Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
På torsdag är det påsk. Firar du och din familj på något särskilt vis? Vi har inte ens något påskris än, men hönan med den oändligt stora magen har hittat till vardagsrumsbordet. Påskpyntet i den här familjen består mest av några ytterligt charmiga dekorationer som barnen skapade då de var yngre tillsammans med några pressglashönor som man kan stoppa godis i. Jag tycker det räcker ganska bra…
Det kan hända att det var någon annan som tog kort på den här fantastiska skylten till ett barnrum. Jag har inte bett om lov att få använda bilden, så jag har tagit bort namnet på rummets innehavare. Jag känner nämligen inte riktigt till reglerna runt publiceringsrätt. 🙂
Jag vet att bilden har väldigt dålig kvalitet, så ett visst förtydligande kan behövas. Do Not Enter or Els… Ohhhh! Alla hjärtan liksom hoppar ut från skylten som en riktig kärleksbomb! Blir du skrämd?!
Dagarna går i ett just nu. När jag vaknar på morgonen undrar jag vad som hände med de timmar jag uppenbarligen redan har lagt bakom mig. Helgen som gick var jättetrevlig och jag är tacksam över Fiffis besök, mässa (okej, sällskapet var trevligt), visa ord, Hungerspelen på bioduk, konserten med Ninni, Margareta och Tonsillerna, varmt bad och mörk mintchoklad.
Kudden fick man på köpet då man betalade inträdesbiljett till Äntligen Hemma-mässan. Den är av det billigare syntetslaget, ett fräscht tillskott till sommarhuset även om det är en kudde som inte kommer att gå till historien som en av de skönaste någon har sovit på. Planschen med alla Sveriges dagfjärilar är jag otroligt nöjd över. Nu ska vi lära oss fjärilar på Sturkö! Jag tror jag sätter upp planschen på dass. Där kan man till och med få sällskap av ett levande exemplar om man har tur (eller otur). Kanske skulle jag ha tagit den andra, med nattfjärilarna, också? The Boss fick följa med hem! Jag har velat ha den fina haren sedan Fiffi lade upp den i sin blogg, och nu bor han här. Var han ska hänga vet jag inte riktigt än, men jag ska ta honom med på en runda i huset så ger det sig nog.
Hungerspelens soundtrack går runt, runt i min dator. Abraham’s Daughter är favoritlåten. Suggestiv, en sådan där låt som känns i magen. Det finns många andra guldkorn också, men jag har en benägenhet att lyssna sönder en låt i taget. Jag har som projekt att sätta ihop en jogginglista, men det går inte bra. Jag har kollat runt lite och har märkt att jag har svårt att hitta musik som jag gillar. Alltså, jag hittar massor av låtar jag tycker om, men de ska passa i en joggingspellista. Om du har bra förslag får du gärna komma med dem!
Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket om bokstäver. Det gör jag verkligen. Men… Jag får hellre hjälp av en sjuksköterska än en sjuk sköterska. Mjukglass är gott, men mjuk glass är glass som stått ute i värmen för länge. Jag vill inte handla i en butik som har kassa personal. Och efter fem års kalas borde man vara rätt trött på festande. Häromdagen var jag på Ingarö. Där hittade jag en ny delikatess som jag inte är speciellt sugen på att testa. Röd tungafil’e! Är det kotunga som gäller? Eller tunga från gris? Kycklingtunga filéad av den där Mannerström kanske? Någon som har testat? (Ni märkte att jag inte ens kommenterade att skylttextaren till och med klämt dit ett genitiv-s, eller hur?)
Ps: Jag vet att det här är ett fånigt inlägg, att bokstävers ordning och antal int’ betyder särskilt mycket och att jag borde bry mig om viktiga saker istället. Då kan jag tala om att jag tittade på Sofias Änglar innan jag började jobba i morse. Sedan skänkte jag pengar till Barncancerfonden. Det tycker jag att ni också ska göra.
Gillar du att öva din skoltyska ibland? Då tycker jag att du ska lyssna på en av mina favvisar, Julis Geile Zeit. (Okej, jag vet att jag lovade ett gladare You Tube-klipp ”nästa gång”, men jag kunde inte hålla vad jag lovade. Sorry!) Jag trodde efter 99 Luftballons att det aldrig mer skulle komma en låt på tyska som jag skulle kunna tänkas gilla, men se, där hade jag fel! Efter besöket i Berlin då jag och lillsyrran blev bjudna på Beckmann Webers avskedskonsert tjurade jag lite över att jag inte hade känt till denna förnämliga duo förrän de bestämt sig för att lägga ner. Putt… Den där konserten fick jag sitta på helspänn för att hänga med i alla tyska texter, men det var det värt. Helt fantastiskt bra, på ett annorlunda sätt. Sedan finns Tokio Hotel förstås. Nuförtiden sjunger de mest på engelska, men Durch den Monsun gillar jag. Finns det någon tysk musik som jag absolut inte får missa?
Tipset om den här sidan blev det bästa nappet på min fråga. Wow!! Vem ska göra samma sak med vår svenska sångskatt?! Jag är alldeles tagen…
Häromdagen läste jag rubriken till en artikel och kände att det väl ändå finns gränser för vilka knep journalister kan ta till för att skapa debatt. ”Hon har inte råd att vara smal” eller något liknande stod det, och bildtexten visade en överviktig ung, mörk amerikanska. Eh – precis vad menar journalisten med det? Har man verkligen inte råd att köpa mat blir man mager av undernäring. Jag kanske inte skulle bli så upprörd, för jag läste inte själva artikeln, men ändå.
Då jag var föräldraledig och K pluggade på tjusigt, amerikanskt universitet gick vi back varje månad. Dollarkursen var rent urusel ($1 kostade ca 11 kr). Vi hade en månadsinkomst på ca 9 ooo kr, men bara hyran gick på ca 11 000 kr. (K hade fått ett stipendium och hade studielån, men allt var ju räknat i kronor.) Vi hade ett fint litet sparkapital som vi därför under dessa två år fick ”äta upp”, faktiskt rent bokstavligt. Jag blev så smal och fin så, för vi har nog aldrig ätit så hälsosamt och vi har definitivt aldrig ätit så billigt, vare sig förr eller senare. Vi hade rätt ofta folk hemma på middag. Inget problem om man bara planerar lite! Vi åt massor av ägg, ris, lök och potatis (Vad säger ni om det, kära LCHFare och GI-ivrare?), jag fyndade kött med kort datum till halva priset och jag bakade nästan allt bröd själv (skållade grahamsbullar oftast, lättast att baka ut då man inte har någon hushållsassistent). Vi åt mycket kyckling, linser och bönor, men inte speciellt mycket pasta. Tyvärr är det inte speciellt populärt med fisk på de flesta ställen i USA och på Thriftway där vi handlade fanns det bara frysta block till ett ganska högt pris. Däremot kunde man hitta räkor till fyndpris då och då. Frukt och grönsaker var visserligen dyrt, men jag anpassande inköpslistan efter säsong, så vi fick i oss en hel del av det också. Nu hade jag kunnat göra helt andra matval. Jag hade kunnat köpa chips och läsk som förvisso är väldigt billigt, men det gjorde jag inte. Jag tycker journalisten helt har missat poängen. De överviktiga kanske är fattiga, men de är överviktiga p g a okunskap och fel matvanor! Riktig fattigdom gör människor magra, inte tjocka. Jag blir så irriterad på detta! Socker och vitt mjöl blandat med fett är livsfarligt, för att inte tala om ett energiintag som långt överskrider det man gör av med. Det är inte McDonald’s fel att folk är feta. Det är de själva som äter sig överviktiga. Kolla vilka matval ett barn i en amerikansk skolmatsal har. Det är rent skrämmande! De tror att chips, vaniljpudding och chicken nuggets är fullvärdig mat. En förändring måste ske, föräldrar måste ta sitt ansvar och lära sina barn hur och vad man ska äta! (Och kom inte dragandes med att det här är statens ansvar. Vi har alla ansvar för våra egna liv, och våra barns, i alla fall tills de blir vuxna, självständiga individer.)
Vad har det här med Tipstordag att göra? Jag hade faktiskt tänkt ge tips på budgetalternativ till inredningsdetaljer att använda sig av om plånboken är platt, men mina tankar började snurra åt ett annat håll. Kanske dags att visa det jag hade tänkt göra från början?
Jag älskar ”vår” blomsteraffär, men för oss vore det ekonomiskt ohållbart att handla där en gång i veckan. Dessa vackra videkvistar fick jag av maken på hans födelsedag (jag vet, lite omvänt). Den här lilla buketten har gjort mig precis lika lycklig som om han hade kommit hem med en köpebukett!
Min gamla 15-årspresent funkar fortfarande. En symaskin är toppen, i alla fall om man är någorlunda sykunnig. Med den kan man förnya inredning (och garderob) till en billigare penning än om man alltid köper nytt.
Ännu en gratisbukett. Här är det dotterns fina blåbärsris som har börjat slå ut! Egentligen ville jag med denna bild visa alternativet ”tryck” i stället för originalkonst. Man kan förnya sig till en liten peng, men det kommer att kännas som att man har gjort en stor investering. Min vän Fiffi har massor av fint att välja på i sin shop. Det här hjärtat kommer från Tove Larris.
Jag vill också slå ett slag för magnetpoesi. Vi har så roligt med det set vi köpte för flera år sedan, och många är de gäster som skrivit på vårt kylskåp. Denna magnettavla kommer från Canvas, men säljs dessvärre inte av You Do längre. Magnettavlor kan man göra själv genom att måla något med magnetfärg, men annars finns det fina på IKEA om de fortfarande säljs. Lätt att förnya dessa engångsinvesteringstavlor! Ännu billigare blir det så klart om man bara använder kyl och frys som ”tavla”.
Tja, nu har jag inte tid att skriva mer, så ni får nöja er med mina tankar runt mat och fattigdom, inredning och platt plånbok. På återhörande.
För er som har varit med i min Kortskissutmaning kanske det är lite extra roligt att se vad alla de andra deltagarna bidrog med. Jag har lagt alla fina kort samlade på en sida här till höger. Tack igen – det är jätteroligt att så många ville vara med! Nu är det bara att hålla tummarna. Kortskissgänget håller på med omröstningar och så finns det en vinst som lottas ut också. Lycka till!
Det här testet gjorde maken då han läste sin MBA i Philadelphia och idag hittade han det igen. Både han och jag skrattade åt hur fantastiskt rätt våra beskrivningar passade oss! Det är väl värt de minuter det tar att svara på frågorna. Lite småklurig engelska, men ta det bara lugnt och se till att verkligen svara som det är, inte som du önskar att det vore. Här har ni mig. Här har ni också mig, skrivet på ett lite lättare sätt. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Allra bäst gillar jag det här stycket: ”As caretakers, ESFJs sense danger all around–germs within, the elements without, unscrupulous malefactors, insidious character flaws. The world is a dangerous place, not to be trusted. Not that the ESFJ is paranoid; ’hyper-vigilant’ would be more precise. And thus they serve excellently as protectors, outstanding in fields such as medical care and elementary education.” Jag är väl inte grundskollärare för inte. Mina betyg räckte tyvärr inte till läkarutbildningen, annars hade det varit förstahandsvalet. Det verkar som att jag kände mig själv ganska bra redan som 18-åring!
Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?
Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)
För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!
Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!
I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!
Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.
För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!
