I morse steg jag upp efter lite sovmorgon då maken körde dottern till skolan. Att slippa öppna ögonen klockan 6.05 är rätt skönt måste jag säga. Jag har varit så otroligt trött de senaste dagarna. Vädret är tungt och grått och regnigt. Jag gissar att det påverkar välmåendet. Eller, ja, det vet jag ju att det gör. Sådana här dagar saknar jag verkligen att ha en kamin i huset. Att veta att ägarna innan de förra ägarna renoverade bort den öppna spisen samtidigt som de gjorde hela huset till ett beigebrunt hav känns lite surt. Jag vet att de lade ner både mycket pengar och tid för att få till sitt drömhem och jag önskar att jag kunde uppskatta den smak som de uppenbarligen har/hade.

Jag vill bara tala om att jag verkligen har fått uppleva vilken skillnad det gör att uttrycka sin tacksamhet istället för att fokusera på att vara besviken över allt som inte är som jag hade önskat. Jag är tacksam över att vi har ett varmt hem där jag känner mig hemma, en skön säng att sova i om natten och en underbar trädgård som jag gärna utnyttjar under de tre andra årstiderna. Kanske har jag helt enkelt fått en överdos av beige just nu? Det löser sig. Så fort snön smält bort och solen visar sig igen tror jag att det känns bättre igen.

Vill du följa med på en rundtur genom allt det beigebruna? Varsågod.

”Favoritmattan”. Kräkvänlig, smutstålig, kamouflerande. Första gången jag såg den kändes den som en magsup, men jag inser ju att den är väldigt praktisk. Den ligger dessutom i pingisrummet, så som inredningsdetalj stör den inte SÅ mycket.

The Front Room. Aprikosbeiga väggar. Mycket aprikos blir det, för det är väldigt högt i tak. (Det här trägolvet är det enda som jag är riktigt nöjd med i hela huset för övrigt!)

Ljust olivgrönbeige. Tillsammans med den rosatonade bruna heltäckningsmattan och strukturen i färgen blir det en effekt som är, tja, slående.

Den gulbeiga färgen i vardagsrummet får sällskap av vit träpanel, så att färgtonerna på golvet och väggen kraschar gör inte så mycket.

Fönsterdörrarna är alldeles underbara! Jag älskar dem och det ljus de släpper in.

Min mamma sa att klinkersen som jag kallar ”fläskkotletter” inte alls är så farliga. Rosatonad terrakotta mot kallbeige vägg? Nja, inte mitt förstahandsval. Hm. Konstig fotovinkel. Båthyllan är alldeles rak, inte så sned som här.

Köket visar jag inte ens. Jag älskade mitt kök i Segeltorp. Det är inte alla som får möjligheten att planera sitt drömkök, men den möjligheten fick jag. Att de i det här huset valde laminatskivor som är så fula att jag var säker på att de var stenskivor (för annars finns det ju massor av fina alternativ) gissar jag har att göra med att de helt enkelt har annan smak än jag. Någon annan möjlighet ser jag inte.

Tack och lov! En vit vägg i den trånga korridoren utanför arbetsrummet. Men vad har vi då? En struktur som gör mig åksjuk. (Fy, så otacksam jag är.) Fiffis hare gör mig glad varje gång jag ska in i tvättrummet, så jag fokuserar på den istället.

De förra ägarna lämnade i alla fall något efter sig som är färgglatt och utan spår av beige! Ett alldeles eget Frankensteinmonster i plast!!! Jag kan inte fatta att vi glömde sätta fram den till Halloween. Nästa gång, vännen. Nästa gång.

Bakom huset blir det så vackert på kvällarna när man ser träden på granngatan ovanför backen i motljus. Det känns nästan som att vi bor på landet även om vi bor i ett ganska vanligt bostadsområde.

De senaste veckorna har vädret varit väldigt konstigt. Det har regnat och snöat om vartannat. Is på gatan och stora snöflingor ena dagen, fågelsång och vårkänslor nästa. Folk verkar förbereda sig på att våren är i antågande. Jag tänker på alla stackars svenskar som får vänta i flera månader till och som dessutom verkar ha fått en väldigt grådaskig och snölös vinter. Hoppas att du har fått vintersporta lite om du gillar det.

Idag har jag inte tid, men i morgon ska jag ta itu med vem som blir vinnare i utlottningen av dotterns lilla minibok. Håll tummarna för att det är du (om du nu är med)!

Före:

Efter:

För några veckor sedan såg jag hur otroligt slitna yngsta dotterns toppar var. När jag bad om att få klippa bort det värsta blev den unga damen inte särskilt glad. Målet att få ner håret ända ner till baken för att kunna sitta på det har blivit mindre viktigt, men fortfarande gillar hon sitt långa hår och att kunna (få andra att) sätta upp fina frisyrer. Idag insåg S också att något behövde göras och en dryg decimeter tunna testar fick möta sitt öde i soptunnan.

Dessvärre fastnade jag med kamerans nackband i ett av våra jättedumma kökshandtag när jag skulle fota de här bilderna och kameran åkte rätt ner i klinkersgolvet. Surt… UV-filtret slogs snett och filtrets glas gick i tjugo bitar, men lyckligtvis verkar det som att själva kameran har klarat sig bra. Jag säger som min nya favorit Karlsson på Taket: Det är en världslig sak! Jag blir nästan förvånad över mig själv numera då det händer irriterande grejer. Jag blir inte sur om någon tappar en påse full av mjöl över hela köket, ett utspillt glas mjölk är mest roligt och när jag själv misslyckas med något som tagit lång tid kan jag släppa det på en gång. Jag vet inte om det är mognad eller bara alldeles för många upplevelser av liknande slag som har fått mig att ändra mitt sätt att reagera, men jag är väldigt nöjd med förändringen.

För övrigt har musiken tystnat alldeles. Min lärarhjälp behövs ofta och jag måste ha hörlurar på mig för att inte störa eleverna, så då blir det inte av alls. Trist. Jag älskar att lyssna, både texter och melodislingor gör mig glad! Har du något extra bra tips som du hittat på sistone? Jag vet att jag har tipsat om Andreas Landegren förut, men om du har missat honom finns hans vackra Butterflies här.