Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Ibland tänker jag bara bättre på engelska. I morgon är det femton år sedan min, vår, äldsta dotter föddes på Karlskrona BB. Jag önskar henne ett upplyst sinne och all kärlek i födelsedagspresent. Vilka födelsedagspresenter vill du ha? Vad önskar du dig?
Natten bjöd på åska och regn, men när jag var ute och sprang var det himlen jag såg i pölarna på marken. Hopp. Både om livet och kärleken. Pernilla Andersson – Huvudet högt.
Vardag. Mamma hittade de sista sakerna på sin inköpslista och det till bra priser. Vi hade en vän på middag och bestämde att han nog kommer tillbaka snart trots att han är på väg mot Silicon Valley. Stryktvätten ströks som av ett mirakel och just i detta nu är det ganska tomt i tvättrummet. Ja, förutom då det gäller damm och skräp, men just sådant bryr man sig väl inte om då det gäller tvättrum? Jag fick någon fånig allergiattack. Dottern langade lite av sina antihistaminer och förhoppningsvis kan jag nu få sova utan att klia i-Hjäl mig.
I yngsta dotterns rum ligger just en gammal (äh, inte så gammal förresten, mest från förr i tiden) vän och sover. Till vardags håller hon till i en av Sveriges sydligaste städer och därifrån hade hon plockat med sig en fin hälsning från någon, lösgodis från Hemmakväll, dansk lyxlakrits (jag delar INTE med mig av den, sen får den vara hur o-paleo som helst) och de finaste små schackrutor jag någonsin sett! Lyxigt. Ja, både med sällskapet och de fina gåvorna!
Dottern var sådär nöjd över att få flytta in till storasyster vars extrasäng är ledig just i två nätter till medan kusinen är i San Francisco, men själv tycker jag det var toppen. Det innebar nämligen också att en synnerligen välbehövlig storstädning blev genomförd. Gästen fick till och med en rosenkvist på nattygsbordet! Till och med skrev jag då i princip alla grannar på ett eller annat sätt fick all växtlighet förstörd i lördagens extrema hagel- och åskskyfall medan det mest var maskangripna päron och annat skräp som fick se döden i vitögat här hemma hos oss. (Mest synd tycker jag om grannarna som gifte sig i sin trädgård förra lördagen. Mannen hade jobbat stenhårt hela sommaren på att göra riktigt fint inför vigseln och bröllopsfesten och trädgården hade verkligen blivit underbart fin. Hans stora ansträngningar ligger nu mest i tre grannträdgårdar nedanför deras… Undrar just vad de sa när de kom hem från bröllopsresan i går kväll?)
För övrigt har allt blivit vardag här igen. Sonen jobbar i grannens trädgård varje vardagsförmiddag och sköter sin e-school på eftermiddagarna, äldsta dottern alternerar skoldagar med e-school och yngsta dottern hemskolas. De har alla diverse aktiviteter att fylla sina dagar och kvällar med (jo, det var ju det där med att prata engelska och träffa inhemska vänner när vi ändå bor här) och jag hoppas att vi får ett bra och givande läsår. Jag gillar att skjutsa barnen. Det ger egentid med var och en. I en bil kommer man ingenstans, så det går att avhandla både lättsamma och svåra ämnen beroende på vad som behöver diskuteras. Dessutom är det kul att låta barnen vara DJ. Dagens låt får bli Imagine Dragons Radioactive. Lyssna med hörlurar och dra upp basen så det dånar i svanskotan, tack… (Fast jag tycker ju att Lindsey Stirlings och Pentatonix version är rätt söt också, förstås.)
Nästa år får vi nog spruta våra fruktträd trots allt. Grannen varnade, men vi ville testa utan i år. Mask, mask, mask… Får undersöka om det finns något bekämpningsmedel som inte är farligt. Fat chance, va?
Man blir inte roligare än man gör sig. Dagens sanning.
I just detta scenario har jag dock lite svårt att se det roliga… Denna bild blir i stället en symbol för livets förgänglighet, men faktiskt också för det hopp som är så viktigt att känna! Liv och död. The circle of life.
Förresten. Har du lyssnat på Sofia Pekkari? Annars är det dags just nu. Kanske inte riktigt min musiksmak, men det är något i hennes person, i hennes röst, som fångar mig!
Där sprang och gick jag om vartannat. Temperaturen var alldeles lagom och jag var alldeles själv på Carterville Road. (Båda dessa scenarion är för tillfället annars ganska ovanliga.) Från iTunes-listan spelade några väldigt speciella låtar precis efter varandra och jag undrade vem eller vad det var som hade fått i uppdrag att peppa mig då jag hörde texterna klarare än någonsin. Jag såg solen och jag hade en stund i perfekt harmoni med mig själv. Det var så fint så jag grät en skvätt.
You can do a lot in a lifetime
If you don’t burn out too fast
You can make the most of the distance
First you need endurance
First you’ve got to last
Rush – Marathon
The sky is blue
Dreamed that lie ’til it’s true
Then takin’ back the punch I threw
My arms turn wings
Oh, those clumsy things
Send me up to that wonderful world
And then I’m up with the birds
Coldplay – Up with the birds
Every endless night has a dawning day
Every darkest sky has a shining ray
And it shines on you baby can’t you see
You’re the only one who can shine for me
The Hooters – Private emotions
Some of us choose to live gracefully
Some can get caught in the maze
And lose their way home
This is the life we belong to
Our gift divine
Dream Theater – This is the life
Tack alla ni textförfattare som gjorde min lördag så speciell nästan innan den hann starta. Jag sprang inte Tjejmilen som så många andra fantastiska kvinnor (min syrra klarade sitt årsmål, att komma under 55 minuter), men jag är på väg upp. Jag är nöjd.
A room in my heart
Door locked, key thrown away
Memories left
You
Still present
And always remembered
Du fattas mig.
Tre gånger per vecka behöver jag träna för att nå mitt mål att springa (jogga, lubba, skutta) fem km utan avbrott. I tisdags började jag och i morse var det så dags att köra igen. Den här gången var jag smart nog att ge mig iväg lite tidigare. Det var 21°C varmt trots att det var molnigt… Hur som helst gick det ännu lite bättre nu än förra gången. Jag hade träningsvärk kvar eftersom jag inte tog mig tid att stretcha ordentligt i tisdags, men den kände jag inte av när jag väl hade kommit igång. Dagens prestation innebär alltså att jag har klarat av två av 27 träningstillfällen. Heja!
Utsikten från springrundan då jag nästan är hemma igen.
Ungdomar letar upp ställen att festa på utanför hemmet här i Orem också. Nästa gång jag springer ska jag ta med mig en plasthandske och en soppåse och plocka lite skräp tror jag.
Har du ibland känt att det är konstigt att du VET någonting, KÄNNER hur rätt det är och LÄNGTAR efter att leva precis på det sätt som krävs och att du ÄNDÅ väljer att göra på något annat sätt. Att du medvetet eller omedvetet sätter krokben, eller kanske rent av slår undan benen, på dig själv? Att du dyker rakt i den på vatten tomma bassängen? Att du skrattar dig själv rätt i ansiktet eller att du tatuerar något riktigt fult rätt i nyllet? Precis så där gör jag nämligen alldeles för ofta. Jag önskar att jag var stark och orubblig och klockren. Det är jag. Ibland. Men de där gångerna jag inte är allt det där, de där gångerna mina tankar vandrar åt Tjottaheiti eller då jag tar beslut som varken baseras på ära eller redlighet… Tja. Då önskar jag att jag helt enkelt var ett stenhjärta, en dum blondin (inte i ordets bokstavliga betydelse) eller kanske bara lite mer lik den allra bästa människan du känner.
För tre år sedan blev jag av med min migrän genom att äta vissa tillskott, ändra kosten och sakta men säkert börja stärka min kropp. Det gick ganska fort, mycket fortare än förväntat. Jag tog ungefär ett år på mig att samla energi att verkligen satsa på min kondis också och hösten för två år sedan var jag i riktigt bra fysisk form. Sedan kom vintern och det hände en del tunga grejer. Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att flytta till USA och i den röran blev det varken tid eller lust över till motion. När jag sedan bröt benet i vintras satte det stopp för all rörelse över huvud taget. Våren försvann i ett stort, svart sorgmoln och när vi åkte till Sverige i juni kände jag att jag verkligen behövde ta tag i mig själv. Sommaren blev till största delen alldeles makalöst fantastisk och trots att jag fick uppleva en del kaos så fick jag också möjlighet att äntligen samla ihop själva mig igen.
Om en månad fyller jag fyrtiotre år. Det känns ofattbart, men också ganska bra. Jag lever. Bara det! Jag har två ben som funkar och ett stort hjärta. Jag är lite tilltufsad, men jag är inte bitter och jag har inte gett upp.
Så. Idag drog jag igång C25K. Om nio veckor kan jag springa fem kilometer igen. Jag ser fram emot det. Träning tre gånger i veckan. Ingen stress. Första etappen klarade jag utan att dö, så resten ska nog också funka. Jag kände över huvud taget inte av skadan (det har jag gjort varje gång jag provjoggat de senaste månaderna)! Som sagt. Det här ska gå finfint.
Jag hoppas att du mår så bra du kan och att du vet att du inte är ensam. Jag finns här.
Augusti kom och gick i en rasande fart. Jag har faktiskt tänkt på mitt kunskapsmål under månaden, men precis som jag misstänkte har nästan all extratid gått åt till resande, skolstart och de gäster som bor hos oss just nu. Jag vill inte skylla ifrån mig. Hade jag verkligen velat hade jag naturligtvis prioriterat kunskapsinhämtandet! Nu kan jag i alla fall vara nöjd med att jag kom igång med mitt TED-tittande igen och jag har indirekt lärt mig mycket bara genom att förbereda lektionerna till vår nya sjua här hemma. (Japp, ännu ett läsår med hemskola.)
Så – månadens förändringstema… Matlagning! Jag jobbade med mat redan i juni, men det blev ungefär lika försummat som förra månadens tema. Jag har redan tjuvstartat med matlagningsfokuset. Vi fortsätter att äta en kost som består allra mest av mat lagad från grunden, några av oss utesluter sädesslagen och andra äter betydligt mindre bröd, pasta och ris än förr om åren. Vi ska försöka att verkligen prova recepten i de roliga kokböcker som vi investerade i under vintern, inte bara inspireras av ingredienser.
I matlagning ingår också att ta hand om den skörd som trädgården bjuder på. Nu blev det i princip ingen skörd från grönsakslandet p g a vissa orsaker, men vi kommer igen nästa år! Maken har faktiskt sått en andra omgång då Utah bjuder på två växtperioder. Vi får väl se om det kommer något annat än tomater och pumpor. Jo, för en del av pumporna har faktiskt kommit igen efter torrchocken och jag har sett flera små söta pumpisar som vi om inte annat kanske kan dekorera med till Halloween.
Glad september på dig, förresten! Jag tycker det känns så konstigt att vi redan är här. I morgon är det Labor Day här. Det innebär rent praktiskt inte bara ett eget Första Maj-firande, utan räknas också som Sista Dagen på Sommaren. Svårt att tro när det är över 30 grader varmt om dagarna, men det ger sig väl. Jag älskar, älskar, älskar hösten. Särskilt när den bjuder på så där lagom väder, alla vackra färger och luft som känns fräsch och lätt att andas. Nu när vi bor här behöver jag inte heller oroa mig för det evinnerliga vintermörkret, så bättre kan det inte bli! För att fira september lite extra kanske du vill lyssna på hela Sveriges egen September?
Tur att mamma och L är här och att maken är så bra på att planera utflykter. Vilken eftermiddag och kväll vi har haft!
