Vinter igen.

I går började det snöa. Jag var förberedd, men det kändes ändå uselt. Vi har haft mellan tio och tjugo grader varmt, förutom ett par snödagar med slask, sedan vi kom hit. Jag tänkte att en evighetslång höst med sådant väder vore det ultimata för mig. Vackra omgivningar med varma färger, sol och glada människor, ingen snö att skotta och ingen värma att svettas ihjäl av! Tja, det sägs att det inte finns någon glädje som varar. För att inte låta allt för otacksam är det väl bäst att säga att jag ändå blev glad då jag kom upp i morse och möttes av den här utsikten:

Det är ju ändå väldigt vackert! Sonen skottade dessutom uppfarten i går, så utsikten blev liksom ännu lite finare. Bergen här känns som en kuliss, men de är i högsta grad verkliga. De påverkar allt i det här området. Tillgängligheten. Det ombytliga vädret med kast mellan ökenvärme och snöoväder. Känslan av att vara instängd. Synd att jag inte gillar att åka skidor. Hade så varit hade jag nog jublat just nu! Tja. På onsdag sägs det bli fjorton grader varmt. Det kanske är bäst att jag passar på att njuta av att ha ett varmt hus där jag faktiskt känner mig hemma. Tacksamhet är inte fy skam!

Förresten köpte vi ett piano i går. Ett elpiano. Yamaha. Dyrare än det lilla skolpianot vi blev erbjudna att köpa av våra nya vänner, billigare än ungefär alla andra begagnade pianon som säljs här i trakterna. (Det är DYRT att flytta till en ny kontinent kan jag tala om, men det har du kanske redan räknat ut. Vi hade räknat med alla dessa nya utgifter, men det svider ändå i plånboken varje gång det är dags att lägga ut pengar på något som vi redan har, fast inte här.) I Sverige hittar man lätt pianon gratis om man nöjer sig med ”vilket som helst”, men här verkar det som att ett piano verkligen ingår i heminredningen. Därmed är det svårare att hitta ett att köpa! Vi är i alla fall jättenöjda. Ljudet i det här elpianot duger bra för oss, man kan sitta och spela dygnet runt då det bara är att plugga i hörlurarna och huset känns genast mycket mer som ett hem än det gjorde i går då vi inte hade något! Musik är livet. Jag vet. Tjatigt. Men jag menar det. Jag önskar att våra barn var lika glada att dela med sig av sina talanger som de är att utöva desamma i bilens baksäte, i duschen och ungefär jämt annars. Jaja.

Undrar du vad jag fyller min tid med annars? Jag är lärare till mina barn på heltid. Jag ser till att bygga upp ett socialt nätverk. (Vi har blivit emottagna med öppna armar av alla möjliga – underbart.) Jag försöker jobba ikapp med mitt ”vanliga” uppdrag för You Do. Här är väldigt många kvinnor hemarbetande. De är inte nödvändigtvis ”bara” hemma med sina barn. Småföretagandet blomstrar! Sedan finns det de som är så engagerade i sitt frivilligarbetande att de till exempel inte har tid att städa själva. Idag var jag och tjejerna hemma hos en kvinna som är ansvarig för WOW, ett projekt som jag bestämt mig för att lägga tid och energi på när jag ändå befinner mig här. Medan vi stod i källaren och sorterade skor och kläder städade den mexikanska städerskan övervåningen. Jag fnissade lite, men vem är jag att döma? Det kändes hur som helst fint att kunna göra något rent praktiskt för några som lever ett liv så långt ifrån den trygghet jag tar för given!

Slutligen måste jag ju tala om hur det blev med det där ”Barbie Land” som jag förväntade mig. Jodå. Många förväntningar har uppfyllts. Jag har sett fler utslätade 50+-ansikten på tre veckor än under hela mitt liv fram tills vi flyttade hit. Det går nog åt otroliga mängder hårsprej och botox om jag får gissa. Å andra sidan är det kanske det område vi bor i som är sådant och hade jag bott inne i Stockholm hade det kanske varit likadant? Människorna är väldigt ”Hiiiiiiiiiiii, it’s sooooooo niiiiiice to have you heeeeeeere!”, men det har jag inget emot. Jag gillar att bli hembjuden på middag och träffa nya människor! Min strävan fortsätter därmed att vara att inte bli allt för Barbiefierad under vår tid här. Vem vet vad som kommer att hända? Barbiegranen här nedanför fick mig att allvarligt fundera på om dekoratören hade som mål att provocera eller om hon verkligen tycker att det här är vackert?

Med tanke på allt annat i samma stil här gissar jag att folk här gillar detta. Kundunderlaget i just denna butik tyder på att det kanske är så. Tyvärr gör inte denna bild håret rättvisa. Löshårstofs, tuperad och lockad och allt, i klass med en ardennersvans. Sminket matchade. Hjälp! Men damen i fråga var nog i min mammas ålder och hade en kropp som en tjugoåring, så jag gissar att hennes utseende är viktigt för henne. Good for her!

Nu ska vi titta på Hungerspelen. Frihet och underbar musik. Gilla, gilla. Hoppas att din helg är riktigt härlig.

Continue Reading

Spouting Horn och lite rockundervisning.

Jag letar piano. Här ger man minsann inte bort några instrument gratis. Craig’s list bjuder på halvtaskiga instrument för runt $1000-2000. Ett nytt elpiano, Yamaha DGX 640, kostar $800. Vi har blivit erbjudna att köpa ett ganska skruttigt piano för $600. Det är gulligt som inredningsdetalj och har stämts en gång i halvåret, men ljudet är verkligen ”sådär”. Hjälp! Jag behöver hjälp. Hjälphjälphjälp!

Under tiden som det inte spelas jättemycket här hemma kan jag drömma om the Spouting Horn på Kauai och du kan få lite hårdrocksundervisning. Grattis!

Continue Reading

Buhu…

Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.

Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!

Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.

Continue Reading

Nej, nu är det dags att tävla lite igen!

(Näst) finaste Tina (Sorry Tina! Syrran skulle slå mig i huvudet om jag satte dig före henne… ;)) har en spännande jultävling i sin blogg. Jag tycker du ska klicka dig dit och se vad hon har att erbjuda. Inte bara talar hon en underbar norrländska och är fantastiskt rolig. Nej, det räcker inte. Hon tar också vackra bilder och skriver underfundiga inlägg som är väl värda att läsa.

Continue Reading

Olika syn på en del saker.

Jag har flyttat en massa gånger under mitt liv. De tolv år vi bodde i Segeltorp var väldigt trevliga och mysiga. Dessutom hade de förra ägarna städat varenda hörn av huset. För första gången hade jag verkligen ingenting att klaga på då det gällde flyttstädningen! Jag tycker att det är självklart att man städar ur sin ”skit” innan man lämnar över till näste man. När vi kom till vårt nya hus här i Orem var klockan mycket och det var mörkt. Vi var glada över att ha lånemadrasser och sängkläder till alla i familjen och jag var mest glad över att ha något eget igen. Dagen efter började själva husesynen. Jag förstår att man blir lite besviken om man lägger ut huset till försäljning för $ 660,000 och får $ 330,000 för det. Då hade jag kanske också struntat i huruvida mina hyresgäster låtit bli att putsa fönster, dammtorka och rensa ur avloppen i toaletternas handfat. För oss som flyttade in blev det en lite mindre angenäm överraskning. Heltäckningsmattorna kommer att behöva en proffstvätt, alla fönster får vi väl försöka ta så småningom, men köket var tack och lov riktigt rent. Däremot är det lite äckligt med ingrodd smuts i badrummen. Jag hittade inte mitt favoritrengöringsmedel från förra USA-rundan (de har alla möjliga otäcka rengöringsgrejer som ger andningssvårigheter bara man tittar på dem), men nu är de skrubbade med citrondoft. I toalettstolarna har jag hängt sådana där rengöringsblock. Ingen av oss gillar direkt doften, men det är bara för lite extraskjuts så här i början.

Här kommer en före- och en efterbild från vardagsrummet för att visa ungefär vad jag pratar om:

FÖRE

EFTER

Continue Reading

Audiensrummet.

När man kommer in i vårt hus kommer man direkt in till det enda rummet med trägolv i huset. För att du ska få en känsla av hur det kanske ser ut när det blir lite mer färdigt här får du tavlan som satt an färgskalan (Nathans avskedspresent Morning Row från Philly). Ks Pilaster fick också bestämma björken. Jag tror björk är ute, ute, ute i heminredningsvärlden, men vi gillar det. Vi gillar det blonda, nordiska och raka. Samtidigt behövs det färg för att göra huset varmare, så det här känns som en bra medelväg. Väggarna kommer att bli vita (men inte med helblank färg, vilket de använt här i hela huset) och tavlan kommer att hänga där mitt över soffan. Bara så du vet.

Continue Reading

Skola och annat.

Jaha, ja. Här sitter jag med tre hemskolade/distansskolade barn. Hur gick det till? I och för sig är det ju så vi kört under den tidiga hösten, så det ska väl bli bra. Jag är ju ändå lärare. Du behöver inte bli rädd. Vi har inte låst in barnen och vi träffar andra människor. Den 2 500 elever stora skolan höll på att ta knäcken både på barn och vuxna förra veckan. Nu är det så att man kan vänja sig vid nästan vad som helst. Frågan är bara vad man måste vänja sig vid. Måste man vänja sig vid att sitta i ett klassrum med 39 elever och en lärare? Måste man vänja sig vid ett schema som innebär att man får sitta av en hel lördag om man kommer för sent (ens några minuter) tre gånger under en vecka? Tja, jag vet inte. Här får man lov att hemskola sina barn. De två äldsta är redan inskrivna på en bra high school med egen läroplan, så jag ser inga problem med inlärningen. Det ställer höga krav på mig som pedagog och extra viktigt är att ungarna kommer ut ordentligt varje dag och att de får träffa folk. Inte minst för språkets skull! Vi bor ju ändå i USA liksom… Nu vet jag att ungefär alla svenskar och en del amerikaner tycker att hemskolning är dåligt. Det tyckte jag också förut. Jag menar, jag har ju ändå gått på lärarhögskolan, och där har jag lärt mig precis vad jag ska tycka om saker och ting. Till exempel att barn mår mycket bättre av skola oavsett hur taskig miljön är. Inte sant?

Hemskolningen är inte tänkt som en permanent lösning. Vi ser var vi hamnar och skyndar långsamt, utom vad det gäller själva inlärningsbiten. Det innebär att barnen kanske får dubbelt så mycket effektiv inlärningstid än i skolan per dag. För E och G, de två stora, vet jag inte om vinsten blir märkbar, men för vår yngsta är det stor skillnad. Hon har varit det där barnet som suttit med handen i vädret halva eller hela lektioner för att få hjälp. Matten har varit jobbig ändå. Du kan ju tänka dig hur mycket matte stackaren fick ha i efterskott med den taktiken. Först ineffektiv lektion i skolan, sedan lektion med någon förälder på kvällen. Det är inte lätt det här med att veta vad som är bäst för ens barn, eller ens för en själv.

High School-dag:

Lektioner mellan 7.25 och 14.15. Småraster för att springa mellan klassrummen för att inte komma för sent, kort skollunch då man knappt hinner äta. Man träffar folk. Ibland alldeles för många. Läxor i varje ämne varannan dag. (4 ämnen dag 1, 4 ämnen dag 2, börja om från början, läxa till varje ny lektion – ofta att lämna in) Mycket trycka in fakta-inlärning.

Hemskolnings-dag:

Lektioner mellan 8 och 14.30. Långlunch med obligatorisk utevistelse för D-vitamintillförsel. Anpassad studiegång, men när man följer high school-läroplanen finns det kurser man måste läsa för att få ett high school-diplom. Man träffar sin familj dag ut och dag in, i det här fallet en mamma och tre syskon. Alla barnen har estetiska lektioner och träffar folk via olika kanaler. Obligatorisk tv-stund varje dag för att fånga upp språket. Utflykter till diverse ställen som gör en människa lite bättre – bibliotek, museum och annat. Slutprov sker på annat ställe för att man ska ha en oberoende handledare och att man kan visa att ens betyg är lika de man åstadkommit under kursens gång.

Förhoppningsvis kan vi fixa så några klasser kan tas på barnens highschool trots att de inte då går vanliga skoldagar, men min gissning med tanke på hur fyrkantiga de är med annat är att det blir svårt att få till. Vi får väl se… Nu håller vi på att fixa piano, marimba och lärare så huset kan börja klinga av annat än mitt gnidande på fiolen.

Lite Hawaii med skoltema kanske? Påskön i Polynesian Cultural Centers tappning. Till mitt högstadiearbete om denna fascinerande ö fick jag lov att klippa ut en bild från familjens uppslagsverk. Tänk vilken rikedom internet är! Vi har tillgång till så mycket mer information och kunskap än jag tror många ens i sina vildaste fantasier kunde drömma om för bara 20 år sedan. Det gäller bara att kunna ta till sig kunskapen och göra något vettigt av den. Hur kommer det sig att fler och fler går ur skolan med ofullständiga betyg? Mänskligheten borde ju bli smartare och smartare… Eller?

Skulle allt annat falla ihop och vi måste klara oss utan alla bekvämligheter så går det nog bra. Maken kan ju nästan göra upp eld på polynesiskt vis. Nästan.

Det här är så nära jag kommer att skaffa mig en tatuering. Den var ruskigt cool, men hörde inte hemma på min kropp.

Halloween 2012. Det här var godiskorgen innan de söta och de läskiga började knacka på dörren. En av tonåringarna som kom förbi valde en pumpa. Fast han frågade om han fick ta några klubbor också, och det fick han så gärna.

Ett par av pumporna har nu blivit till pumpamos. Moset ligger i kylen och väntar på att jag ska göra en kulinarisk läckerhet med det i morgon. Jag vet dessvärre inte direkt vad jag ska fixa till. Soppa kanske? Det kan nog vara gott…

Continue Reading

En ”vanlig” lördag.

Jag vet att jag ligger jättmycket efter i mitt bloggande. Verkligen bakom. Dagarna blev till veckor som blev till månader och här sitter jag nu i mitt kök i Orem, Utah och ska försöka sammanfatta hela den tiden både med mer text och en massa bilder. Som du förstår är det en uppgift som känns ganska övermäktig, så jag kommer att ta det lite som det kommer. En berättelse här och en där kanske? Att presentera 1500 bilder i ett blogginlägg går helt enkelt inte. Jag kan inte ens dela upp bilderna på tio blogginlägg och få det att verka naturligt, så jag låter bli.

Bilden här ovanför är i alla fall yngsta dottern på studsmattan som finns längst bak i vår trädgård fångad av mellandottern. Vår trädgård är stor och trevlig och jag tror att vi kommer att trivas bra här. Det är alltid jobbigt att vänja sig vid något nytt, och att flytta till ett nytt land, nya vänner, ny kultur och nytt nästan allt är inte helt lätt. Just nu känns det som att vi har levt i något slags vacuum i nästan ett halvår. Det är så mycket som har hänt, fast någonstans känns allt bara som en konstig dröm. Nu är vi här och nu är det bara att vänja sig vid det nya livet. Barnen har helt klart blivit omskakade och jag hoppas att de snart ska känna sig riktigt hemma och att de ska trivas med vänner, skola och allt annat runtomkring. De både trivs jättebra och har jättemycket hemlängtan, allt om vartannat. Själv trivs jag mycket bättre än jag trodde att jag skulle göra. Den färgstarka hösten har gjort sitt till. Vi bor verkligen fantastiskt vackert här i dalen nedanför Klippiga Bergen!

Här kommer ett par bilder på hur några av rummen ser ut, bara för att inte ge bort allt på en gång:

Här ingår lamporna i huset, därav den pampiga pjäsen ovanför den på IKEA inköpta matsalspjäsen. Runt detta bord kan vi med utdragsskiva ha 13 middagsgäster. Det skulle nog gå att klämma in en och annan till, men då blir det väl trångt. Vid matbordet äter vi, har skola, gör läxor och umgås en del. Jag gillar verkligen utsikten från de båda fönstren. Vi kommer att kunna följa årstidsskiftningarna här!

Vi tog med oss några lådor med böcker och de står nu i vardagsrummet i en hederlig Billy björk med glasdörrar. Det här är vårt bibliotek. Böcker är tunga och otympliga, men jag måste ha böcker i mitt hem! De gör hemmet varmt och ombonat. Vi kommer säkert att komplettera med en och annan nyinskaffad bok så småningom.

Det finns tre badrum i huset. Det här är sonens. Då det är den enda toaletten på nedervåningen får vi också hänvisa gästerna hit. Med tanke på att jag verkligen inte uppskattar toaletter som är vanskötta och ”otäcka” så kommer jag nog att hålla ett extra öga på den här toaletten även om den är Gs.

Vi har redan hunnit skämmas bort av priser som ligger rätt mycket lägre än de vi är vana vid från Sverige. Tjejerna köpte varsitt par nya jeans på Forever XXI i går. Tio dollar styck. 140 kr för två par jeans. Allas sängar kostade tillsammans mindre än makens och min enda säng som vi köpte i Sverige för 12 år sedan och då fick vi ändå en 50″ teve på köpet eftersom vi köpte fyra stycken. Maten är billigare, men man får akta sig för att inte hamna i fet- och billigfällan. Det finns massor av god och bra mat, men det finns ännu mer god och dålig mat, mat som gör folk slöa och feta. Det gäller att hålla sig ifrån den sistnämnda gruppen…

I kväll var jag och maken ute och åt middag med våra vänner från Phillytiden. Det är de som startade företaget som K nu jobbar för och det är de som är anledningen till att vi befinner oss här just nu. Det kändes hur konstigt som helst och samtidigt helt naturligt att sitta där och prata och skratta som om de tolv år som gått sedan vi bodde nära varandra sist aldrig hade funnits. Alla var precis som vanligt helt enkelt. Det kändes rätt skönt måste jag säga. Det är så mycket som är förvirrande och annorlunda nu, så att ha något slags grundtrygghet är jättefint. Att min morbror kom över några timmar tidigare i eftermiddag var ännu bättre. Han bor en timme iväg, men det är mycket närmare än att ha honom på en annan kontinent. Som sagt. Det här ska nog bli bra.

Tack för tips på vad jag ska skriva om. Jag lovar att ta dessa till mig då jag fortsätter mitt bloggande. See you later.

Continue Reading

Jag har en sladd, jag har en sladd!

Jag har också barn att hemskola och jobb att göra, så i kväll ska jag försöka mig på att skriva ett ”normalt” blogginlägg för första gången på eviga tider. Det känns nästan som att jag inte riktigt vet hur man gör längre… Det finns i alla fall en mängd ämnen att skriva om, jag vet bara inte i vilken tåt jag ska börja dra… På återseende!

Continue Reading