… är att man kan vara spontan och att man då och då kan ta ett steg utanför planen för att hitta på något som kan vara ännu mer givande än rutinen. Idag tog S och jag oss till BYU, universitetet i grannstaden Provo, för att gå på en fantastisk utställning. Religiös konst är spännande. Just i slutet av 1800-talet var det inte direkt så poppis att måla Jesus. Det gör inte de tavlor som är med på utställningen Sacred Gifts mindre fantastiska. Det finns bl a verk av den danske konstnären Carl Bloch som med stor sannolikhet inte kommer att lånas ut igen. Sist jag såg dem var jag i Frederikborgs slott i Hilleród 1983! (Jag visste väl att jag hade sett dem förut…) I utställningen finns fler Bloch-tavlor. Två av dem har fått resa hit från skånska kyrkor. Min favorit blev Herdarna och ängeln. Den är en av tavlorna som hängt i Frederiksborgs slott sedan 1879. Själva utställningen hade fotoförbud, men här finns bevis för att vi var på plats:
Att anordna en utställning som denna kräver framförhållning, kunskap, kontakter, intresse och duktiga människor. Jag kan tala om att de duktiga människorna varit inblandade överallt, men en grej hade de missat. S och jag fnissade åt översättningen på denna skylt:
Hittar du felet? 😉 Annars är BYU Museum of Art ett trevligt ställe att tillbringa sin tid på. Jag älskar museibutiker. Det känns alltid som att jag skulle kunna köpa allt trots att jag till vardags inte är särdeles köpgalen, snarare tvärtom. Det kändes hemtrevligt att hitta det här på julhyllan:
Det roliga var att jag och S precis hade pratat om vem som är Sveriges mest kända konstnär. Jag sa att det nog är svårt att utnämna en, men att jag vet att många här i USA både känner till Carl Larsson och älskar det han skapade. Tänk! Bevis på det kom som ett brev på posten.
Vi slutade med att kika på den permanenta utställningen en stund. Abbott H. Thayers verk älskar jag. Tydligen är det Den Amerikanska Kvinnan som ska glorifieras, men ur ett personligt konstnärsperspektiv var denna målning en hyllning till Thayers fru som gick bort i tuberkulos. Lite musik som passade utställningen kanske?
Den mysiga skoldagen avslutades med engelska och matte på hemmaplan och jag kände mig tacksam över att ha möjlighet att hjälpa min dotter på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra hemma. Hon behöver mycket tid för att lära sig och i skolan var tid alltid en bristvara. Här jobbar hon från 8.30 till 16 om dagarna. Inte hela tiden naturligtvis eftersom det finns tid för lunch och raster precis som i en vanlig skola, men nästan. Hon har tid att dra ut på saker som är jobbiga och behöver aldrig stressa som hon fick göra i Sverige. (Vi var en av de familjer som får lägga många timmar på att umgås över skolarbete vid köksbordet om vardagskvällarna.)
Jag fortsätter tacksamhetsmeditera i en vecka till. Idag kändes det extra nödvändigt pga olika orsaker. Nu när jag sitter här och filurar över dagen som gick inser jag att det trots allt blev en fin dag som jag kan tänka tillbaka på och känna mig glad och nöjd. Hela familjen gick på dollarbiografen för att se Despicable Me 2 som ingen av oss hade sett. Tja, vad kan man säga? Vi var lika lättroade som resten av publiken och vi tyckte alla att det var värt de 35 kronor det kostade att få oss en riktig genomskrattare!
