Med varsamhet
Tar jag ditt hjärta,
Lägger det nära mitt
Och känner det slå
I ensamhet
Känner jag smärta
Av glädjen som bubblar
Över att det är så
Ville bara visa…
Det här var de olika nätverken som telefonen visade inne på arenan i onsdags. Jag tyckte bilden var lite för rolig för att låta bli att ta kort på den…
Rådjuren kräver finsallad till helgen…
Idag då jag skulle vattna mina fina penséer möttes jag av detta. Hm, det såg onekligen lite tomt ut i planteringen. Å andra sidan kunde det bero på att blåsten flaxat iväg med de större blommorna. Eller? Tja, när jag kom till den stora penséurnan såg det ut så här:
Äh, det var ingen blåst. Det var ju rådjuren så klart! Vad jag inte kan förstå är hur de kunde hålla sig från att äta den delikata sallad som stod serverad bara tre meter bort:
Jag menar, vad hade du valt? Utblommade penséer eller praktfulla tulpaner? Jag är så glad över att dessa rådjur verkar ha dålig smak!
Kanske kan det hända att det här lilla citatet kommer hem till någon rätt vad det är. Jag började skriva då pappret fortfarande var lite för blött, men jag gillar ändå att de stora orden fick bli en bakgrund till det underbara Milne-citatet. Vad vore världen utan Nalle Puh?
Intressant iakttagelse.
Jag har lyssnat lite på radio här angående de tjetjenska bröderna som bombade Boston maraton – två olika kanaler med olika politisk inriktning. Jag har också läst svensk nyhetsrapportering. En av radiojournalisten sa: ”För några dagar sedan reflekterade min kollega om det som hänt. Om det här hade handlat om en galning som tagit sig in på en skola och skjutit ihjäl tre människor och lemlästat många andra hade liberalerna ropat att vapenlagarna MÅSTE skärpas. Om det visar sig vara en galen muslim som har gjort samma sak kommer inte en enda liberal kräva att alla muslimer ska kontrolleras eller skickas ut ur landet.” Jag tycker inte något särskilt i detta mer än att människor som tar sig rätten att döda oskyldiga med berått mod, oavsett om det är en amerikansk president eller en galen psykopat, liksom har förverkat sin rätt till tillit. Samtidigt försöker jag ständigt att lära mig känna medkänsla för mina medmänniskor oavsett om de är åckelråttor, fanatiskt politiskt korrekta eller helt enkelt fantastiska.
En liten bonbon – Bon Jovi.
Okej… För 1,5 månad sedan ringde en kompis och frågade om jag inte skulle överraska maken med en Bon Jovi-konsert. Det passade alldeles utmärkt. Dels för att jag ville gå på konserten själv (Duh!), men också för att det bara var ett tag kvar till sagde makes födelsedag och jag inte hade fixat något roligt till honom än. Jag och kompisen gjorde planer och fixade och trixade för att hans fru och min man riktigt skulle föras bakom ljuset. Dimridån var en dubbeldate på en italiensk restaurang mitt emot arenan där konserten skulle gå av stapeln. Jag lyckades riktigt bra, men frun räknade ut att något lurt var på gång då hon flera gånger bönade och bad sin man om att få flytta restaurangbesöket till en annan dag eftersom det låg väldigt dåligt till i tiden för henne.
Förra gången jag överraskade med en konsert stod Kent på schemat. Jag lyckades fixa biljetter för 9,90 kr/st, och även om jag inte var något Kentfan tyckte jag att det var värt 20 spänn för att uppleva musik live. Den där Kentkvällen blev alldeles magisk och faktiskt en av mina bästa musikupplevelser någonsin, trots att jag inte hade hört musiken en massa gånger förut och trots att Jocke Berg hela tiden sjöng lite luddigt och jag därmed hade svårt att höra texterna. En låt som jag verkligen upptäckte där och då var Utan Dina Andetag. Mr Berg hade helt plötsligt hamnat på en liten scen mitt ute i publiken, just där vi stod, och så började han sjunga. Det var så vackert, så vackert. Faktiskt tror jag att tiden stannade en liten stund!
Konserten i går var en helt annan upplevelse! Hela EnergySolutions Arena var fylld med Bon Jovi-fans i åldrarna tio till sjuttio år (cirkus sådär) och arenan kokade av energi under de drygt två timmar showen höll på. Wow, säger jag bara! Jon Bon Jovi är 51 år gammal, men jag kan tala om att han såg ut och rörde sig som en tjugoåring. Mannen kippade inte efter luft en enda gång fast han körde järnet mest hela tiden! Richie Sambora var inte med, vilket kanske var lite synd. Nåja, jag har ingenting att klaga på då det gäller Phil X som var hans ersättare. Den grabben kan spela han också! Jag kan säga att jag i går kväll såg fler glittrande rumpor (Har alla rock-chicks jeans med glitterdekos på stjärtfickorna?), stora hår och paljetter än jag någonsin sett samlade på samma ställe någon gång förut. Mycket underhållande! En annan liten reflektion är att ljussättare måste ha ett rätt kul jobb, i alla fall om de slipper klättra upp och skruva lampor själva. Ljusshowen var faktiskt nästan lika imponerande som musiken. Go figure! Favoritlåten i går var helt klart Wanted Dead of Alive. Det är det där med rock och country tillsammans. Fint det… 😉
Man kommer inte långt med en iPhone då man ska ta kort, men här har du alla musiker i alla fall. Duktiga gubbar!
Ja, det var väl det. Nu vill jag gå på konsert igen. Musik, alltså.
Vem bestämmer över dig och dina beslut?
Vem är det som får dig att lyfta på rumpan, som tar dig från A till B, som drar upp dig då du inte orkar? Jag vet inte hur det är med dig, men då det gäller mig finns det bara en person som verkligen klarar av dessa uppgifter – jag själv! Jag kan få hjälp och stöd, ”with a little help from my friends”, men till syvende och sist händer det ingenting förrän jag tar mig i kragen. Ibland måste jag påminna mig själv om det. Jag har gjort den här bilden för att hänga upp över min dator. Kanske blir du också peppad av den? It’s My Life.
Om att kunna, att vilja och att välja.
Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!
Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.
Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.
I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.
Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!
Usch.
Varför finns det människor som tror att de kan vinna något genom att skada och döda personer som de inte ens känner? Varför kan alla inte bara vara snälla? Just nu är vi många, många som sörjer det meningslösa våldet i Boston.
Ta hand om dig och din familj. Kramas lite extra. Vi vet aldrig vad som komma skall.
Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.
Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.
Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?
Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.
Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.
Vardagshelg.
Ibland är verkligheten vackrare än sagan. Nu blommar persikoträden och jag njuter i fulla drag. Hoppas vi hinner tillbaka från Sverige innan persikorna är övermogna! Det skulle vara surt att ha tre persikoträd i trädgården och helt missa att äta de solvarma frukterna…
När jag vaknade i morse ville jag knappt stiga upp eftersom det var så ruskigt kallt i rummet! Senare, i eftermiddags, gick jag en promenad med två av barnen i kortärmat. Det svänger snabbt här. Vi har en händelserik och njutbart lugn helg bakom oss. Yngsta dottern har ”Thailandsflätor” (många av mina gamla elever kom tillbaka från Thailandssemestrar med sådana i håret) eftersom min kusin fixade håret på henne i 1,5 h i fredags. Uthållighet… S har också ridit, gosat med Esme, ormen och bråkat lite med en emu. Jag och maken har varit på bröllop och njutit av ung, vacker kärlek. Vi träffade också en av Ks gamla kompisar som han inte hade träffat på 20 år. De har haft mycket kontakt genom Facebook de senaste åren, så det blev aldrig särskilt konstigt. Hans fru var fantastiskt trevlig och vi satt på restaurang alla fyra och pratade och pratade och pratade tills vi fick bråttom därifrån. Det är kul med människor!
Under de senaste dagarna har jag har haft ett sorgligt samtal med någon jag älskar och jag har stångat pannan i väggen. Jag har njutit av solen och jag har förbannat mörkret. Jag har tittat på Warm Bodies (Du måste se den!!! Lite äcklig i ett par, korta partier, men annars min nya favoritfilm!) tillsammans med de två äldsta barnen och gosat med en femtonårig boa tillsammans med minstingen. Jag har delat ung, sprudlande kärlek och känt mig omsluten av gammal strävsam dito. Jag har önskat mig bort och varit helt absorberad av nuet. Det har varit fina dagar. I morgon börjar en ny vecka. Vi kämpar på med skolan. Ungdomarna/barnen ska fira kompisens födelsedag medan jag och maken ska gå på dubbeldejt med våra kompisar. Jag har en lista som jag lovat mig själv ska bockas av, en punkt i taget. Jag fortsätter förändra mitt hälsotillstånd och jag kommer förhoppningsvis att fortsätta göra människor glada då och då. Salut! Här kommer en bildkavalkad med bilder från de senaste två dagarna.
