt för att kringgå strikta Covid-regler då en förälder blev dödssjuk. Därefter har de blivit kvar och fler familjemedlemmar har flyttat dit.

Tio minuter efter att grannarna hade åkt in till sitt hotell i Karlskrona kom nästa gäng. Den här gången var det en barndomskamrat till mig och mina syskon som numera bor i USA som kom tillsammans med sin familj. Tillsammans med dem kom ett gäng familjemedlemmar från oss båda och våra sommargäster och vips blev det en mysig grillfest med fullt av folk i trädgården. Det blev en perfekt grill-, fotbolls- och sitta ute och tjata-kväll och åskan och störtregnet som höll på precis i gränslandet tog sig aldrig hit till Uttorp. Kvällen slutade närmare midnatt och vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont både i magen och i käken. Att omge sig av människor som bjuder på sig och fyller på energi är sannerligen livgivande. Tjohej!

Continue Reading

Ditten och Datten

Vinbärsöverflöd.

4 kommentarer

Den här veckan har vi vänner boende här hemma. Det är så trevligt med stickjunta och myspys om kvällarna. Igår kom E hem med en massa vinbär som hon fått av någon som vet hur duktig hon är på att sylta och safta, så hux flux förvandlades köket till geléfabrik.

Bara åsynen av färska bär får det att vattnas i munnen på mig. Röda vinbär tillhör mina favoriter. Vår buske verkar verkligen trivas och imorgon är det dags att skörda bären där också. Kanske blir det först vinbärskaka till våra grannar från Orem då de kommer på fika i eftermiddag?

Min safthandduk letades fram från botten av handdukshögen och lades i durkslaget. Efter hela proceduren med att koka och mäta och hälla i rätt ordning stod till slut sex burkar vinbärsgelé på diskbänken. Bra jobbat!

Continue Reading

Ditten och Datten

Den enes skräp, den andres skatt.

2 kommentarer

För alla som åker land och rike runt är det loppistider. Andras skräp blir dina skatter. Ibland är det dock svårt att hitta skatterna bland det som man själv också tycker är skräp. Jag både älskar och ogillar jakten. Känslan av att måsta ta sikte på något som man inte har någon aning om vad det är, det ska bara kännas då ögonen landar på föremålet ifråga. I processen ”rata, rata, rata, rata, rata, plocka upp” är det lätt att tröttna. Det är då skatterna döljs, inte på grund av fel hos dem, utan för att uppmärksamheten hos en själv är rubbad. Eftersom jag är en (ganska) känslostyrd människa är det nästan meningslöst att gå in på en second hand eller loppis om jag inte känner för det, om jag inte är på jakt efter ett speciellt föremål vill säga. I de fallen går det oftast bra.

De senaste åren har jag letat småvaser att ge bort blommor i, som jag berättat om flera gånger förut. Det behöver inte vara några tjusiga modeller, i de här fallen är det i första hand storleken, i andra hand priset och i tredje hand utseendet som styr. Det här är t.ex. en perfekt gebortvas. Mina trädgårdsbuketter innehåller ofta blommor som kräver lite smalare halsar än de vanliga tulpanvaserna som de flesta hushåll har någonstans i gömmorna. De flesta av dessa gebortvaser är så billiga som de är för att de har beläggningar i sig, eller är lite allmänt skitiga. Några har något minimalt fel, andra något som inte spelar någon roll utom kanske för antikvärdet. Så fort något har getts bort diskat, dammat och fixat brukar det kosta mer, så är det naturligtvis.

Denna handblåsta, blå vas är så vacker att jag knappt nänns ge bort den. Ting som väcker sådana känslor bör ges bort till personer som antas tycka om dem. Alla personer bryr sig inte särskilt om den sortens detaljer som jag uppskattar. Hantverk. Särskilda färger. En form som passar särskilt bra till buketten som ges bort. Jag vet att den ”inte är min” och ser fram emot att ge bort den när den dagen kommer. I butiken stod den ensam på en hylla, ful av avlagringarna på insidan. Jag kunde dock se potentialen och hällde hett vatten och en disktablett i den över natten. Lite flaskborste på det, så var den precis så fin som jag hade föreställt mig. Handblåst glas ger en lyster som jag verkligen njuter av.

Sedan är det klassikerna som kommer och går i popularitet. Det här lilla Höganäskruset var skitigt, men jag såg att det annars var i utmärkt skick. 25 kronor. Det räcker till en tredjedels finglass i stan, eller en godispåse. Så vackert efter en omgång med tvättsvamp, hett vatten och lite diskmedel. Jag ser en fin höstbukett i varma toner. Mörkt chokladbrunt. Det är grejer det, men uppenbarligen inte för allmänheten. Jag passade på att fynda i all tacksamhet. De andra grejerna var också fina. En Jackie Lynd-lockask från 1987 köpte jag och gav till lillasyster som hade gjort hallonsylt. Perfekt! En liten kruka med lingonmotiv på, den ska jag skaffa ett korklock till så kan vi ha lingonsylt i den. Jättesöt. Jag ska ju ändå bli mormor, då får man ha sådana grejer. Duken för 55 kronor var finast av allt, men de andra textilierna (dukar och handdukar) var också jättefina. Jag vet inte om jag ska känna mig dum som köpt så vackra hantverk och grejer för vrakpriser fast de är långt mer värdefulla, men landar i att det jag tycker är en skatt uppenbarligen inte är det för alla andra! Vilken tur. Jag tänker inte känna mig dum, det duger att jag känner mig nöjd och tacksam efter att ha hittat dessa högvinster.

Continue Reading

Kreativitet

Fotodokumentationens för- och nackdelar.

2 kommentarer

Vilken konstig titel. Som om det skulle finnas några nackdelar med att fotografera? Jag har gillat fotografering sedan tidiga tonåren och började fota lite mer med min första Nikon 1995. Efterhand kom digitala systemkameror in i bilden, sedan den störande lilla Canon Ixus – jag kommer fortfarande ihåg frustrationen över den långsamma reaktionen! Vår lilla Ixus var dock oöverträffligt smidig. Den var så lätt och liten och gick att ha i fickan. Revolutionerande! En systemkamera väger ju en del och är ganska ömtålig. Efter Ixusen kom andra kompaktkameror och när vi flyttade till USA köpte vi en Canon EOS 60. Jag har aldrig riktigt lärt mig dess finesser och den har aldrig blivit ”min”. Sällan tar jag med mig kameran och när jag fotar blir jag ofta frustrerad över att kvaliteten inte är vad den borde. Numera vinner telefonkameran nästan alltid. Trots det fotar jag inte alls lika mycket som jag en gång gjorde. Det stör mig samtidigt som det är ett medvetet val. När jag lägger undan tanken på att hela tiden fånga skeenden blir jag närvarande på ett annat vis. Trots det vill jag säga att fotografier är ovärderliga och jag är så tacksam över alla de foton och filmer som finns kvar som dokumentation över mitt och min familjs liv. Bara på datorn har vi 101 919 bilder och 1 670 videor. Det låter helt absurt när jag ser det utskrivet, särskilt med tanke på att de flesta är från 2012 och senare. (Har en del släktdokumentation och liknande här också.)

För att åskådliggöra fördelarna med att fotografera visar jag denna fångade stund från gårdagen. Maken och två av svågrarna filurade tillsammans ut hur de bäst skulle få upp den nya dörren till boden. Det ingenjörades och fysioterapeutades tills den satt upphängd enligt konstens alla regler och nu kan målarpatrullen ta över. Detta är inget fotokonstverk någonstans. Bara den som känner personerna på bilden eller de som var på plats kan tala om vilka de är och vad de höll på med, men för oss som följer vårt sommarparadis är detta spännande information. Jag har berättat följande förut, men här kommer det igen. Min väninna skulle göra en liten film till sina föräldrar då de skulle fira 50 år som gifta. Hennes pappa (och hon själv) är fotografer. De första fotona hon valde var vackert komponerade, snygga bilder. Det fanns mängder av foton, så efter ett tag började hon sålla hårdare och på ett sätt hon inte var beredd på. Det enda som var intressant var vilka som var med på fotona, var de var och varför någon hade tagit fotot. Vackra fotografier och snygga kompositioner i all ära, men när tiden har gått är de inte längre lika intressanta. Det första fotot jag visar här ovan föreställer hur syrran gjorde en dessertpizza färdig. Snygg komposition tycker jag själv och fint ljus. Jag kan till och med se värdet i att visa att vi använder pizzaugnen också till desserter, men kanske bara om man lägger till ett recept.

Här kommer ett annat foto som någon annan antagligen hade slängt eller åtminstone inte brytt sig om. För oss som tillbringat alla våra somrar i Bredavik är synen av dessa knottmoln något som tillhör och något som väcker minnen av något slag. Knotten bits inte, är inte fientligt inställda, men många är de småkryp som oavsiktligt ätits upp eller mött sitt öde i ögat på någon Sturköbesökare. Jag sparar bilden, låter den fortsätta leva och påminner om hur roligt det i efterhand kan vara med just de där detaljerna som är lika självklara som luften du andas. Hur ser köket ut då folk arbetar i det? Hur har du löst organisationen i förrådet? Var brukar du sitta och fika på jobbet? Glöm inte att fota så man ser lite mer av omgivningen. Vilka tapeter har du? Möbler? Grejer på väggarna? Är huset barnanpassat eller bor en gamling som gillar fullt av ömtåliga grejer och levande ljus där? Som sagt, denna typ av foto kan berätta så mycket mer än ett vackert porträtt.

Sedan är det alla dessa blomsterfoton som jag tagit de senaste åren. Jag inser att detaljfoton på blommor kanske är noll intressanta för de flesta. Min syster flyttade ut sin Flammentanz från stan ut till stugan i Bredavik. Där mår den nu fantastiskt bra och blommar som om den var på steroider. Att betrakta den mot den vita stugväggen är en upplevelse, men kanske hade det räckt med det? Om tjugo år vet ingen historien bakom varför jag fotade och det går inte heller att se att fotot är taget i Bredavik. Ännu ett foto som alltså kräver skriven text för att hålla i längden. I telefonens app Anteckningar har jag fört odlingsdagbok sedan 2019. Numera kompletterar jag texten med fotografier, något som verkligen lyfter och hjälper mig. Där fyller vackra trädgårdsbilder och odlingsdokumentation i fotoform sin funktion till fullo. Jag fortsätter att känna efter och utvärdera, påminns om vikten av att rensa bland foton och filmer. Det är inte alls dålig att vara lite mer restriktiv och rensa hårt. I denna digitala tidsålder går det att ta mängder av foton och filmer, men ju mer man har desto svårare blir det för varje objekt att göra sig hört. Ett sätt att komma runt detta är att göra fotoböcker. Min syrra är så duktig på att sammanfatta familjelivet med årsböcker. Andra gör fotoböcker från semestrar, barnets första år, sammanfattningar inför stora högtidsdagar, historien bakom alla arvegods, favoritrecept – det finns en massa roliga, fina, spännande sammanfattningar som passar i en fotobok. Annars går det naturligtvis att bara sitta och scrolla på datorn, streama favoritbilderna på en skärm någonstans i huset, eller framkalla de allra bästa favoriterna och hitta ställen där de kan få göra en glad! Fotokalendrar är perfekta presenter. Man kan till och med trycka foton på kläder, något som är jätteroligt till särskilda firanden. Hur tänker du om fotodokumentation? Är den överskattad? Underskattad? Onödig? Oersättlig?

Continue Reading

Ditten och Datten

Sommarens essens.

Inga kommentarer

Sommaren fortsätter sin gång, precis som alla andra somrar före denna. I år är det ganska torrt och inte särskilt varmt om man nu ska jämföra, i alla fall i vårt hörn av detta avlånga land. På andra håll ser det helt annorlunda ut. Kallt och regnigt. Varmt och soligt. Det är som det är och det blir som det blir. Maken plockade av en omgång fläder till så att vi kunde få till åtminstone en omgång flädersaft till. Det var på håret att vi missade den andra omgången, så det var tur att han var på hugget. Nu står denna ljuvliga och vackra onyttighet och drar i kylskåpet, det som jag numera kallar saftfavoriten. Här har du det receptet.

Jag hann bara precis vattna allt det nödvändiga och njuta lite av vårt paradis innan det var dags att åka in till stan. Där hittade jag denna fantastiska rosendröm som bilden inte alls gör rättvisa. Det är bara så vackert! Detta är faktiskt moderplantan till vår rosenportals Prinsessan Marie.

Som jämförelse kan vi väl titta på det som maken och jag oh:har och ah:har över här hemma. Vi är sååå imponerade över att det blommar i år, och det med hundratals knoppar och blommor. Skrattar högt när jag skriver det här och tittar på bilden. Men tänk bara! Jag är glad över att jag har förmågan att tänka mig hur fint något ska bli även när det inte riktigt nått sin fulla potential. Jaja, detta var en parantes.

Jag hade inte åkt in till stan för att hitta trädgårdsinspiration, men är glad att jag fick den. Målet var att plocka upp syrran för att ta med henne på konsert i Fredrikskyrkan. Det var Simplyfive som stod för programmet. De sjöng sig igenom en blomsterbukett av vackra, roliga och stämningsfulla arrangemang som lyfte i kyrkans härliga akustik. De unga herrarna fick många och långa applåder, och det med all rätt.

Efteråt tyckte jag att det var på sin plats med lite gelato, så då gick vi till just Gelato. Alltså, de kan sin grej! Godaste glassen i stan, så fint serverad. Igår fick det bli Ferrero Rocher och Körsbär för mig, medan syrran valde att byta ut körsbärssmaken mot Oreos istället. Vi satt under parasollen och jag tänkte att det ändå är lite puls i stan om sommaren. Karlskrona har vanligtvis många sommarturister och både polska, tyska och engelska hörs dagligen eka mellan huskropparna i centrum.

Efter en snabb sväng ut till ön för att lämna syrran och hämta maken hamnade jag istället på Bottnansmåla Gård där min klasskompis är uppvuxen. Hennes storasyster driver numera gården på ett föredömligt sätt. Dovhjortsuppfödning, bo på lantgård och gårdsbutik – Ingela ligger aldrig på latsidan och det är fint att se denna levande gård! Igår bjöd hon på en berättarkväll tillsammans med min vän…

… som bjöd på rabarbershots, tilltugg och underhållning. Vilket fint välkomnande! Vi var sjuttio personer i publiken, så kul att ett sådant här initiativ uppmärksammas. Bland de andra hittade vi föräldrar till vänner, gamla arbetskamrater, gamla klasskamrater till mina syskon, mina föräldrars vänner och vår gamla brevbärare, men oväntat nog också en granne från Sturkö. Mina rötter, min hembygd. Trygghet.

Middagen bestod av vad jag skulle kalla ”en riktigt god sallad”. Ugnsbakade rotfrukter, salladsost, hjortkabanoss, purjolök, pumpafröer, tomat, gurka, rucola och säkert något annat också. Till detta serverades kall örtsås och rabarberchutney. Mums filibabba. Det blev också rulltårtsbakelser med kaffe eller te till dessert, så jag tror inte någon gick hungrig från bordet. Vi fick höra små anekdoter som handlade om Ingela och Maries familjs åtta generationer på gården.

Marie sjöng och spelade under kvällens gång, allt från svenska visor till barockklassiker. Hon avslutade med en hyllning till sin storasyster, Darins Starkare, så det blev lite kramkalas också där på gården. Jag gick fram till en kvinna som jag hoppades var mammas väninna och frågade om det var så. Hon blev så glad att jag gav mig tillkänna och berättade att mamma blev en av hennes första väninnor när hon flyttade ner i obygden, men även att en av hennes dikter (hon är en duktig författare) handlar om min lillastesyster och skrevs när hon var alldeles nyfödd. Kvällen avslutades alltså på ett fint sätt. Eller avslutades. Vi åkte hem och förberedde inför dagens kommande pizza i Bredavik. Sommarens essens. Trädgård, pyssel, familj, vänner, musik, gott att äta. Sämre kan man ha det.

Continue Reading

Ditten och Datten

Bifascination.

Inga kommentarer

När systerdottern var här för några dagar sedan visade hon stort intresse för bina och maken frågade om hon ville komma hit och hjälpa till med veckoskötseln. Det tyckte hon lät jätteroligt och igår var det dags. Bina är min systers och makens projekt ihop. När båda jobbar samtidigt brukar maken ha den roligaste utstyrseln och jag kommer alltid att tänka på fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Den funkar i alla fall och det är det viktigaste.

Systerdottern är synnerligen snabbtänkt och hängde snart på vad som skulle göras. Hon puffade rök som ett proffs och rörde sig försiktigt, men utan att verka rädd. Det kan annars vara överväldigande att se så många bin på en gång. Ibland blir de ettriga (röken är tänkt att dämpa dem lite) och även om man är helkroppsskyddad kan allt surrande verka hotfullt.

Allt gick bra och efteråt kom utlåtandet. Den unga kvinnan berättade att hon garanterat kommer att göra allt för att bli biodlare när hon kommit så långt att hon bor i ett eget hus. Jag förstår henne! När man börjar sätta sig in i binas förtrollande värld är det lätt att bli förundrad. Det är så mycket som är fascinerande med bin. Deras samhällsstruktur. Deras precision. Deras livscykel. Honungens egenskaper. Jag är mycket tacksam över att få vara så nära de här små gynningarna. Det har varit ett tufft år här i vårt hörn av Sverige, på andra håll översvämmas kuporna av honung med rekordskördar. Båda samhällena verkar i alla fall må bra och det är viktigare än rikliga honungsskördar. Det kommer nog! Under tiden ska jag lära mig mer om honungens magiska egenskaper. Kanske vill du göra detsamma? Varsågod!

Continue Reading

Ditten och Datten

Årlig kontroll.

2 kommentarer

”Hej, fordon X hade besiktningsperiod t.o.m. den 30/6. Behöver du besikta? Boka enkelt en tid hos oss.” Hoppsan. Bilbesiktning brukar vara mitt ansvar, men här brast jag. Det var väl bara för mycket sommar i mitt huvud tänker jag, eller bara ett allmänt oansvar. Företaget som hade skickat sms till oss heter Opus. Vi har besiktigat våra bilar där sedan första besiktningen i Karlskrona, men den här gången funkade inte det eftersom de inte hade tider tillräckligt snabbt. Det hade däremot Besikta. (Vet du hur många bilbesiktningar det finns?! Gissar att det antingen är en lukrativ marknad, eller som med apotek, en strid på kniven. Avreglering brukar driva fram en rätt hetsig marknad tills allt lägger sig på plats.) Jag åkte dit med lite förhöjd puls eftersom det den här gången fanns noll tid att gå igenom fordonet. Vi tänkte att det var bättre att få bilen trafikgodkänd med möjlighet att fixa vad-det-nu-kunde-tänkas-vara. Det gick bra. Eller bra och bra, en anmärkning på en detalj som behöver fixas med ombesiktning räknas kanske inte som bra för någon annan. Med tanke på att bilen köptes 2012 begagnad måste jag ändå säga att jag är nöjd. Den har varit så bra på många sätt och vis i över tio år och jag kan tänka mig att också vår nästa bil blir en Kia.

Jag visste att syrrans familj kanske var kvar på Pingstkyrkans second hand, så jag tog mig dit för att scanna stället efter lite fler handdukar. Jag blev ganska nöjd med skörden. Snart har jag till en hel badrock/morgonrock till. Jag träffade också våra barns kusin och hennes mamma som gillar second hand-shopping lika mycket som jag. Det är så roligt att just denna butik har blivit ett sådant inneställe! Fortfarande kan man hitta bra fynd, beroende på vem man är naturligtvis. Letar man efter lyxvaror är det bättre att gå till någon antikhandlare, men det finns mycket som är i gott skick till en billig peng.

Inte trasiga, men klorinfläckiga, var dessa två fantastiska påslakan. Jag såg genast en härlig sommarkaftan framför mig, eller något snyggt tvådelat, och köpte därför båda fastän de kostade 75 kr/st. Fläckarna satt på ”bra” ställen och materialet är så tungt och snyggt att jag ansåg att de fick vara värda det. Nu gäller det bara att komma till skott. Min seghet håller i sig fast jag inte längre är lika trött och jag slöar mest bort kvällarna. Jag försöker omfamna det faktum att jag kanske behöver hålla ett långsammare tempo just nu. Fortsätter det så här får jag väl beställa en besiktning för mig själv. Det är viktigt att hålla koll på sitt eget fordon också och det här är ändå Hälsans år.

Continue Reading