Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?