Musik

Åh, nej!

2 kommentarer

Whitney Houston är död. I will always love you, Whit!

2007 skrev jag det här. Nu får jag lite dåligt samvete över att jag inte alltid talat bara goda ord om dig… Din version av I will always love you var också bra. Jag är bara en ”sucker for country”. Din röst var fantastisk och originell och du var definitivt en av mina 80-talsidoler. Jag kan inte döma någon annan och vet inte heller hur ditt liv egentligen var, men jag blev så ledsen då jag hörde om dina drogproblem. För oss ”vanliga” hade du allt. Du var otroligt vacker, hade ett kärleksfullt nätverk, din röst var alldeles underbar och i din glans dagar hade du också mer pengar än de flesta ens kan drömma om. Trots det blev du en stackars rik flicka, en kvinna som blev slav under ett svårt drogberoende.

Jag önskar din dotter allt gott i livet. Hon har redan hamnat snett, men jag hoppas att hon kan ta med sig din kärlek och lämna dina – och sina – drogvanor bakom sig. Vila i frid.

Continue Reading

Tips

Om att göra en Tipstorsdag till en Tipslördag.

6 kommentarer

Ibland är det hur roligt som helst att laga mat, prova nya ingredienser och testa recept. Ibland känns matlagningen rent plågsam. När jag är inne i en sådan där plågsam period, vilket jag har varit ett tag nu, gäller det att ta till vissa drastiska grepp. Tipstorsdag goes Tipslördag!

1. Slipa knivarna. Det finns inte mycket som är tråkigare än att massakrera en tomat eller en köttbit med en ovass kniv. Vi har en Fiskars till vår hjälp (den som har fått 18/25) och den fungerar alldeles förträffligt.

2. Rensa köksbänkarna. Utmärkt tillfälle att också olja in dem om man som vi har träbänkar.

3. Kör fläktfiltren i diskmaskinen. Det luktar genast fräschare i hela köket.

4. Rengör spishällen på rätt sätt. Vi har en keramisk häll och behöver då vara extra försiktiga och helst ta hand om det som kokar över på en gång då det är väldigt svårt att göra rent efteråt. Jag använder helst bara såpa till all rengöring här hemma, men det förslår inte på hällen. Någon som har ett bra tips?

5. Ge gjutjärnsgrytor och stekpannor en saltrengöring och inbränning så blir det efter nästa matlagningssession genast lite lättare att diska.

6. Städa ur kylskåpet. Vi är rätt duktiga på att hålla efter, men det finns alltid någon soyaflaska som lämnat svartkletiga fläckar eller någon gammal morot som självplanterat sig i något mörkt hörn av kylen. Torka bara av med urvriden, ljummen trasa och släng det som är dåligt. Allt som går att använda men som är på sista versen får bli till en spännande buffémåltid.

7. Dammsug och våttorka golven. Smulor under fötterna är riktigt trist, för att inte tala om gammalt kletigt ris.

Jag körde inte hela denna lista i går, det var ju ändå fredag, men nästan allt hann jag med. Resten av familjen var fullt upptagna med annat och jag stormade fram i lugn och ro. Nu är det bara att invänta det där matlagningssuget. Det har inte infunnit sig än, men jag tror att det är på gång… Under tiden får jag väl låta Nigella inspirera mig lite. Ha en fin helg, hör ni!

Träbänk, häll, kakel och pannor som glänser och är redo för nya utmaningar.

Continue Reading

Funderingar

Om att tro att man kan.

6 kommentarer

Om du fick önska att du kunde göra vad som helst, vad skulle du göra då? För några månader sedan läste vi i familjen om ”10 000-timmarsregeln”, eller att i princip vem som helst kan bli expert inom i stort sett vilket område som helst genom att träna på rätt sätt och med en duktig lärare. Det här satte griller i 11-åringens hjärna. Sedan vi andra sedan länge lagt dessa intressanta middagsdiskussioner bakom oss tänker hon fortfarande på hur hon ska bli expert. Hon nöjer sig inte med att bli proffsig pianist. Nej, hon ska också bli jätteduktig på engelska, tyska, franska, italienska, spanska, mandarin, japanska och thailändska. S övar på sin pianoläxa mellan 15 och 30 minuter per dag, oftast längre på helgerna. Hon har insett att hon ligger efter och att hon borde lägga ner några timmar per dag och mål för att hinna med alla de där tiotusentals timmarna som lär krävas, men tror ni hon låter det tynga sinnet? Inte då! Härom dagen letade hon upp det spanskläromedel med cd-skivor och allt som svärmor skänkte till maken efter att han uttalat önskemål om att lära sig spanska. (Han hinner dock aldrig riktigt med något annat än sitt programmerande och sina två stora intressen.) Inifrån S sovrum kunde man sedan höra följande:

Hola! (Jag vet att man ska sätta ut sådana där upp-och-ner-utropstecken, men vet inte hur man får till dem på tangentbordet.) Cómo estás? (Eller ska frågetecknet också vara upp och ner?) Längre hängde jag inte med. Jag har aldrig läst spanska och det enda jag kan har jag lärt mig genom min chilenska kompis…

Nu vill jag komma till det som gjorde att jag ville skriva om just det här idag. S har aldrig varit ”tidig” med annat än sin empatiska förmåga. Hon får kämpa med alla teoretiska ämnen i skolan, men hon ger ALDRIG upp. Hon lägger ner massor av tid på sina matteläxor till exempel, men jag har aldrig, vad jag kan komma ihåg, hört henne säga ”Nej, jag hatar detta!” eller ”Det är ingen mening med att jag fortsätter!”. Hon kämpar på. Inget får sänka henne. Jag har så mycket att lära mig av henne! Hon lever verkligen enligt måttot att ”The sky’s the limit”. Går det inte idag så går det en annan dag.

Ser ni fiolen på pianot? Den är min. Ser ni också strängen som har gått av och som reser sig som ett sorgligt monument? Den ska bytas ut. Det är också en del annat som behöver fixas. Es f d fiollärare var snäll och tipsade om var man kan renovera sitt instrument. Det var för flera månader sedan. Tror ni att något hänt? Det är lätt för mig att säga att jag önskar att jag inte hade slutat öva, att jag hade lyssnat på min duktige fiollärare som fick iväg flera elever till diverse musikhögskolor eller att jag skulle vilja börja spela i en orkester igen… De två första önskningarna kan jag inte göra något åt. Om inte om funnes... Den sista kan jag faktiskt göra något åt, i alla fall försöka. En bra början är att få iväg mitt instrument till fioldoktorn. Jag måste tro att jag kan. Jag ser min dotter och inser att den som stoppar mig är jag själv. Nu är det dags att göra något åt det! Det finns 24 timmar på ett dygn. Om jag bara ägnar en timme om dagen åt sådant som får mig att växa har jag om jag som mormor och farmor lever tills jag blir ungefär 90 år gammal närmare 18 000 timmar på mig att bli expert på att växa som människa. Vad sägs om det? Visst låter det som en bra plan?

Continue Reading

Ditten och Datten, Musik

Idag träffar jag en vän…

4 kommentarer

… som jag träffar alldeles för sällan. Hon bor i Hamburg, men våra påhälsningar ”hemma” i Karlskrona krockar dessvärre väldigt sällan med varandra. Hennes man fick ta emot en fin utmärkelse här i Stockholm i går, så de råkar vara i trakterna i ca ett dygn. Jag åker till Trångsund om ett tag så jag och M kan få en och en halv timme tillsammans. Vi ska hinna shoppa Ballerina kladdkaka (beställt av hennes tonårsson), födelsedagspresenter till tvillingarna (som fyller år idag) och lite annat smått och gott, så tror ni att ni ser mig flänga omkring i Farsta C tillsammans med en Tysklandsemigrerad svenska så ser ni antagligen rätt.

I går skrev två av mina systrar roliga musikinlägg, här och här. Jag har gjort det flera gånger förut, men kanske inte med en så klar tidslinje som de båda. Jag kunde i mitt stilla sinne konstatera att det verkligen finns ett ledmotiv för varje händelse i mitt liv. Mina första ”lyssna på musik”-minnen är något diffusa, men Demis Roussos, Baccara och ABBA finns helt klart med där i gyttret. Syrrornas minnen var spännande att följa! Själv kan jag konstatera att det faktiskt enbart, med undantag av min kompis storasyster A, är män som har lämnat större musikaliska avtryck i mitt liv. Nu talar jag inte om de låtar som låg på topplistor och som alla lyssnade på, utan de där riktiga öronöppnarna, de nya och spännande tongångar som jag antagligen inte hade börjat lyssna på om det inte hade varit för XYZs skull. (I denna musikinspirationsgrupp finns allt från min gamle fiollärare som jag träffade flera gånger i veckan i många, många år över fästman till en kollega som jag bara kommer ihåg förnamnet på.) Japp. Så är det.

Min uppmaning till er idag är att rota i musikminnet och leta fram en låt som ni inte hört på jättelänge, men som väcker härligt glada känslor!

Continue Reading

Ditten och Datten

Vet inte riktigt om den här dagen kommer att vara värd att komma ihåg.

Inga kommentarer

Kameran suger, men jag har ju en ny teleFån som ska ha en så bra kamera. Jo tjena. Om man jämför med en annan telefonkamera kanske, men inte om man jämför med en fungerande Canon 350D. Nu har inte min kamera fungerat så där som den ska på rätt länge, men ändå. Jag drömmer om klara bilder utan en massa brus med motiv som faktiskt är i fokus. Jag drömmer också om semester och värme, eller i alla fall sol. Jag drömmer om skratt och liv i luckan, eller i alla fall sportlov. Jag drömmer om att bli färdig med alla de projekt jag har på hög, eller i alla fall att bli färdig med ett av dem. Jag drömmer om allt möjligt jag och nu ska jag dra mig tillbaka till verkligheten. Så illa är det ändå inte där. (Nästa gång jag skriver är jag nog på lite bättre humör.)

Förresten, jag måste berätta en sak som hände i går. En fin människa, en vän, ringde bara för att säga att hon uppskattar mig och min blogg. Det gjorde mig så glad! Kramar till dig, S.

Continue Reading

Funderingar

Skillnaden mellan personlig och privat?

8 kommentarer

Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.

De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?

Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?

Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?

Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)

Continue Reading

Funderingar

Om den nya lärarutbildningen.

13 kommentarer

Jag vet att det inte är ett brott att stava fel, men jag har väldigt svårt att kommunicera med lärare som inte ens anstränger sig. Det finns ju stavningsprogram! Jag gillar inte att vara ”elak”, men ännu mindre gillar jag tydligen stavfel. (Nej, nu är det kanske dags för mig att bita i det sura äpplet och få prova på att stå där språkligt ”ofullkomlig”, kanske som invandrare i ett annat land?)

Då skriver jag in henne som sjuk idag så att hon får godtjänd frånvaro. Burr.

Samma lärare för några veckor sedan:
Hej skulle bara påminna om utveklingsamtalen tis och ons nästa vecka. Dubbelburr.

Då min kompis X son gick i fyran eller femman frågade X mig om det verkligen var så att stavningen ”bara skulle komma av sig själv” som sonens lärare hade sagt. Nej, du! Att kunna stava rätt verkar vara långt lättare för vissa än för andra och en del kan bara inte få ordning på bokstäverna. Det har jag full förståelse för! Två av våra tre barn kämpar på med stavningen. De uppmuntras och läser och skriver massor och vissa ord får de plugga in som vore de själva mulltiplickasjonstabellerna (Förlåt, kunde inte låta bli.). Och vet ni vad? De blir bättre och bättre hela tiden! Så ja, det ger sig kanske med tiden, men knappast bara som av magi. Det kräver sitt. Och när de som har det svårt har gjort sitt bästa kan de sätta sig vid Word, vid sitt bloggprogram eller vid sitt e-postprogram och få hjälp med det de inte riktigt fixar på egen hand.

Ps: Lyssna på Emma Nordenstams ”Ett kort på dig”. Så söt!

Continue Reading