Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!
Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.
Igår ringde min kusin precis när jag börjat fästa slagen på min senaste badrock. När jag var klar var det dags att avrunda. Bra avledningsmanöver, jag märkte inte ens att jobbet blev gjort! Ungdomens perfektionism är bortslipad, men jag vill fortfarande att saker och ting blir snygga på baksidan också. Därav valet att inte göra detta moment med hjälp av symaskin.
Äldsta dottern fick denna badrock i julklapp 2022 osydd. Jag frågade om hon ville välja färgskala, eller om hon nöjde sig med valfri kombination. Efter att ha spanat in Ellinors hemsida fastnade hon för en blå färgskala, så jag började leta blå handdukar på second hand. Med tanke på att blått sägs vara favoritfärgen hos en stor del av befolkningen förvånade det mig att det var så svårt att få ihop tillräckligt med matchande, tillräckligt stora delar. Bättre klar i januari 2024 än inte alls? Kanske vill mottagaren sy upp ärmarna lite, annars passar de perfekt att rulla upp om det behövs. För övrigt kan jag säga att alla handdukar som skänks till second hand inte är i skick att göra detta projekt med. Man får akta sig för bedrägliga exemplar som ser okej ut, men är så tunnslitna under frottebubblorna att hålen är nära. Sådana passar bättre att klippa upp till städtrasor.
Idag skiner solen och nästan all snö är smält! Ordentligt med ljus genom fönstret och färdigblockad barnbarnströja känns bra. Jag är så glad att det fanns nog med garn till trekvartsärmar, det tror jag blir bra. Det känns lite märkligt att lillan redan ska kunna ha den här i sommar. De växer så snabbt, de små liven! Varje dag när vi fejstajmar blir hon glad då hon hör min röst – det känns verkligen som att hon vet vem jag är. Just den biten kände jag mig så nervös inför. Jag vill inte vara någon gammal tant som hon knappt har koll på, utan någon som hon känner sig bekväm med och som betyder något för henne.
Idag satsar jag på att bli klar med ännu ett projekt under kategorin HEMSLÖJD. Jag är så nöjd med mitt ord! Så småningom kanske jag hamnar mer i ett läge där jag vill utmana mig själv med lite nya tekniker och sådär, men just nu är jag nöjd med att jag faktiskt gör något med mina händer varje dag. Det är ändå redan den 23 januari, så vid det här laget känner jag att ordet blev rätt. Ett nyårslöfte brukar vara i genomsnitt 3-4 månader. Vi får väl se. Mina årsord har alltid hållit hela vägen, även om jag engagerat mig olika mycket i dem. Jag tror att det handlar om att det inte finns en början eller ett slut i att välja att bjuda in en känsla eller en vision i sitt liv.
Häromdagen såg jag ett inlägg min gamla granne från USA hade skrivit på Facebook. Hon lade ut en enkel fråga. ”Letar efter vad som funkat för tonåringar med insomna. Vi har provat terapi, medicin, hon har en rutin gällande sänggåendet och ’det gamla vanliga’ som melatonin.” Två dagar och 209 kommentarer senare satt jag helt förbluffad över hur många som verkar ha sömnsvårigheter, och hur många tips som hade skakats fram. Jag tänkte genast att jag måste samla dem på ett ställe för alla som behöver, så varsågod:
melatonin kan bidra till depression och letargi samt visar på demensproblematik vid längre användning, ska endast användas under korta perioder
ashwaganda funkar
magnesium är magiskt (men fel sort kan orsaka magproblem)
stiga upp innan klockan sju på morgonen och ta en kort promenad återställer systemet
smält kakaopasta med kokosmjölk och några dadlar mixas till lugnande dryck att inta innan sänggående
aminosyror som GABA och 5htp kan reglera dopaminet
konsistenta sängtider är A och O
varma bad med aromaterapioljor innan sänggående
sömngummibjörnar utan melatonin
marijuana (Alltså, ”hjälp till min tonåring”?!)
kolla så den sömnlösa inte lider av kronisk inflammation då detta inverkar starkt menligt på sömnen
ångestdämpande dagboksdump innan sömngående (skriv ner allt du är orolig för innan du går och lägger dig så du inte tar med oron ner i sängen)
många som har problem med trånga luftvägar får sömnsvårigheter, kolla om detta behöver åtgärdas
du får bara stanna i sängen så länge som du tror att du sover, så tror du att du sover i fem timmar får du bara ligga i sängen i fem timmar, tiden utökas sedan lite i taget
om du inte har somnat inom femton minuter måste du gå upp och göra något tråkigt så sängen inte triggar ångest
värm upp sängen med elfilt, men sov i ett svalt rum
Ps: Möjligtvis känner du dig ännu mer förvirrad nu, ungefär som jag. Det som de allra flesta verkar ha gemensamt är illafall att melatonin inte är bra att ta under längre perioder och att magnesium verkligen har förbättrat mångas sömn.
Med en härligt strålande lördag kände jag för att ge mig ut på långpromenad och vinteryoga. Eller, nä. Tvärtom. Jag ville bara vara inne och pyssla hela dagen. Tur att svågern hade hört av sig för att fråga om maken ville åka skidor i Rödeby. Själv kunde jag då göra precis vad jag ville, alltså pyssla av hjärtans lust! (Jag kunde dock inte motstå solen helt, så en liten lunchrunda blev det allt.) Jag blev efter intensivt stickande i flera timmar äntligen klar med barnbarnets lilla Ankers blus som jag hållit på med sedan i höstas. Den har inte ropat på mig. ”Kom och sticka, åh, jag är jätterolig att sticka!” Snarare tvärtom. Jag utgick från ett garn som jag redan hade, en handfärgad härva vackert, lite ojämnt och mjukt garn som jag köpt i en utförsäljning. På etiketten stod det både vikt och vilken garnklass detta var och det var det jag utgick ifrån. Garnklassen stämde, men det var inte 100 g i härvan, utan 96. Detta låter kanske som en bagatell, men de saknade grammen upptäcktes inte förrän jag hade kommit en bra bit och medförde en rädsla att kanske behöva riva upp allt. Jag fick ta till en spännande taktik. Det kvarvarande nystanet vägdes, jag delade vikten i två och vägde nystanet med jämna mellanrum för att se till att det fanns minst lika mycket garn kvar till den andra ärmen. Trekvartsärm blev det till slut och det tror jag blir jättegulligt. Nu ska jag bara fixa lite monteringsdetaljer och blocka, sedan är det dags att sätta tänderna i något annat roligt stickprojekt.
Annat jag ägnade mig åt var den allmänna januarirensningen. Nu var det dags för torrvarorna i köket, kökshanddukarna och kryddlådan. Torka, kolla bäst före-datum, planera maträtter och allmänt rensa upp. Jag hittade till exempel två små slattar linser som ska bli till linsgryta, insåg att vi av någon anledning hade tre påsar chokladpudding, varav två var påbörjade, och blev sugen på frukt- och nötbrödet. För att inte tala om en riktigt smarrig, asiatisk rätt med mycket ingefära och sesamolja. Mums.
Nu har jag också slutligen bestämt mig för vilka handdukar som ska bli till de två ”Ellinor Nilsen-badrockar” jag planerat i ett år. Jag väntar in mer mönsterpapper, men annars är jag redo! Mycket intressant att se hur min hjärna bråkar med mig själv om vilka färger som passar ihop och vilka som inte gör det. Det är som att spela SET – det finns flera olika dimensioner att ta hänsyn till. Färgtoner, färgintensitet, svärta, mönster… Det går att köra monokromt där allt annat är kaos, men jag ser att jag själv gillar rätt mycket färg bäst. Efter den sista sorteringen har jag nu handdukar som räcker till sex badrockar till. Kul! Nu får jag bara se hur roligt det känns när jag sytt de två planerade färdigt. Nu är frågan hur mycket pyssel jag har i mig efter den här urladdningen? Jodå. Mer! Mer pyssel. Tur att vintern inte är slut än och att planttantssäsongen inte dragit igång.
… och från tre minus till 26 plus. Det har hon att vänta, denna fina utbytesstudent från Nya Zeeland som lagt hela sitt sommarlov på att möta Sverige ur ett lite ovanligt perspektiv. Det är fantastiskt att få möta dessa utbytesungdomar och deras utveckling. Många av dem har aldrig åkt någonstans utan sin familj. Några av dem åker bara några månader, andra är borta i närmare ett år. Ingen jag har mött har lyckats undgå något slags utveckling, många har det hänt massor med. Jag är tacksam för möjligheten jag har att ha kvar lite tonår i mitt liv, det får mig också att fortsätta utvecklas.
Nä, igår kunde maken inte längre hålla emot. ”Idag går vi till Järkö! Kolla på den härliga solen, vilken dag!” Hur skulle jag kunna värja mig? Isdubbar och rep med på färden mellan campingens strand, och som sagt, en strålande eftermiddagssol! Maken var förste iskontrollant. Jag gick efter och insåg att det inte knakade det minsta, isen var rejält tjock. Jag var dock inte helt hundra på hur det såg ut precis runt ön, det såg slaskigt ut, så jag sa stopp till att ens försöka. Vi kom iallafall nästan hela vägen fram och promenaden var förunderligt vacker.
I högra hörnet ses tassar från något djur, men dessvärre är jag inte rätt person att tala om vilket. Det skulle kunna vara katt, räv eller någon mindre hund tänker jag. Annars låg snön på isen helt orörd. Ljudet där ute är något annat än på land. Jag vet inte vad det är som gör det, fast mark och is borde inte göra någon större skillnad (förutom för mitt oroliga sinne).
Väl framme vid stranden igen kändes fotspåren i backspegeln så självklara och jag kände mig modig. Att gå på tjock is är väl ingenting för många andra, men jag får verkligen utmana mig för att göra det. Vill inte hålla tillbaka min äventyrlige make heller, tänk vad trist att leva med någon som skulle säga nej till allt spännande?
Hemma igen såg jag att rådjuren är artiga och använder samma väg som vi gör ner till växthuset och trädgårdslandet. De har gått runt, runt, runt trädgårdslandet och jag är så tacksam över det viltstängsel som gör att vi över huvud får ha det vi odlar ifred från just rådjuren iallafall. Undrar om jag ska köra några snösådder i växthuset i år? Jag ska iväg i flera veckor i slutet på februari, så i år kommer den tidigaste inomhussådden att bli sen eftersom jag inte kan dra igång förrän jag är tillbaka i början av mars. Så får det bli!
Det var så roligt att träffa körkompisarna för första gången sedan julkonserten precis innan jul. Det kändes som att vi hade varit lediga i flera månader, men efter lite extra lång uppsjungning lät det inte det minsta ringrostigt. Älskar det här sammanhanget och känslan när alla harmonier sitter på plats och far iväg i kyrkorummet. Hög livskvalitet!
Efter en lång dag hamnade jag till slut hemma hos min syster på hennes underbara innergård. Vi satte oss i jacuzzin, jag med mössa på huvudet. Åh, så skönt för spända muskler, och en underbar plats att mötas i samtal, planering och diskussion. Efter lite ”after spa” vid matbordet där också svågern fick vara med var det dags att åka hem, denna gång med rockmusik på hög volym i bilen. Det var närmare midnatt och jag var nästan ensam på vägen. Halvmånen och Jupiter höll mig sällskap och jag kom tryggt hem, så tacksam över en lite ovanlig vanlig dag.
Somliga eldar är mer välkomna än andra. En morgoneld på himlen med dramatisk himmel är en sådan.
För att inte tala om bra drag i vedspisen så morgonbrasan kommer igång riktigt ordentligt. Jag älskar den här vedspisen och all glädje den ger. Och nytta, såklart. Tack till brorsan som ser till att vi alltid kan hålla oss varma på det här viset.
Annars hörde jag i en intervju att vi numera ska säga ”global heating” istället för ”global warming”. Det är alltså oansvarigt att påtala att vi befinner oss i ett läge där vi borde vara förberedda för att vårt bekväma liv kanske inte kommer att vara lika bekvämt för evigt eftersom vi har ett pågående krig runt hörnet. Då skrämmer vi nämligen barnen. Att säga att världen håller på att brinna upp och att vi behöver förhålla oss till detta är däremot inte triggande, utan ska undervisas för samma barn från tidig ålder. Nej, ursäkta mig, men jag blir lite irriterad då logik plockas bort och känslor tillåts styra narrativ och även politiska beslut. (Här handlar det alltså inte om sakfrågorna i sig, utan om vad som anses vara rätt och fel och vilka som bestämmer att det är så.) Jag är helt för att alltid vara förberedd, både mentalt och fysiskt, på att livet är tufft, men tror att vi gör våra barn en otjänst då vi överdriver åt endera hållet.
Jag har precis uppdaterat min telefon och då ingick en app där man kan skriva dagbok. Den verkar helbra, men i princip är det min blogg de har lagt där. Jag vill varken sluta med min vanliga lilla dagbok eller bloggen, så jag tror inte jag gör något med den. Många funderingar har snurrat runt all den enorma massa digital information som alla människor bär på. Det är en utmaning. Vad ska jag med över 100 000 bilder (plus alla som är sparade i hederliga album och på gamla hårddiskar) som bara ligger på datorn? Jag har bestämt mig för att dra fram några i taget i ljuset för att påminna om härliga stunder och har numera en fotoutställning i hallen som hålls aktuell med riktiga papperskopior. Jättekul! Just nu har barnbarnet huvudrollen, men temana har hittills varit också andra familjemedlemmar, jul och husets historia. Jag älskar Sturkö kyrka i detta ljus och har tagit foton av den från olika vinklar förut. Inte tänkte jag då ”nej, detta motiv har jag redan fotat”. Det blev ännu ett sparat foto till skönhetskontot.
Igår hade vi tidernas bästa skare. Jag tjöt av glädje! Skare som bar mig, tunga människa! Minnen av hur vi skapade alla möjliga roliga saker av skare bakom barndomshemmet kom rusande med full kraft och jag gjorde genast en tallrik och tog ett kort för att spara minnen som inte fått spelrum på många, många år. Jag gillade inte att vara ute i kylan som barn. Jag gissar att anledningen var en kombination av att det inte fanns funktionskläder med samma värmande kapacitet som idag och att jag helt enkelt är en inneråtta. Ibland var det dock jätteroligt! Jag gillar ju att hänga med barn och leka, att frikoppla min ansvarskänsla som annars är så närvarande jämt. Jag kämpar för övrigt för att inte kidnappa mamma/storasyster/lärar-rollen överallt jag kommer, men jag tror att folk tycker jag är ganska jobbig ibland på det viset. Men det är en tanke att spinna vidare på en helt annan dag.
Att spara de här bilderna har jag kanske ingen nytta av, men nog är det tillfredsställande med ”före och efter”-bildserier? Jag tycker det är härligt och är tacksam för arvet som gör att det tänks efter innan man gör sig av med grejer, eller hittar något som kan nå sin fulla potential med lite hjälp. Skulle nu någon hitta dem om hundra år får de väl tänka vad den nu vill.
Och varför tar jag foto på mat? Jag har faktiskt lärt mig att man njuter lite extra av den om man först har fotat, det är som att man inser värdet av den på ett annat sätt. Gårdagens ugnsomelett till våra besökare blev helt perfekt och sällskapet var spännande. Intressant att jag dock inte fotade dem, hmmm.
Nu kostar det 36 kronor att skicka ett brev till utlandet. Jag fick pussla en del med mina gamla frimärken, men det gick eftersom jag hade ett lite större kuvert. Det där med porto går över mitt förstånd, men det är också något som är värt att spara för mitt eget minne om inte annat. Och tänk så många brev jag skickat i min dag till alla brevvänner… Tur att portot var betydligt blygsammare på åttiotalet.
Makens ständiga dröm att gå på isar har här sparats ännu en gång. ”Du vill gå över till Järkö, va?”, frågade jag honom. Han hävdade att det inte var så, men jag vet nog. Jag är paniskt rädd för isen, eller har åtminstone stor respekt. Hade jag inte sett öppet vatten på nära håll hade jag kunnat tänka mig att gå över, det är ju bara några hundra meter. Nu har det dock inte varit riktigt så kallt så länge att jag känner mig helt tryggt och det är kanske det minnet jag sparade då jag tog detta foto. Små, små fragment av en människas liv, det är så jag ser på dessa bildavtryck. Man kan inte spara alla minnen, men jag fortsätter att envisas trycka på knappar för att försöka göra vad jag kan för att åtminstone fånga några av dem i all sin flyktighet.
Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.
Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.
