Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Det går verkligen ingen nöd på mig! Jag roar mig kungligt. Ser lilla Titti ha konversationer med den lilla snögubbe hon och jag fick ihop häromdagen. Och gosar med bebis!!! Lilla Titti har fått en lillasyster och vi är både glada och tacksamma att allt har gått bra.
Hej på dig. Nu checkar jag ut i några dagar. Hoppas att du får uppleva precis det du önskar tills vi hörs igen!
Alltså, jag kan inte släppa att jag har hållit på att blogga nästan dagligen (med korta uppehåll här och där) i snart tjugo år. I mars är det dags att fira ordentligt, men vad ska jag göra? Så mycket av mina första bloggar handlade om scrapbooking, så jag borde rimligtvis ha med denna hobby som ledde till att jag så småningom bytte jobb. Ett jubileum ska firas med någon specialutgåva, ett smycke eller ett specialskrivet verk. Vad gör man för en blogg? Vad gör bloggen för mig som ju faktiskt hållit den (dem) levande?
Nu håller jag sålunda på att fundera på hur jag vill göra med den där jubileumsdagen. Jag googlade lite, men det blev bara en reklamfest som inte var det minsta inspirerande. Jag hittade Sandra Beijers 20-årsjubileum från i somras, men det var inte heller särskilt inspirerande för mig. Jag har inte följt Sandra, jag har inte följare som Sandra, jag har inte bloggat som Sandra. MEN, kanske kan jag flytta till Paris ett halvår efter mitt tjugoårsjubileum, för det har hon precis gjort. Eller kanske jag planera att göra något stort för mig själv som tack för att jag har bloggarna att gå tillbaka till och återuppleva så mycket fantastiskt, roligt, sorgligt och allt däremellan. Jag kan iallafall tänka mig att fira i en hel vecka som hon gjorde, men jag har ingen aning om vad jag skulle fylla den veckan med. Hon fyllde sin med inlägg om resor och utlandsboende (ja, men där har jag iallafall lite att gå tillbaka till), fest och maskerad (eeeeh, vill du se bilder från varje midsommar i Bredavik sedan tidernas begynnelse?), kläder och stil (nej tack, jag förstår att du inte är intresserad) och så inlägg som läsare minns. Men jag tror inte att mina läsare minns några särskilda inlägg, så den sista går nog bort den också. Ja, men då så. Kanske något med scrapbooking och resor. Eller bara tankar från olika åldrar och olika skeden i livet? Jag fortsätter fundera, har ju några månader dit. Men allvarligt, har du några tips så får du gärna dela med dig!
Det har snöat till och från i flera dygn, men i morse hade det snöat klart. Hela trädgården såg ut som en orörd vinterdröm! Snö upplevs helst i samarbete med barn och med rätt klädsel. Denna morgon hade jag varken det ena eller det andra tillgängligt, men jag fick betvinga oviljan eftersom jag behövde ge de vilda fjäderfäna lite mat. Hönsen vägrar att komma ut ur hönshuset. De ogillar snön starkt, men värper iallafall sina ägg (om än med större mellanrum). Jag förstår dem. Maken har tagit på sig att ombesörja deras vård. Vattnet har alltid frusit på morgonen då vi har haft under nollan ett bra tag, så isklumpen ska stjälpas ut och nytt vatten ska hällas upp innan det är dags för dagens portion med foder. Både Birgit och Jenny mår finfint och kommer alltid glatt och äter, men se snön vägrar de sätta sina små fötter i.
Jag tog de här bilderna för att visa hur mycket snö vi faktiskt fått. Förra vintern fick vi knappt något alls, men vi tar tacksamt emot det som naturen behöver. Jag hade inte ställt undan skottkärran fast jag sagt till mig själv sedan innan jul att göra det, så nu står den (på sidan) utanför sovrumsfönstret och blänger på mig. Alltså, maken hade sina shorts på sig ute för bara några veckor sedan, vi har haft en väldigt mild höst och vinter tills för någon/några veckor sedan.
Jaja, jag fick inte undan resterna av luktärterna som blommade så fint och länge så jag inte ville dra upp dem. Nu står de där som något slags ”jaja, men nu blev det så”-monument. När jag hade tagit detta foto och faktiskt stått där och njutit av den härliga luften och morgonljuset hämtade jag städborsten till fågelmataren. Ut med snö och skräp från golvet! Jag passade på att tömma snö ur jordnötsasken och städa ur den också. Kajorna har tackat och tagit emot hela dagen, detta gav ju dem lite extra käk på marken.
Det blå ljuset – så vackert! Tänk så stilla trädgårdslandet och växthuset ligger. Man ser iallafall de fina grönkålsplantorna, de har verkligen varit till glädje den här vintern. Jag njuter av min planttantssemester och har inte börjat drömma om nya odlingar än. Jag behöver min lilla paus och njuter av att vara extra inomhuspysslig under de här månaderna. Det ska fortsätta vara kallt och vi ska visst få mer snö också. Lika bra att gilla läget! Och det var väldigt skönt då jag tog mig ut en stund idag. Måtte nu bara mördarsniglarna frysa rumpan av sig!
När är julen egentligen slut? I mellandagarna mellan jul och nyår? Trettondagen (imorgon)? Tjugondag Knut (nästa tisdag)? För alla som fortfarande tar in julgranen dagen innan julafton går det säkert bra att dansa ut julen till tjugondagen, men jag känner inte många som numera har kvar granen så länge. Det handlar ju om hur många barr som sitter kvar tänker jag. Många granar huggs i Danmark redan så tidigt som i oktober/november, inte konstigt att folk då tycker att de är färdiga med dem redan precis efter julafton.
Några av våra vänner i USA som numera är skilda lät sin (plast)gran stå kvar in i februari, men klädde om den med hjärtan och blommor för att fira Valentine’s och födelsedagarna i februari. Jag vet inte om jag hade velat ha granen stående så länge, även om vi hade haft ett större hus och därmed inte påverkats lika mycket av en stor gran i vardagsrummet.
Igår tog min jul slut i samband med konserten. Bachs juloratorium, del I, III och V framfördes och det var njutbart att få stå i kören och musicera med vännerna i kören, vår härliga körledare, vår gamla körledare som spelade cembalo och orgel och en fantastisk barockorkester. Maken tyckte att det var väl värt att ta sig ut i snöovädret, svägerskan och svågern hamnade bakom ett par som pratade igenom hela konserten trots att de blev uppmanade att vara tysta och min kompis sa att akustiken ju är lite konstig i Fredrikskyrkan och att det ibland klingar falskt, men att vi är fantastiskt duktiga. Det var alltså lite högt och lågt tänker jag, men hos mig var det bara högt – det var så otroligt roligt! Nu har vi körpaus till slutet av januari eftersom vi har fortsatt repetera som vanligt över jul och nyår.
Idag jobbar jag, men mellan samtalen ska jag plocka bort julen. För som sagt, nu är min jul slut. Ute snöar det dock för fullt, så känslan är snarare den jag vill ha då jag plockar fram grejerna. Jaja, inget att muttra över. Jag är glad för alla snöälskares skull, för att pulkor kommer till användning och snögubbar får komma till liv. Det ser ut att fortsätta snöa och vara kallt ett tag framöver, så vi får iallafall mer riktig vinter nu än förra året då jag tror att vi inte ens lade in snöborsten i bilen. Samma verkar gälla på många ställen runt om i vårt avlånga land. Ut och njut! Eller stanna inne och mys framför brasan, vilket du behagar. Och du som flyttat till varmare breddgrader, idag är dagen då du riktigt kan gotta dig åt att slippa skotta.
Nu har vi tragglat Bachs juloratorium så länge att det börjar kännas som att de svåra partierna sitter. Igår var det upp till bevis eftersom det är dags för konsert ikväll. Vi fick öva tillsammans med barockorkester som detta stycke är skrivet för. Orkestern består av medlemmar från olika håll. Basisten har rest ända från Helsingør i Danmark, men som han kunde konstatera har han närmare hit än till sina gig i Århus.
Försteviolinisten Ida Meidell som har satt ihop orkestern är min idol. Det är en fröjd att se henne spela och hon har en fantastisk energi! Barockviolinist och folkmusiker, i följande klipp kan du se henne spela helt annan musik än den som kommer att klinga i Fredrikskyrkan ikväll.
Vi närmar oss trettonhelgen och slutet på jul- och nyårsfirandena. Jag vet att många har haft en extra lång ledighet, så detta blir kanske veckan då året drar igång på riktigt? Själv jobbar jag som vanligt imorgon igen medan vi ivrigt fortsätter vänta på Lillasysters ankomst.
Jag chattade en stund med min svägerska igår. Hon förföljs av uppstoppade ekorrar i sina sociala medier-algoritmer (ett internt skämt, att komma till sin förälders begravning och se en ”sovande” kondoleansekorre i blomarrangemanget på begravningen bjöd på ett märkligt slags fnissande tröst i all sorg – våra föräldrars vän fick nog aldrig veta precis hur mycket vi har fortsatt att prata om detta), själv försöker jag att inte ta in något alls från sociala medier eftersom jag håller på med min årliga nyårsrensning. Kylskåp, ugn, stickkorg, garderob, sovrum har mött en Monna på steroider, idag står arbetsrummet på tur. Jag vet att jag säkert hade mått bra av att snäppa upp mig lite gällande både det ena och det andra, men stora förändringar funkar inte på mig och jag ror dem sällan i hamn. Att göra det som funkar igen och igen, som att nyårsstäda och organisera t ex, är då något bra att hålla fast vid. Bästa vägen till en positiv förändring verkar annars vara att lägga till en liten bra grej i taget, s.k. mikrovanor. Dessa bra grejer får då möjlighet att tränga undan de mindre bra. Kanske blir man kanske inte ”färdig” med projekt på det viset, så man kan fira?
Det finns väl alltid något att fira förresten, även om man inte upptäcker att en mikrovana satt sig på plats. I år kommer vi att fira tillskott till familjen, min systers 50-årsdag, den andra svägerskans 50-årsdag (hon fyllde år i december, men vill ha fest i sommar), bloggens 20-årsjubileum, vårt hus 10-årsjubileum med en andra andning (huset ”återinvigdes” med klippning av band och allt i december 2016) och säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg just nu. Vi vill fira just husets jubileum med att göra de där grejerna som aldrig blev gjorda. Lägga till små förändringar. Garderobsdörrar finns det inte, t ex. Igår kom det därför upp draperier i sovrummet. Det är så vackra, hemvävda längder som låg i en av mina fantastiska auktionsfyndslådor med textilier på den tid Sikö hade kontor här i stan. Tyvärr känner jag att det blev alldeles för stökigt med detta mönster, så jag ska leta efter något tungt, enfärgat linnetyg istället. Men listen sitter uppe (vi hade ingen vit linoljefärg hemma, så den behöver fortfarande målas), upphängningsanordningen är på plats. Nu är bara den andra garderoben kvar. Och taket i trappan. Och att bygga in sängen i alkoven. Och fixa nytt fönster/fönsterfoder i badrummet uppe. Och måla om överhänget vid huvudentrén. Och måla om på södersidan. Och fixa verandan. Det blir större och större. Ett hus är ett ständigt projekt och blir aldrig någonsin färdigt. Att acceptera det och helt enkelt göra en sak i taget blir därför absolut mest hållbart.
Jag kan tala om att jag sedan stora rensningen i somras haft dessa små dockplagg i min fixarhög, men nu är de banne mig färdiga. De vita strumporna är ett par Fix-strumpor i frotté i storlek 50 som min docka Elisabeth haft på sig i alla år. Nu är de rensade på fläckar och tvättade, plus att det sitter ett fungerande resårband i midjan igen. De fina hängslebyxorna med tidernas vackraste skråddband har funnits bland familjen Håkanssons dockkläder sedan sjuttiotalet. De har nu fått sig en renovering. Jag har sytt fast lösa delar och lagat trasigt tyg. Jag har även lagat strumpor och fixat andra loppisfynd, rensat ut garner jag aldrig kommer att använda till Pingstis och lite annat smått och gott. Kan man se på detta fix som nödvändigt? Är det vettigt att lägga två timmar på några dockplagg? Fråga inte mig, uppenbarligen tycker jag det. Och jag är så tacksam för de här första dagarna på året som givit möjlighet att nyårsrensa. Jag känner mig verkligen upplivad av det. Nu är det dags för arbetsrummet medan jag lyssnar igenom Juloratoriet. Ikväll har vi genrep och imorgon smäller det, så nu kan Tittis lillasyster komma!
Jag känner för att läsa. Det har jag skrivit här i bloggen alldeles för många gånger de senaste åren. Har inte läslusten gett mig oändligt mycket fröjd under min livstid?! De senaste månaderna har jag faktiskt läst två ”riktiga” böcker – Mina vänner av Fredrik Backman och Till växten: En kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Kanske hade jag fått lite större läslust om jag hade gillat dessa böcker, men ingen av dem blev någon större favorit. MEN, jag ska ärligen erkänna att jag har så dåligt läsfokus numera att detta helt klart påverkade mina upplevelser av vad som hände i texten.
Till växten öppnade upp för existentiella frågor och jag kände igen mig i en hel del av författarens tankar om ansvar och odling, vad vi själva kan göra för jorden, men också för oss själva. Kanske hade den varit mer revolutionerande för mig för ett gäng år sedan då jag själv var i något slags kris och ännu inte titulerade mig planttant? Alskog Bredberg har definitivt sina poänger och jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla som känner sig fast i ett liv som tycks snurra bortom kontroll.
Flera av Fredrik Backmans andra böcker har jag läst och lyssnat på med så stor glädje att jag tror att mina förväntningar på något vis dödade boken, som för övrigt har fått höga betyg från flera av mina vänner. Jag har varit med om att döda böcker med förväntningar förut. En av mina vänner vill inte ens läsa baksidestexten på en bok innan hon gräver ner sig i den. Jag kan förstå varför hon vill ha det så. Inga förväntningar gör att man lättare blir positivt överraskad och att man inte redan på förhand ”vet” hur man bör tolka boken. Att någon annan talat om att något är bra eller dåligt påverkar också, recensioner bör läsas efter att man själv har skapat sig en egen uppfattning. Ja, alltså det är min uppfattning.
Jag köpte en diktbok på Pingstis för några månader sedan. Först fick den ligga i frysen, men sedan innan jul har den legat bredvid min arbetsplats. Svenska dikter – samlade och utgivna för skolorna av Elsa Carlsson. (Hon var för övrigt vid tiden för utgivningen en f.d. bitr. föreståndarinna vid Stockholms Norra Kommunala Mellanskola.) I förordet står det:
”Det är… sålunda inte meningen, att dikterna skall läsas i följd, vilket naturligtvis varje lärare förstår, utan lämpliga dikter kan utväljas såsom illustration t. ex. till en historisk händelse eller en geografisk skildring. Även några psalmer har medtagits, bl. a. därför att psalmen vinner på att komma med i vardagslivets arbete. Då först får den sina riktiga proportioner och sin rätta belysning i förhållande till den övriga litteraturen och barnen får lättare att förstå, vilka skatter som finns gömda i vår psalmbok.”
Denna bok har jag med glädje intagit som mellanmål här och där under hela december. Det är detta förfarande som fru Carlsson rekommenderar tidigare i förordet, alltså att inte läsa boken från bokpärm till bokpärm. Exemplaret jag har här hemma är en ny upplaga från 1947, något ”moderniserad”. Jag är SÅ tacksam att jag plockade upp denna bok. Kanske är det den som kan hjälpa mig nå målet att bli en läsare igen? En dikt är inte längre än att jag fixar att behålla uppmärksamheten under tiden jag läser den och jag hinner kanske till och med analysera den i lugn och ro?! Ett gott nytt läsår önskar jag dig som också vill läsa, oavsett det är lite, lagom eller jättemycket. Må dina läsupplevelser bidra till ett expanderat sinne och en själ som mår bra.
Vi fick en så mysig nyårsafton i lugn och ro. Klar himmel så vi kunde se alla andras fyrverkerier. Vi åt gott, spelade spel och tittade på film. Det kändes som helt rätt nivå på aktivitet.
Middagen bestod av entrecote, hasselbackare, vitlökssmör och egen bea, perfekt sista måltid för året. Nu är det dags att dra upp byxorna och möta 2026. Själv började jag det nya året med att gå igenom hela min lista med lösenord, radera somliga inlogg till sådant som jag senast använde i USA för tio år sedan och uppdatera alla svaga/gamla/dåliga lösenord. Det tog nästan fyra timmar. Fett värt ansträngningen! Detta är något jag har vetat att jag borde göra under en alldeles för lång tid, men vem vill utföra sådana tråkiga uppgifter när det finns ett härligt liv att leva?!
Innan jul blev jag utmanad av syrran att ta tag i tre surdegar innan årets slut. Det gjorde jag också och det gav mersmak. Därav lösenordsprojektet i morse. Visst är det härligt att få grejer som ska göras ”någon gång” gjorda?! Nu ska jag sticka klar lilla Tittis andra socka så hon kan få detta par när vi kommer upp för att träffa Lillasyster. Spännande dagar ligger framför oss!
Här sitter jag denna sista dag på ett år som känns mycket rikt på upplevelser. Av vilket slag då, kan man undra… Jag satt och skrev min årssammanfattning (tradition sedan 1994, även om den inte alltid blivit av) häromdagen och påmindes om det där som jag redan visste. Det finns inga ”bra” eller ”dåliga” år. Visst finns det år som är extra utmanande eller år där mer än vanligt har varit positivt. Delar man upp åren i stunder syns det dock tydligt att det både finns ljus och mörker.
Jag tänker på nyårsaftnar då jag var barn och älskade att titta på fyrverkerierna de nyårsnätter som var klara. (Vår granne LA som alldeles nyss gick vidare till grönare ängar hade alltid sådana där extra maffiga paket.) Långt senare har jag förstått att fyrverkerier är komplicerade grejer, både gällande säkerhet och för stackars djur och människor som blir livrädda av dem. Själv har jag dock alltid njutit. Det finns något så hoppfullt i de där konstverken på den mörka himlen. Jag tänker på en nyårsafton på åttiotalet då jag var tillsammans med en massa andra ungdomar, hörde ABBA:s Happy New Year och tänkte att jag aldrig någonsin skulle hitta någon att dela mitt liv med. Jag tänker på nyårsafton 1999 som vi firade med goda vänner i Philadelphia. Det hade varit så stor uppståndelse runt vad som skulle hända runt allt digitalt i millenieskiftet, vi var spända och själv tyckte jag det var både läskigt och fantastiskt att vi skulle gå över i 2000-talet. Jag tänker på nyårsafton 2014 då mamma ringde från akuten precis efter tolvslaget och berättade att hela hennes buk var full av tumörer. Jag tänker på sista nyårsafton i Orem, så roligt vi hade med världens bästa grannar. Jag tänker på nyårsafton 2019 då jag kände mig extra försiktigt förhoppningsfull. Nu sitter jag här den sista dagen på 2025 och är tacksam för att ha fått lägga ännu ett år bakom mig. Må 2026 bjuda på mycket vackert!
