Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).
Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.
Finge jag bestämma så fanns inga bråk Då talade alla precis samma språk Ett ja var ett ja och ett nej bara nej Att inte tycka lika orsaka’ aldrig nåt ståhej När någon satte gränser sa den andre ”jag förstår” Och den öppna kunde säga att ”man skördar det man sår” Vi gick där bland varandra och levde utan kiv Men samtidigt så tänker jag, vad vore det för liv? Att möta lite skav är bara bra för själen Och blandningen är nyttig, både kärleken och grälen Men dagar som den här, då vill jag bara gråta Hur vettiga kan bli så blåsta är för mig en gåta De goda mot de onda, vem är vem är svårt att veta För båda vill på andra sidans stjärnor tjära smeta Det ska hatas, det ska sväras, det ska kääänslas, det ska brännas Huvuden ska huggas, i hjärtan ska det kännas Fördumma och förlöjliga, sätt krokben på den saten Kanske kan man till och med få hjälp av farbror Staten Så tackar jag för mig, det var allt jag ville säga Och till er som fightas snyggt vill jag också säga ”Heja!”
Igår kväll började det regna och det ska regna hela dagen enligt prognosen. Dagen började dock precis som resten av september med härligt brittsommarväder och en fläkt som passade perfekt till resetvätten. Eftersom vi hade varit borta ett bra tag fanns det mycket att ta itu med här hemma, så det var bara att beta av listan och ta en grej i taget. Min snälle lillebror hade varit här med åkgräsklipparen och gjort så fint. (Han får en slant för detta, jag vill inte att någon ska tro att jag bara utnyttjar hans tjänster.) Päronen hade hunnit mogna bara på de här dagarna och jag funderade på hur många burkar inlagda päron man behöver om man helst inte vill äta så mycket socker… Jag skulle hinna jobb-jobba också. Ett kärt besvär då jag verkligen älskar mitt arbete! Hösten är en tid för självrannsakan och jag brukar ha fler klienter än vanligt i september och oktober. Det känns fint att få vara med på deras livsstigar.
Trädgården glödde verkligen på min trädgårdsrunda! Ringblommor, solrosor och pumpor gav anledning att återigen känna tacksamhet för detta lilla paradis. Stockholm i all ära, det var underbart att hänga med vår lilla familj, men trädgården är inte dum alltså.
Eftersom mjöldaggen hade tagit pumpornas blad bestämde jag mig för att plocka in alla pumpor i växthuset i väntan på det stora regnet. Spaghettipumpa är gott och det är väl tur det med tanke på hur stor skörden blev. Minipumporna blev det dock inte mycket bevänt med, vi fick fyra, och de vita vinterpumporna blev pyttesmå. Tom Ford levererade i vanlig ordning, så nu ska syskonbarnen få varsin pumpis som höstdekoration. Jag fortsätter att sätta pumpafröer och slåss med sniglarna, för pumpor gör mig osedvanligt glad! I år körde jag mest på dekorationstema, men nästa år blir det kanske lite mer matpumpor igen. Det är roligt med variation.
Ska se om jag kan leta upp lite nya recept till spaghettisarna. Ja, det var ju det där med variation.
Det är kul att jämföra odlingsdagboken år för år, särskilt gällande sådant som alltid återkommer. Detta foto hamnade där som dokumentation. Förra året såg det ut såhär:
Ett lite annorlunda sortiment och inte alls lika stor skörd. Nu blev jag pepp på att söka igenom en frökatalog för att planera för nästa års skottkärrebild! Hehe. Nej då, jag låter nuet spela huvudrollen ett tag till. Det är viktigt att vila lite också efter trädgårdssäsongen. Vissa håller på året runt, men jag behöver återhämtningen för att känna mig inspirerad och drömmig lagom till att det är dags att beställa halvaprisetfröer på Blomsterlandet nästa år. Tills dess ska jag njuta av det som jorden gav i år, och vänta in det som fortfarande växer.
Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)
De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.
Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Det lilla barnbarnet gör mig lycklig på så många olika vis. Hon är rolig, underfundig, klipsk och musikalisk. Att vara med henne ger energi och livslust. Det är så mysigt!
Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.
Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:
fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
knådning av bulldeg
tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
doften av nybakade bullar
sortering av tomater till olika mottagare
tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
hej på grannarna
se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
Jag jobbar sedan 2017 som lokal kontaktperson för Educatius, en organisation för utbytesstudenter. Oj, vad mycket det har lärt mig under de här åren! Trots att vår familj under min uppväxt hade utbytesstudenter vid flera tillfällen och att de flesta fortfarande finns med i mitt liv, perifert eller näst intill dagligen, så lär jag mig varje år något nytt. Kulturkrockar kan vara stora och tydliga, som i år då vi har en japansk student. De kan också vara små och subtila. Det kan röra sig om krockar mellan personligheter och sätt att hantera problem, det kan vara krockar gällande kommunikation och när/hur mycket/hur ofta man duschar, det kan vara krockar gällande hur fritt man som tonåring får röra sig här i Sverige och hur stort ansvar man har för aktiviteter eller skolarbete, det kan vara krockar gällande politiska ställningstaganden och hur mycket en tonåring förväntas hjälpa till hemma, det kan vara krockar gällande tydlighet och förväntningar, det kan vara krockar gällande hur mycket och vilken mat värdfamiljen ska stå för (de får inte betalt, och ändå får de ibland ”krav” på att tillhandahålla fyra frukter om dagen, ost till morgon, middag, kväll, speciell juice osv) och hur ofta man ska förväntas göra saker tillsammans som familj – ja, som du förstår kan det krockas en hel massa på en hel massa olika plan.
Ibland är det bra att ta ett steg bort ifrån sig själv, ta helikopterperspektiv och försöka se hur man faktiskt lever, vilka outtalade familjeregler man har och hur man uppfattas av andra människor. Det kan vara bra att hoppa i någon annans skor och upptäcka att det inte är så lätt att navigera i snävt skurna högklackade skor, eller i Pippi Långstrump-dojor. Det är viktigt att inse att bara för att en själv tycker det är självklart att alla i huset är uppstigna klockan tio en lördag är det inte säkert att andra gör det. Det är inte lätt att ta emot en vilt främmande människa med annat DNA, andra värderingar, andra förväntningar, andra upplevelser och andra ekonomiska förutsättningar. Den som orkar vänta in kraschen efter smekmånaden (den kommer alltid, liten eller större) kommer att inse att det är synnerligen givande. Inte minst för en själv. Och vilken fin gåva att kunna ge en tonåring fler verktyg i livets verktygslåda! Ungdomarna som kommer hit har i de allra flesta fall utvecklats otroligt under det år de varit i Sverige, inte minst gällande ansvarstagande och självständighet. Jag ser fram emot årets upplevelser med mina tjejer från Japan och Tyskland!
