Jag hade lovat att komma igång med mina tipstorsdagar igen, men inspirationen uteblir p g a hälsotillståndet som inte är på topp. Nej, att vara sjuk är bara ”sådär”. Fast jag flyger idag också! Jag lyssnar på Joe Cocker och sover om vartannat. Den vakna tiden har familjen tagit hand om mig. Maken ligger ett par dagar före mig i sjukdomsförloppet, så nu är det han som fixar te, honungsvatten och annat som man blir lite bättre av. Tja, det var väl allt jag hade att säga idag. (Och om ni undrar så var det Joe som utgjorde torsdagstipset. Grym musik. Han bevisar dessutom att musik och utseende inte nödvändigtvis har med varandra att göra.)
Flygande grisar.
Idag känner jag mig som en flygande gris. Varför då, undrar ni kanske? Jo, det ska jag tala om. Så ofta drar jag ner mig själv genom att medvetet eller undermedvetet låta mig inse mina begränsningar. En gris kan inte flyga, eller hur? Ändå hänger den här grisen, som kan flyga, i min dotters rum och säger knappast till sig själv att han inte kan! Därför flyger jag idag. Jag är sjuk, men utmanar febern med en Ipren och sitter här vid mitt skrivbord och flyger. Vet ni vad? Det är alldeles underbart!
“To be fully seen by somebody, then, and be loved anyhow—this is a human offering that can border on miraculous.” – Elizabeth Gilbert
Thai-koma.
För ett tag sedan bjöd en kille som jobbar för min make hem oss på middag. Han påstod att hans thailändska sambo måste vara en av Sveriges bästa kockar, så vi var inte sena till att tacka ja. I kväll var det så dags. Lägenheten var trång och varm, men det luktade gott redan i loftgången utanför. Dofterna lurades inte på något vis. I kväll har jag haft en av mina mest minnesvärda matupplevelser någonsin. Det var så gott att jag fortfarande är förundrad och undrar om vi faktiskt åt den där maten i verkligheten eller i en fantastisk dröm… Vi fick dumplings, några stärkelsebollar fyllda med jordnötter och fläsk, paneng, kryddig fläsksallad (inte låter det gott, men gaaaaah, det var det), spicy soppa, fyllda bläckfiskar… Det var mer. Något som påminde om yakiniku, men mycket godare. Räkor i sås. Nut hade lagat mat hela dagen, stackaren, men publiken låg för hennes fötter då vi hade ätit klart! Hur god kan mat vara?
Tidigare idag gjorde jag version två av mitt ”Aj löv hösten”-kort. Älskar de här färgerna. Tänk, hela omgivningen vibrerade då jag var ute och gick tidigare idag och solen sken. Det måste vara så att våra svenska höstfärger finns för att vi ska kunna ladda upp och lagra skönhet inför den långa, kalla vintern…
Be your own kind of beautiful.
Kort på väg till en av mina fyra småsystrar. Jag älskar dem så mycket. Ni andra ska också få en dag, jag lovar!
Material från You Do, förutom den söta gnuggisen som kommer från Maya Road. ”Be your own kind of beautiful” är handskrivet.
Att vända från Low till High.
Idag läste jag att R.E.M. splittras. Trist. Det som är bra är att deras musik inte ”tar slut” för att bandmedlemmarna beslutat sig för att sluta spela tillsammans. En av mina R.E.M.-favoriter är Everybody Hurts. Jag gillar melodin, jag gillar texten, det hugger till varje gång jag hör den helt enkelt. Just nu verkar den passa bra att skicka till många av mina vänner. Jag blir berörd av att se andra vara ledsna, missmodiga, trötta, sjuka, tungsinta… Låt oss hoppas på sol och kärlek i morgon! Kanske lite mer Auburn än R.E.M.?
Lunchpaus.
Det regnar här. Igen. För en stund sedan var det i alla fall lite ljust samtidigt som regnet strilade ner, men nu är det depressionsmörkt och strilandet har tilltagit så det mer liknar spikregn…
Jag vaknade klockan 5.50 trots att jag gick och lade mig alldeles för sent. Min kropp hade inte riktigt fattat det, för jag vaknade liksom så där superpigg som man annars bara gör på lediga lördagar då man faktiskt får lov att sova ut. Jag tog tillfället i akt att snabbrensa och sätta i ordning inför kallare dagar eftersom den ambulerande klädinsamlingstjänsten hade lovat att plocka upp kassar i området idag. Dessutom kommer min gamla kollega på lunch i morgon och hennes döttrar brukar ta över det i klädväg som finns kvar i användningsbart skick då våra tjejer är färdiga med det. Jag blev påmind om mitt underbara inköp från förra säsongen, nämligen ett underställ från favoriten Gneis. Det lär behövas den här vintern också!
Titta! Vackert mönster på den handkarvade olivtvål som ligger i garderoben och sprider väldoft. Jag funderar allvarligt på om det inte är dags att börja använda den här skönheten till det den var ämnad för. Synd att det är så kladdigt med ”vanliga” tvålar. Maken har ju löst problemet på den nedre toaletten genom en jättefiffig montering av tvålkoppen, så där har vi alltid en god Lushtvål, men vid andra handfat och diskhoar är det pumptvål som gäller.
Kommer ni ihåg 200-kronorsbuketten från förra fredagen? Idag är det onsdag. Jag har bytt vatten nästan varje dag, och i går fick jag ta bort de mest ledsna bukettdeltagarna, men visst har de kvarvarande skönheterna fortfarande lite kvar att ge?
Så här började vårt förhållande för arton år sedan. Jag blev ganska snart en levande väckarklocka till maken. Detta vaknade jag till idag och kunde inte låta bli att fnissa lite. K befinner sig nämligen i Österrike. Jag vet inte riktigt om han egentligen har råd med en så här dyr och exotisk väckningsservice?! (Fast han hade vaknat på egen hand och det var rätt trevligt att prata en liten stund med honom.)
När man egentligen inte har tid…
… och bara ska svara på ett Fejan-meddelande kanske man klickar på ett You Tube-inlägg som Mikaela lagt in i loggen och då kan det hända att man börjar böla och känner att man bara måste göra mer för andra som behöver hjälp. ”It just makes everything you worry about so pathetic…”
Kortskiss no. 144.
Det blev ett kort efter Nennes skiss i alla fall, fast jag skickar inte in den. Kände bara för att göra ett lite höstigt födelsedagskort till ”högen”!
Nu har jag en varm fot.
Seger! Jag klarade att sticka en benvärmarstrumpa. Det innebär att jag nu har en varm fot och en kall. Bäst att jag skyndar mig jobba klart så jag hinner börja på den andra strumpan illa kvickt!
Välkommen in!
Det här är nu inte direkt min stil, men jag kan inte låta bli att bli imponerad. Jag drömmer om att bygga ett eget hus någon gång. Samtidigt drömmer jag fortfarande mardrömmar om vår ofrivilliga renovering för några år sedan, så de här husbyggardrömmarna är i högsta grad just drömmar. Som jag skrev härom dagen känner jag att det är lätt att längta, men att få saker gjorda är inte fullt lika lätt. Driftighet imponerar på mig!
Härom veckan, då jag var ovanligt trött på ett projekt som liksom aldrig blir färdigt, sa jag till maken att jag önskade att jag var Benita Larsson. Hela hennes liv verkar vara ett långt organisationsprojekt som dessutom är i genomförandefasen mest hela tiden! Hon är singel, så hon genomför det mesta på egen hand även om den tonårige sonen verkar vara med på ett hörn ibland. Imponerande, som sagt. Hur som helst fick mitt lilla muttrande utbrott effekt, för maken och sonen såg till att göra projektet åtminstone halvfärdigt. Det innebär att ni som kommer på besök visserligen fortfarande blir mötta av en sju år gammal lecablockstrappa med fin mossbeläggning, men ytterdörren och dörren in till tvättrummet är jämt och fint svartmålade i stället för dassigt gråslitna och flagnande! Så snyggt. Jag njuter varje gång jag ska in i huset.
I helgen har vi haft besök av min syster och hennes familj. Mysigt! Jag älskar att hänga med min släkt. Jag saknar redan lillasyster som är på väg till Thailand. På onsdag kommer åtminstone hennes lille son hit på lån i ett dygn, så då får jag ladda upp för hela tiden fram till sommaren då de kommer tillbaka!
Förresten är det dags för en ny kortskiss idag. Jag hade gjort ett kort efter nästa veckas skiss, så jag hoppar den här veckan. Här har du de andras fina bidrag!
Regnar det hos dig också? Så länge jag bara får sol också är det okej. Jag sitter här och jobbar med tända värmeljus. Man får göra vad man kan…
