Att välkomna hösten.
Hösten gör intrång på många plan nu. Förra veckan flyttade alla hem och i morgon bitti åker far upp till Umeå med minstaste lillasystern så hon kan fortsätta sina psykologistudier. Sista rundan till Stockholm ligger framför mig och barnen. Ja, jag ska egentligen åka till England för att arbeta och barnen ska bo hos diverse släktingar medan de sköter sina distansstudier så bra de kan och hinner. Vi håller just nu till i ”gamla huset”, men har turen att kunna sköta tvätt, dusch och diverse svårare matlagning ”uppe i Huset”, alltså hemma hos mamma och far som numera bor permanent ute på sommarön.
Jag har inte fullt anammat det kyligare vädret och klapprar fortfarande omkring i mina favorittofflor från förra årets Ölandsrunda, men i går såg jag ut som en lönn i full höstskrud. Snart åker stödstrumporna på och då finns det ingen väg tillbaka!
Varje år åker vi ut till Uttorps naturreservat, men det har inte funnits någon tid eller ork den här sommaren. I går var det äntligen dags! Maken, syster och svåger följde (gärna) med mig ut. Barnen är så stora att de inte längre måste hänga med överallt och de väljer faktiskt att utnyttja den rätten då och då. Ja, eller allt som oftast. Jag förstår inte?! Naturreservatet är ju alldeles fantastiskt vackert!
När jag möts av verklighetsupplevelser som denna försvinner verkligen alla bekymmer. Ruttnande tång luktar lite illa, det får man ta. Det betyder ingenting. Både små och stora bekymmer kan läggas åt sidan och kommer man ihåg att andas sina djupa andetag slappnar hela kroppen av och fylls av, tja, kärlek.
Maken fick ett par fina dagar innan han flaxade iväg igen. Suck. Det här tattarlivet tar på krafterna. K har så mycket att göra innan vi reser så hälften vore nog. Jag vet någon som verkligen längtar efter att lära sig surfa på Hawaii. Tänk, vilken tur han har som kan skylla på att vi ska hälsa på hans lillasyster där! 😀
Här känns det alltid som att man vandrar mot solnedgången. Egentligen är det väl rent geografiskt Polen man promenerar emot, men det låter inte lika coolt. Dessutom är det ingen i det här sällskapet som knäckt koden då det gäller att gå på vatten än…
Jag gillar det här fotot! Lite lagom roligt, precis som sådana där kluriga fotografier där man ska lösa problemet med den gigantiska hästen i det pyttelilla rummet…
Jag ägnar mig just nu åt att kastas mellan hopp och förtvivlan då det gäller både det ena och det andra. Husköpen går ständigt i stöpet, så vi vet fortfarande inte var vi ska bo. Människor är för dumma för sitt eget bästa. Vad som är sant för någon är en lögn för någon annan. Lance Armstrong är en mupp. Hösten är underbar. Kärleken finns överallt, också där vi minst anar det. Livet är för kort för att slösas bort. Illustrator är både världens roligaste och världens jobbigaste arbetsinstrument. Nagellack må vara flärdfullt, men det är kul. Jag vill inte tatuera mig och du kommer inte att få se mig med en tjurring i näsan. Skapande verksamhet är absolut nödvändig för folkhälsan. Katter är familjemedlemmar. Utan godis i tre veckor förtvinar jag på denna ö! Så vill jag avsluta kvällens inlägg med två alternativa punkter. Här hittar du den ena och faller inte den i smaken kanske den här passar bättre.
Nu ska jag njuta av livet!
Medan jag gör det kan du hjälpa mig fylla på min äventyrslista (bucket list). Vad får jag inte missa? Vad är det bästa du har gjort i ditt liv så här långt? Det skulle väl vara kul om jag kunde sammanfatta alla tips från Facebook och den här tråden? Om du vill vara anonym går det också att mejla mig på monica[@]bernpaintner.com. Tack på förhand!
Vetlanda tur & retur.
Idag har jag och mamma varit i Vetlanda för att hälsa på en god vän. Mamma lärde känna S och hennes familj då de kom som flyktingar från Bosnien och mamma jobbade som SFI-lärare. Genom åren har jag fått höra en del om vad som hände innan, under och efter Balkankonflikten… Att få fly med små barn för att försöka överleva och skapa ett nytt liv och en ny verklighet i ett nytt land är något som de allra flesta av oss lyckligtvis aldrig ens behöver fundera över. Jag är så glad för S och hennes familj och att våra vägar har korsats! Mamma och jag blev bortskämda med en massa gott att äta och dessutom fick jag en väldigt fin present, nämligen en Zutter Bind-it-All. Nästa gång i Utah, S! 😀
Ps: Jag blev alldeles förälskad i Ricky, kanariefågeln som sjöng som en gud. Alltså, jag tror jag börjar förstå min svågers passion för fåglar! Att se Ricky dra igång sina arior mellan fröhackande och gurkätning var lika spännande som vilken thriller som helst. Har du haft fåglar någon gång? Tyvärr var det helt omöjligt att få en klar bild på själva Ricky för han rörde på sig h-e-l-a-t-i-d-e-n, men visst kan du se att han var rätt fin?
Ps 2: Dagens skratt handlade om syfilis och stela lillfingrar. Här kan du läsa lite mer, S! 😀
Lycklig med en knut i magen…
I natt gick jag en runda och njöt av det becksvarta mörkret, fladdermössen som snabbt drog förbi över mig och vinden som rasslade i björkarna i trädgården. Det sög till i magen på mig och jag insåg att jag tar så mycket för givet. Livet – så oändligt stort, starkt, krävande, utmanande, oförutsägbart, intressant, spännande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt som jag är tacksam för allt jag har vill jag mycket, mycket mer. När slutar man drömma? När passar det sig att nöja sig med vad man har, att inte ifrågasätta och att bara ”go with the flow”? Äsch, aldrig, eller hur? Tiden går, men jag känner mig inte ens nära färdig. Just nu står vi framför stora äventyr och jag ska passa på att verkligen ta chansen att göra saker jag bara drömt om fram tills nu. Är du med?
På stensoffan utanför mina föräldrars hus. Tack brorsan för det fantastiska och praktiska konstverk som den här soffan är! Bara en stund senare kom en vän som jag känt sedan vi var fem år gamla. Det är något särskilt med att vara med människor som varit med under så många delar av ens liv…
Sommarstugetankar.
”Nej, men usch, vilka sluskar de är de där Håkanssons!” Ja, så tänker nog vem som helst som får se den här bilden. Musgnagt skåp med diverse matvaror i en salig oröra, inte inbjuder det till några kulinariska drömmar precis… Nu vill jag bestämt dementera vår familjs sluskighet. Vi är förvisso alla begåvade med olika känslor för vad som är viktigt då det gäller renlighet och organisation, men inte någon av oss skulle ha det så här frivilligt i ett matskåp. Som den kvicktänkte säkert redan har räknat ut är det våra (o)vänner mössen som har tagit sig friheter igen. Tydligen hade vi inte tillräckligt med musfällor och då diverse släktingar lider av kattallergi har Milla i år inte fått bo i huvudhuset där köket finns. Det räckte med att vi alla flyttade hem till sitt eller bort till någon annan för att de små gnagande gästerna skulle fixa sig en riktig brakfest. Jag är lite intresserad av vad de tyckte om kakaon. Jag förstår att de gillade ostkex, popcorn och marsansås, men kakao var lite mer otippat. Nu är köket hur som helst storstädat och det finns inte en smula kvar till kräken. Vår familj bor i huset tillsammans med Milla (Go Kitty!) fram tills vi flyttar, så det blir nog bra det här.
Man skulle kunna tro att vi inte bara är sluskar, utan att vi också har väldigt annorlunda inredningssmak. Hur ska man annars förklara den groteskt stora ljusstaken med de psykedeliska paraffinljusen i fönstret? Jag ska bjuda på fler inredningsdetaljer en annan dag så kanske du förstår varför vissa personer i vår närhet tycker att vi slarvar bort vårt drömläge här på Storkön. De har nog aldrig suttit med under en av våra långa, trevliga pratkvällar heller. Tja, eller så har de det, men tycker ändå att vi borde Sköna Hem-ifiera stället lite.
Varje sommar brukar far köpa en massa flak med nyvärpta ägg. Vi bakar och lagar äggamat i långa banor och är väldigt tacksamma. Då vi ändå städade köket gick vi också igenom de tre kyl-frysarna. Vi hittade ett helt flak orörda ägg, så idag bjöds det på tunna, nystekta pannkakor med moster Ms goda blåbärsmarmelad. Sämre mat kan man äta.
Jag måste berätta att jag fick den skönaste timmen på hela sommaren i eftermiddags! Jag lade mig i solen och njöt av värmen, doften av gräs och hav och då och då lyfte jag blicken för att kika på utsikten som inte är helt olik den på fotot här. Vilken ynnest det är att kunna ha det så här… Jag lagrar alla mina fina stunder inför utlandsflytten – inte bara för att grotta ner mig då saker och ting känns eländiga (för sådana stunder kommer, det vet jag av erfarenhet), utan mest för att bygga på kapitalet i min må-bra-av-tacksamhet-till-livet-bank.
En av mina favoriter, Imogen Heap, i sin alldeles fantastiska Hide and Seek. Är du med? (Lyssnar du färdigt så upptäcker du nog varifrån Jason Derulo snodde med sig ”Whatcha Say”…) Jag gillar Imogens texter. Känner du mig ännu lite mer vet du att jag också gillar Eric Whitacre och hans spännande musikaliska projekt. Därför förstår du kanske att jag tycker att jag borde vara här nästa onsdag. Ännu surare är det att jag åker till Birmingham dagen efter och således nästan liksom är där…
Första dagen på höstterminen.
När jag växte upp åt jag en massa Transparente Blanche under sensommaren då skolan just hade dragit igång. De syrliga, saftiga, smaskiga hemmaäpplena fick alltid vattniga fläckar i skolväskan, men jag åt dem ändå. Hade jag tur hade någon av klasskompisarna bytesfrukt. Bigarråer, augustipäron och söta plommon stod högt i kurs hos mig. Mums! Vi tog nog alla för givet att man skulle ha fruktträd hemma i sin trädgård och vi tog definitivt trädgårdarna för givna. Idag upptäckte jag att syrran hade några spaljéäppelträd längst ut i sin fina hyresträdgård. Tre olika sorter såg det ut som, så jag bad A ta kontakt med hyresvärdarna för att ta reda på vilka äppelsorter som sitter på träden och om man kanske ska göra något särskilt med dem. En trädgård sköter sig dessvärre inte själv. Jo förresten, vår gamla trädgård gjorde det. Så kallades den också ”naturtomt” av mäklaren trots att den ligger mitt i ett bostadsområde.
Det känns verkligen mystiskt, det här att vara ”hemlös”. Jag försöker hålla ihop oss så bra det går, men det lyckas väl sådär. Just idag for jag och tjejerna ner till Sturkö igen medan sonen är kvar hos sin kompis för vidare förflyttning till moster A. Maken kommer tillbaka till Stockholm om ett par dagar och sägs dyka upp här i trakterna till helgen. Vi försöker bedriva någon typ av skolverksamhet för att komma in i rutiner och för att barnen ska komma in i språket så bra det nu går. Tänk så duktiga de är på engelska ändå! Sonen frågar mig om saker ibland då han sitter med sin engelskkurs, men jag tycker att han kan mycket mer än jag. Både han och 14-åringen läser obehindrat vuxenböcker på engelska och de tar för givet att det ska vara så. Jorden är verkligen ett litet rum…
Om lite drygt en månad hittar du mig och familjen någonstans i den hawaiianska övärlden. Vi åker på en långsemester innan verkligheten i vårt nygamla hemland drar igång. Undrar just hur vädret är där och då? Det var skönt att köra bil längs den gråmulna, svala och småregniga kustvägen idag, så jag blev jätteförvånad då jag såg facebookväderrapporten som min kusins fru lagt upp från Staffanstorp i Skåne. Trettioen grader har jag inte upplevt någon enda dag i sommar. Jo förresten, inne i mässhallen nu under Formex, men det räknas väl inte riktigt?
I morgon är det dags för jobb igen. Kanske skulle jag försöka sova lite? Jag lär i alla fall inte vakna av någon morgonpigg tvååring. Hu, så jag saknar de små syskonbarnen! Redan. Fast jag inte ens har varit borta ifrån dem i ett dygn. Spotifylistan med alla barnens Gleelåtar gick hela vägen från Södertälje till Oskarshamn eftersom den funkar offline också. Idag stannade No Air med mig. Här är det söta Jordin och otäcka Chribba som sjunger så det nästan gör ont i mig. Svårt att andas kanske?
Jaså, säger du det?
Jag har läst och läst, funderat och grubblat, tänkt framåt och varit förblindad. Idag är sikten klar, men jag vet inte om jag känner mig mycket smartare. Jag tänkte komprimera en IKEA-kasse och två plastkassar till bara den blå, packvänliga versionen. Har du lagt mycket energi på att ta reda på vad som är rätt val någon gång? Det kräver sitt. Idag tackar jag L för tipset på en underbar röst. Lyssna lite på Stacey Kent du också. Musik som lenar tankarna.
Slut, eller kanske punkt slut.
Formex är över. Bygga, plocka, träffa, skratta, visa, sälja, vänta, stå, gå, räkna, flytta, riva – efter en sådan här vecka är man både trött till kropp och själ. Min favoritutställare blev Tove Frank. Kolla in hennes hemsida. Inte bara är hon en duktig fotograf och formgivare – hennes Charlie Chaplinskor var hur roliga som helst…
Min plan var att hoppa i säng då jag kom hem kl 22. Svågern bjöd på en kall Pepsi Max och så satt vi och pratade till halv ett i stället. Livet är lite för intressant för att sova bort, eller vad säger du? I morgon är det dags för ny resa söderut. Flytten närmar sig med stormsteg. Jag har åkt förbi mitt gamla hem ett par gånger den senaste veckan och kan ärligen säga att nu är banden dit klippta. Jag verkar ha svårt att göra avslut, men Drejarvägen är i alla fall ett överspelat kapitel. Nu är jag på väg någon annanstans och jag tror att jag och min familj kommer att bli lyckliga var vi nu än hamnar.
Just nu verkar det som att vi flyttar hit. Jag har hört att budgivning är på gång. Kan man bli lycklig i ett aprikosfärgat hus med gröna detaljer om det dessutom har svarta köksluckor och mörka trägolv? Tja. Den som lever får se. Vad tycker du om huset? Jag gillar att det har rätt många trägolv (hey, det är ett amerikanskt hus) även om de är mörka. Väggar och heltäckningsmattor är i alla fall ljusa. Det finns tillräckligt många rum och det är fem minuter till Costco. Familjen C får kanske inte plats med sin husbil här, men vi ordnar det på annat vis. 😉 Känner jag dig bara tillräckligt väl är du välkommen att hälsa på. Ses vi där?
Vardagsfunderingar på en lördag.
Tusen tack för tyckande om vad jag ska skriva om! Det ska bli spännande att se om jag kan utveckla mitt skrivande och använda språket på ett annat sätt än jag gör nu. Kanske är det här min röst? Är det så kommer jag säkert att bli överens med mig själv.
Formex dag tre är nu till ända. Dagen gick i ett huj. Fler kunder än i går och dessutom fick jag ett roligt och helt oväntat besök då en scrapvän/scrapbekant sedan många år tillbaka kom förbi med sin lille son. Vi kom överens om att man visst kan tycka att man ”känner” någon trots att man lär känna varandra i den låtsasvärld som cybervärlden är. Vår gemensamma vän hittade till och med sin make via internet, så så är det med det!
Väl ”hemma” hos Syster Yster var det barnvaktning som stod på schemat. Äldsta dottern hade tagit hand om ruljansen på egen hand i ett par timmar och det gick alldeles utmärkt. Jag är lite småkär i mina syskonbarn och tycker att de är ypperligt intelligenta. Är det inte rätt klurigt att pussla ett riktigt pussel och kunna ”a som i apa” o s v med hela alfabetet då man precis har fyllt två år? Jag har inte riktigt koll på läget längre då det gäller så små barn, men vet bestämt att jag har haft elever i tvåan som knappt kunnat alla bokstäverna än. Det är kanske ingenting att jämföra med? Hur som helst ser du både den intelligenta systerdottern och det kluriga pusslet på denna bild.
För övrigt har jag ingenting av värde att komplettera nyhetsflödet med. Jag tar varje dag som den kommer. Just nu gör jag mitt bästa på jobbet men räcker kanske inte hela vägen som mamma. Fru-uppgifterna har jag lagt åt sidan eftersom maken ändå är bortrest. Jag har inte lagat ett riktigt mål mat på rätt länge, men å andra sidan lär sig barnen att sköta sig själva, ta ansvar och växa, så jag är rätt nöjd ändå.
Eftersom jag inte kan få Stiftelsens ”Vart jag än går” ur mitt huvud så delar jag med mig av den till dig. Takidas sångare, minsann. Who would have guessed? Vet du hur det kommer sig att han hamnat i detta umpaumpasammanhang? (Alltså, jag gillar det. Tror jag. Eller, ja, det måste jag väl, för jag somnar och vaknar med sången i huvudet, på tungan och i öronen.)
