För mig är varje dag en kvinnodag. Jag föddes till kvinna, känner mig som kvinna, omfamnar min komplexa kvinnlighet, har haft ynnesten att både få föda och uppfostra barn, har fått förmånen att mer ofta känna att män och kvinnor är som yin och yang där båda är precis lika viktiga för balansen än som delar i en könsmaktsordning där någon ska stå som förtryckare och någon är den förtryckta, jag har haft drömmar och visioner som uppfyllts just för att jag är kvinna och andra som gått i stöpet trots att jag är kvinna, jag har suttit i sammanhang där jag känt kraften i min kvinnlighet och jag har varit rasande då jag känt att jag hade velat kasta ut det faktum att jag är kvinna genom fönstret, och så har det fortsatt.
Gårdagen uppmärksammades av många just för att den pekar på allt elände som kvinnor runt hela jorden upplever på daglig basis. Jag vill inte förminska våld, orättvisor eller förtryck, men det socialistiska sättet att se på världen ger i mina ögon inte styrka. Att utgå från att maktordningar styr världen gör enligt mig att alla förlorar. De som är offer kan bara vinna om förtryckarna blir de nya offren. Vi har inte uppfostrat våra barn att utgå från sig själv som varandes offer (döttrarna) och förtryckare (sonen). Vi har lärt dem hitta sina styrkor och pratat om hur man blir en vettig medmänniska. Vi har firat första mensen. Vi har gått på varandras konserter. Vi har diskuterat vid matbordet och i soffan. Vi har gjort utflykter. Vi har haft familjeråd. Vi föräldrar har jobbat på att vara en enad front, inte att framstå som två kombattanter.
Igår läste jag en mycket föraktfull text hos Underbara Clara. Vi har uppenbarligen inte samma politiska åsikter, men jag brukar gilla de flesta av hennes texter ändå. Denna dröp dock av något som fick mig att vrida mig. Nej, jag gillar inte ytlighet särskilt mycket och jo, jag motsäger mig starkt när kvinnor slås ihjäl av män. Det handlar inte om det. Jag är van vid att män ska föraktas och kastreras i sådana här sammanhang, men att också kasta förakt på kvinnor som inte kämpar kvinnokampen, eller som helt enkelt är för ytliga, funkar ju det också. ”Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta” (jag gissar att det ska stå krigshärdarna) är rent av fel. Det är främst män i krig som skadas och dör. Gamla, kvinnor och barn blir i somliga krig och av degenererade själar våldtagna, lemlästade, torterade och dödade, men det är flest män som skadas och dör. Räknas inte detta som utsatthet?
Nej, jag vet inte. Tiden är förbi då jag såg livet i svartvitt. Det är så mycket mer komplext än så. Senast igår pratade jag om våra föräldrar och insatsen de gjorde i samhället, både i sina professioner och dagligdags som medmänniskor. Hade bara varje duglig människa orerat mindre och tagit sig an EN mindre duglig människa eller hens avkomma så hade vi genast kommit närmare en bättre värld. Gräv där du står. Det är lätt att leta skit i andras ögon fast de flesta av oss uppenbarligen går omkring med hela balkar i våra egna. Och det är allt jag hade att säga om den saken just nu.
