… i mitt hjärta, men ingenting jag kan eller vill dela med mig av här. Människor är förunderliga. Femtonåringen konstaterade idag att det känns jobbigt att så många människor varken inser sitt eget eller andras bästa. Stackare! Som sagt, att vara tonåring är spännande på alla sätt och vis, men jag har ingen som helst önskan tillbaka. Tänk alla sanningar man måste upptäcka, allt möjligt och omöjligt man ska gå igenom, alla människor man ska lära känna sig själv igenom… Det är tuffa år! Inte undra på att tonåringar behöver så mycket sömn…

Vi firade Kanelbullens Dag genom att baka en sats vaniljbullar. Som ni förstår vinner alltid vanilj i omröstningarna om fyllning, så idag struntade jag helt i kanelen. Annars är det ändå bara jag som äter upp de bullarna, och så kan vi ju inte ha det. Vi hade fått en stor bit smörgåstårta av grannen, så jag diskade fatet och gick över med en omgångar bullar till dem. S håller också på att försöka klara sig utan kolhydrater, så jag kände mig lite skurkaktig som kom med frestelser till henne. Kan bara skylla på att jag inte visste att hon hade satt sig själv på diet. (Det var därför vi fick smörgåstårtan visade sig. Tja, kanske för att vi är grannar som gillar varandra också, men mest för att smörgåstårtan inte skulle stå och ropa från kylskåpet hela dagen…)

Men då så. Nu ska jag göra den sista omgången skräpstädning. En omgång till blev klar i morse, men jag har ingen kamera här, så vill ni kika på den får ni komma tillbaka. Ha en härlig tisdagskväll!