Lasse Winnerbäck, Dream Theater och Carrie Underwood. Ibland får man hitta inspiration på väldigt olika ställen.
Suicide Prevention Month.
September är Suicide Prevention Month här i USA. Man diskuterar detta med att förhindra självmord jättemycket, särskilt för att hitta hjälp till alla de unga som inte hittar någon utväg ur det svarta och för att uppmärksamma människor om att vi alla kan vara till hjälp för någon med självmordstankar. Dream Theaters Another Day har en så passande text för alla som kämpar med tankar att inte orka med eller räcka till.
En av de vackraste svenska texter jag vet är Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå”. Den ser det fina i livet som vi kanske tar för givet och gör oss uppmärksamma på det. Här gör Sven-Bertil Taube och Lisa Nilsson en vacker version tillsammans med Kalle Moraeus och hans band.
Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott en dag eller två
så håll tillgodo ändå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få
Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga
Och vid motorernas gång
och ifall vakten blir lång,
så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dong
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå
Så tag med glädje ditt jobb fast du lider,
snart får du vila för eviga tider
Men inte hindrar det alls
att du är glad och ger hals,
så kläm nu i men en verkligt sju-sjungande vals
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna
Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen
med Karibiens passadvind kring pannan
Klara jobbet med glans,
gå iland någonstans,
ta en kyss eller två i en yrande dans
Så länge skutan kan gå,
så länge hjärtat kan slå,
så länge solen den glittrar på böljorna blå.
Jag hoppas du är lycklig och att du har hittat det vackra i ditt liv idag. Peace.
Jag gillar hösten.
Happy Birthday!
Nu är hon sjutton på riktigt! Det är något speciellt med att stiga upp klockan halv sex och förbereda god frukost på sängen. Det räcker inte bara med mat och dryck. Alla tillbehör måste också finnas med! Födelsedagsduken som jag sytt, flaggan från svärmor, prinsesstårtan som jag köpte av en medpysslare för många år sedan och födelsedagsänglaspelet som vi fick av goda vänner då vi skulle flytta till USA – alla har sin speciella plats. Jag gillar verkligen traditioner, särskilt sådana som gör mig glad.
Dotra önskade sig regn och rusk på sin födelsedag precis som vanligt. De påstår att vi har ett åskoväder som ligger över oss från idag fram tills på onsdag, men med vår vanliga (o)tur här i Happy Valley kommer vi knappast ens att höras något muller. (Alltså, födelsedagsbarnet och jag är båda osedvanligt förtjusta i riktiga oväder, åtminstone då man sitter i tryggt förvar.)
Hurra!
Idag har vi firat vår fina snart-sjuttonåring med både tårta och ”Ja, må hon leva” på minst fem språk. Hon fyller år först på måndag, men ”the more, the merrier”, eller hur? Vi hade vår kompisfamilj, eller delar av den, på besök för att ha fler att dela tårta och spela spel med. Efter thaikyckling med jordnötssås till middag blev det prinsesstårta och födelsedagsbarnets egen smaskiga äppelpaj med glass till efterrätt. Hon är så vuxen och förståndig, vår E. Jag är tacksam för att jag fick bli mamma just till henne och hennes två syskon. Det är en ynnest.
Mammas resa.
På nyårsafton fick Mamma ett besked som ingen vill få. Någonsin. Hon hade cancer i hela buken. Alla urinvägsinfektioner, lunginflammationer och värken över ryggen fick äntligen en förklaring, så samtidigt som det var jobbigt att få reda på vad som orsakat alla besvär så var det skönt att det kanske fanns en väg ut ur alla dessa fysiska utmaningar.
Under hela tiden som cancerbehandlingen pågick skrev Mamma anteckningar som hon delade med sig av på Facebook så att familj och vänner skulle ha koll på var hon befann sig i processen. Dessa anteckningar har hon nu sammanställt i en bok som nu är på väg hem till brevlådan. Solentro heter företaget som låter ”vanligt folk” ge ut böcker i liten upplaga. Vill man ge ut ”riktiga” böcker blir det väldigt dyrt, men pocketböcker med svartvita inlagor blir helt klart prisvärda! När ska du ge ut din bok? (Jag tyckte det var jätteroligt att fundera ut ett bokomslag och gör det gärna igen!)
Familjefotografering.
Min superduktiga fotografsvägerska var vänlig nog att föreviga min familj i somras när mammas cellgiftsbehandling var färdig. Vilket minne att ha kvar! Tack söta K. Du är bäst.
Vi hade också med vår extrasyster från Berlin som var hos oss och hälsade på så vi kunde träffas och fira hennes stora fö(r)delsedag, så det här var en riktigt finfin dag på många sätt och vis.
Det är mycket nu.
Här kommer en kram från cyberrymden. Den är till dig. Till dig som inte hittar några vänner. Till dig som går igenom en skilsmässa. Till dig som inte kan släppa taget. Till dig som har för mycket på din tallrik. Till dig som försöker förstå. Till dig som inte tror du räcker till. Till dig som vet att det finns mer. Till dig som inte orkar titta dig själv i spegeln. Till dig som tvivlar.
Ibland känns det bara tungt. Det blir bättre.
Alltså…
… det där att det finns folk som på allvar sätter sig över någon annans rätt att existera, tar saken i egna händer och tar livet av vederbörande… Sist det var stora rubriker över ett dråp/mord i min hemstad i Karlskrona var det lilla Yara som hade blivit ihjälslagen. En bit ifrån hennes hem ligger Kungsmarken, ett betongghetto som en gång var Karlskronas arkitektoniska stolthet. Där har någon annan stackare idag bragts om livet. Måtte det inte ligga en lika hemsk historia bakom.
Park City-lyx.
Ansvarsfriskrivning: Om du är av det avundsjuka slaget är det lika bra att du slutar läsa nu., likaså om du ogillar långa blogginlägg. Det här är nämligen en redogörelse av en av de mysigaste helger jag upplevt.
Jag har haft en fantastisk helg. Maken hade samlat ihop två hotellnätter då han har någon deal som innebär att för var tionde hotellnatt han (jobbet) betalar för får han en gratisnatt. Förra året firade vi 20 år tillsammans med hjälp av de nätterna och nu hade han hunnit samla ihop fler nätter lagom till den 21-åriga bröllopsdagen. Vi bestämde oss för att köra en favorit i repris, nämligen en helg i Park City. Två nätter som skulle ha kostat $460 (ca 3 900 kr) fick vi för $40 (ca 340 kr). Hotellet heter The Chateaux och ligger lite utanför själva Park City i ett lite exklusivare område som heter Deer Valley.
Jag har inte särskilt höga krav på något då det gäller resande och är van vid att sova på allt från vandrarhem till väldigt enkla hotellrum där man bara får plats med en säng och inte så mycket mer. Man borde kanske bekymra sig lite om vägglöss dock. Min kompis bror som bodde i över ett år hemma hos dem hade dragit med sig sådana från någon resa i Sydamerika och det var sannerligen inte lätt att bli av med dem!
Det här hotellet var verkligen något extra. Rummet gav inga klaustrofobiska känslor, sängen var hur skön som helst, sängkläderna var sådär lyxigt släta, badrummet hade ett rymligt duschutrymme och det fanns en liten köksavdelning med de nödvändigaste grejerna för två personers självhushåll samt en mikrovågsugn och ett kylskåp. Wifi ingick liksom en rätt stor teve med massor av kanaler, bland annat flera filmkanaler. Frukosten serverades i ett ljust och härligt frukostrum och det bjöds på allt från havregrynsgröt till flera sorters färsk frukt och bär, färskt bröd och perfekt stekta bacon, varm choklad med marshmallows och färskpressad juice. (Jag tänkte lite extra på en av mina systrar som är galen i goda hotellfrukostar. Den här hade hon gillat.) Ute på en rymlig och inbyggd uteplats fanns ett par olika poolområden och det gick både att ta sig en simtur i skönt uppvärmt poolvatten och koppla av i sköna hot tubs. Någon minuts promenad från hotellobbyn låg skidbackarna där man under den här tiden på året kan promenera eller cykla mountainbike i. Jag har säkert glömt något, men att bo på det här stället gav verkligen en skön inramning till helgen!
När vi hade bestämt oss för att åka iväg spanade vi lite på vad som pågick i Park City under den här helgen. När jag upptäckte att Howard Jones hade ett par spelningar i den fantastiskt charmiga ”Egyptian Theatre” och att det fanns ett fåtal platser kvar blev både jag och maken väldigt glada. K lyssnade på Howard Jones i St Eriks-hallen under sin glada tid som synthare och DJ på åttiotalet och då var både showen flashigare och publiken betydligt större. Den här konserten var mycket intim och Mr Jones bjöd på sig själv. Han pratade ganska mycket, något som jag tror att de flesta i publiken uppskattade. Det kändes nästan som att vi var i hans vardagsrum fast vi satt längst bak och på balkongen!
Straight Ahead hade jag aldrig hört förut, men jag blev så rörd av texten. Kanske gillar du också den? HJ drar inte med sig sin Steinwayflygel på turnéerna vilket är ganska lätt att förstå. Jag imponerades av hur mycket riktigt piano hans Roland faktiskt lät. En Rolandsynth, en Mac och en Howard Jones. Finfina grejer.
Lördagen bjöd på värsta höststormen. Då vi bara hade åkt knappt en timme hemifrån och vi hos oss fortfarande har 30° och inga tecken på höst blev vi ganska överraskade. Jag gissar att de som körde mountainbikelopp också var rätt överraskade och kanske lite besvikna. Vi gick tillbaka till hotellrummet efter en smarrig frukost, körde igång brasan och tittade på en mysig film. Efter det åkte vi iväg till Tanger Outlets och från en Kia Sedona gjorde sig verkligen regnet. Det gjorde till och med världen lite vackrare!
Shoppingen gjorde både mig och maken trötta, men vi tyckte det var väl värt ”mödan”. Labor Weekend bjöd på många extra fyndiga erbjudande, som 300 kr för ett par Converse och lika mycket för ett par Levi’s 501. Nu slipper sonen gå omkring med hål i skorna (alltså, det har varit självvalt) och maken slipper vara sådär ungdomligt cool med hål i brallorna. Det var så skönt att sitta ner och äta middag på Shoyu, vårt favoritsushiställe! Amerikansk sushi är helt klart en upplevelse av eget slag. Den är inte alls minimalistiskt som den japanska grundrätten sägs vara, utan ofta bjuds man på en explosion av kombinerade smaker. Jag gillar’t.
När vi checkat ut från hotellet söndag förmiddag besökte vi skidbacken. Där samsades pensionärer, barnfamiljer, seriösa bergsbestigare, ryttare och cyklister i en mysig röra.
Hemresan fick avslutas med en promenad i stan där de hade Farmers Market och en biltur runt husen längs bergssluttningarna runt Park City. Det fanns riktiga rikemansskrytbyggen, hippieruckel och allt däremellan. De där smala och branta enbilsvägarna var läskiga och jag kan inte fatta hur folk tar sig upp ens med fyrhjulsdrift om vintrarna, men uppenbarligen funkar det. Här kommer mina favoriter, ett skidstaket och ett nybyggt hus som utrustats med ett fantastiskt koppartak:
Sådär, ja. Nu är vi hemma igen, men när vinterstormarna viner runt knutarna ska jag ta mig tillbaka i tankarna till de här dagarna. Så tacksam jag är över den här upplevelsen! Peace.