Inte ens de fula elledningarna kunde förta den härliga magkänslan denna morgon bjöd på. Vi fick ett underbart soldis precis när solen steg över bergen!
Bara en tanke mellan oss.
I går berättade jag om svärfars kusin, vår klippa då vi var i München i somras. Det var R som hade full koll på vem alla var på fotografierna som skulle scannas och dokumenteras av maken och hans kusin och det var också hon som berättade historierna bakom de olika personerna som fanns på fotona. I morse fick vi reda på att R gick bort i går. Tänk, så nära vi kan vara ibland utan att ens vara medvetna om det. R hann inte få något tackkort, men jag hoppas att hon förstod hur mycket vi uppskattade henne! (Förresten, en människa som är så lik Astrid Lindgren måste väl bara vara rent fantastisk, eller hur?)
Höstvibbarna sprider sig.
Idag var det 10° då dottern körde iväg till skolan och när hon kom hem var det 27°. Ökenklimatet bjuder på stora kontraster. Morgonpromenaderna bjuder på perfekt temperatur, men runt lunchdags går jag inte ens ut om jag inte behöver. Det är konstigt det där hur man upplever olika temperaturer och hur jag kan tycka att 27 grader är kvalmigt medan någon annan tycker att det är precis där livet känns på topp…
Nåja. De gula löven har spridit sig ner hit i dalen också och färgskalan börjar matcha Halloweendekorationerna som dyker upp i trädgårdarna en efter en. Detta gör att åtminstone jag får känslan av att det är dags för soppmiddagar och filtar i soffan.
Med så billiga tomater som vi hittar här i affärerna just nu faller det sig naturligt att göra god ”cream of tomato”-soppa. Mums. Det finns inte mycket som är godare! En massa hackad vitlök, en finhackad lök eller två och ett par grovrivna morötter fräses i önskat matfett tills morötterna mjuknat och löken ”smält”. Tillsätt en msk tomatpuré, 3/4 l kycklingbuljong, finhackad färsk basilika efter smak och något kilo (eller mer) grovhackade tomater, salt och grovmalen svartpeppar efter smak och låt koka på svag värme under lock i ca en halvtimme. Mixa någorlunda slätt och tillsätt en skvätt vispgrädde innan du ger soppan ett snabbt uppkok. Vissa gillar något skvätt socker eller honung i, men det tycker inte jag behövs. Vår familj gillar den här soppan med lite creme fraîche i, andra har krutonger eller något annat gott i.
Potatis- och purjolökssoppa är superenkelt och superbilligt i Sverige. Här verkar purjolök vara lika exotiskt som mango, eller det är nog snarare så att mango är billigare än purjo. Därför lagar jag inte mat med purjolök lika ofta som jag gjorde i Sverige. 1 l kycklingbuljong, 5 skivade potatisar, två finstrimlade purjolökar, lite extra salt och peppar och en skvätt grädde. Där har du det avancerade receptet. (Det står att man först ska fräsa purjo och potatis, men det tycker inte jag gör någon skillnad. Se bara till att koka allt riktigt mjukt i buljongen innan du rotar runt i kastrullen med en potatisstöt och tillsätt sedan grädden. Klart!)
Efter soppmiddag är det nu soffhäng (plugga, spela, sticka) för tre femtedelar av familjen medan resten skriver tackkort till släkten i Tyskland efter den härliga sommarsemestern. Svärfars kusin som är hur gullig som helst och som visade sig vara en skattkista full av information om hela släkten på ena sidan har visat sig ha en hjärntumör som gör att hon snart inte finns med oss mer. Det är så viktigt att vi tar vara på varandra medan tid finns! Kram på dig.
En dag full av kärlek.
En sak som är lite extra rolig med att bo här är att vi faktiskt har möjlighet att vara med då min morbror, moster och kusiner med familjer har festligheter på gång, något som nästan var omöjligt då vi bodde i Sverige.
Idag gifte sig min kusin R med sin stora kärlek E. Jag älskade vigselceremonin (även om jag kanske hade önskat en vigselförrättare som inte läste vartenda ord innantill) och de löften som R och E gav varandra. Dessutom var maten otroligt god, något som jag aldrig väntar mig då det ska lagas mat till så många på en gång. Mums. Vi måste se till att laga lamm snart igen!
Nu ska jag bara sitta uppe och vänta in 17-åringen som har varit borta hela halva dagen med en date och några andra kompisar. När ungdomarna här har skoldans gör de en heldag av det hela. Dottern och hennes kompisar var först inne i Salt Lake City för att gå på något akvarium och festen i kväll har Hawaiitema. Enligt rapport har det varit riktigt roligt, något som gläder ett modershjärta. Peace.
BYU homecoming week.
Amerikanerna och anknytningen de känner till de skolor de gått på är nästan hjärtknipande. Om någon frågade mig vilken relation jag idag har till Lärarhögskolan i Växjö skulle jag säga att jag faktiskt inte har någon. Jag tycker det är roligt att ta en sväng till Växjö och förundras över de stora förändringar som skett i stan sedan jag bodde där, men där slutar det. Nu för tiden kallar högskolan sig för Linnéuniversitetet och för utländska studenter talas det om ”Linnæus University”. Hahaha, det måste vara ett skämt! Det kan också vara så att de lärare jag träffade på lärarutbildningen 1989-1992 nu har blivit professorer och lika klipska som Carl von Linné… Större mirakel har skett.
Hur som helst. Nu ska jag sluta vara sarkastisk och visa något fint som de gamla BYU-studenterna har gjort nu under sin Homecoming Week (en vecka varje år anordnas återträffar och aktiviteter för alla gamla studenter, något som blir till en slags gigantisk nätverkskonferens):
Uppe på berget som reser sig över universitetets campus har man installerat ett stort Y som står för BYU. Första kvällen på Homecoming Week anordnas en hajk upp till y:et (en jobbig och brant hajk för sådana som jag) för att lysa upp konturerna på denna universitetssymbol. Jag tycker det är lite fint och det gör också att jag blir lite avis på den där samhörigheten så många faktiskt verkar känna med skolan där man fick sin utbildning. Hur känner du för den skola som är ansvarig för din utbildning?
Inspirerande ljus.
I morse vaknade vi till världens mest fantastiska och nästan lite spöklika ljus. Det närmaste jag kan förklara det som är ljuset precis innan ett stort åskoväder bryter ut. Vi har inga chanser till norrsken här i Utah och en statiskt flammande himmel är kanske en sorglig kompensation, men det var ändå härligt. E hade tagit med sig kameran till skolan då de skulle ha en fotoexkursion med fotoklassen, så du får hålla tillgodo med de enda mobilbilder som överhuvudtaget fångade lite av den rätta känslan.
Hönshuset står som en sorglig påminnelse om våra djupt saknade hönor. Jag saknar sällskapet, jag saknar de goda äggen och jag saknar deras kluckande. Jag saknar dock inte ankorna det allra minsta. Kanske för att vi numera slipper hålla utkik efter stora bajskluttar överallt… (Hönorna var lite mer försiktiga.)
Här är Mammas Lacesjal som nu är på väg över Atlanten. Tanken var att jag skulle sticka den snabbt och jag började så fort vi fått reda på att hon fått cancer i januari. Tyvärr hade jag inte mycket energi över till det här projektet och så blev det fel hela tiden. Till slut bestämde jag mig för att strunta i ett av de stora felen som skulle kräva att jag rev upp allt jag stickat dittills och hoppas att det inte skulle synas så mycket. (Det gör det inte. Bara om man tittar noggrant…)
Mamma blev hjälpt av operation och cellgiftsbehandling och nu mår hon mycket bättre. Hennes nya energi fick mig att äntligen slutföra projektet när vi kom hem från Sverige. Jag gav mig på att ändra i mönstret trots att jag tycker sådant är lite läskigt. Det gjorde att garnet inte riktigt räckte så de sista löven längst ner inte blev helt färdiga och de fina ”bågarna” jag tänkt mig blev mer som stickade, hm, fransar? Nåja. Sjalen är klar! Uppdraget är slutfört.
Jag har inte stickat något till min extrasyster som fyllde 40 i somras, i december fyller min svägerska 40 och i mars är det dags för nästa syrra att fylla detsamma. Jag får ge mig på lite mindre tidskrävande projekt näst, hehe. (Ny halsduk påbörjad. 50% vardera av alpacka och silke. Så skönt att sticka med och större stickor den här gången. Tror att det blir bra!)
Det där med att skjuta upp saker.
En glödlampa utbytt, en gnisslande dörr åtgärdad, ett smyckeskrins innehåll rensat och putsat samt en garderob höststädad. Jag vet att jag har sagt det förut, men varför lägga ner energi på att tänka att man ska göra något samtidigt som man fortsätter att reta sig på att det inte är utfört och sedan ändå låta bli att göra något? Beats me.
Dag på dag blir till var dag som blir till vardag.
Den senaste tiden har varit full av spännande aktiviteter och schemabrytande verksamhet. Det är väldigt skönt att kunna vara flexibel då det kommer gäster, särskilt sådana gäster som vi gillar att hänga med… Flexandet kräver dock förberedelser innan besöket och efteråt gäller det att snabbt få in rutiner och studiedisciplin igen. Nu pratar jag naturligtvis om mig som lärare och min elev, yngsta dottern.
Idag är första dagen som känns ”normal” sedan min bror och brorson åkte vidare i söndags morse. Två dagars återhämtning är inte så illa egentligen. Jag vet hur vårterminen i vanliga skolan känns och hur upphackad verksamheten ofta blir av diverse lovdagar och aktiviteter. Lärare i allmänhet vill inte ha stora projekt liggande efter påsklovet då risken är större att man inte kan upprätthålla samma kvalitet på dem som på det man gör tidigare under läsåret.
Vissa dagar lägger jag mycket tid på genomgångar och muntlig undervisning och andra dagar är S ganska självgående. Ibland ägnar vi halva dagen åt studiebesök och ibland träffar hon andra hemskolade barn i en liten klass. Vi vet precis var vi har varandra, något som är väldigt skönt. Som lärare ska man hålla reda på vad varje elev kan, hur de bäst ska tackla en ny utmaning, om det räcker med tiden i skolan för att de ska hinna lära sig det man från skolans håll har lovat osv. S slipper känna sig stressad och behöver aldrig sitta och vänta på att få instruktionerna upprepade en gång till av läraren vilket allt som oftast hände då hon gick i vanliga skolan. För henne är det viktigt med mycket tid och så få distraherande ljud som möjligt. Här har hon inte all tid i världen, men hon har verkligen lugn och ro och få distraktioner.
I debatten runt hemskola är det två saker som brukar dras fram ur rockärmen av alla som är emot denna skolform:
1. Faran av att samhället efter ett hemskolat barns avslutade skolgång står med en av sina föräldrar indoktrinerad samhällsmedborgare (precis som om de inte blir indoktrinerade i vad-det-nu-är-man-har-bestämt-ska-passa-alla-i-det-land-man-bor-i).
2. Faran av att samhället efter ett hemskolat barns avslutade skolgång har en totalt asocial individ som inte har fått uppleva annat än sitt hems fyra väggar och sina familjemedlemmar under hela skoltiden.
Efter de katastrofala PISA-resultaten för de svenska eleverna tog regeringen hjälp av utländska experter för att ta reda på varför både starka och svaga elever visat så mycket sämre resultat de senaste åren. Lista på det? Varsågod, några av problemen enligt OECDs experter:
svenska elever tycker inte att deras lärare kan förklara bra
bristande disciplin i klassrummet
för mycket pappersarbete för lärarna
stor skillnad i kvalitet mellan olika skolor
läraryrket har dålig status (svårt att rekrytera duktigt folk till lärarutbildningarna)
rektorer behöver bli bättre på att fokusera på att deras anställda ska utvecklas
någon måste stå som ansvarig för att resultaten förbättras
insatser vid svårigheter behöver sättas in i ett tidigt skede, något som inte sker nu
I S och min skola har vi inga av de här problemen. Vår skola är också helt fri från mobbing, något som de ca 10% svenska ungdomarna som mobbas dessvärre inte kan säga. Trots detta anses tydligen den vanliga skolan alltid vara bättre än det förbjudna hemskolningsalternativet. Varför? Beats me.
Den här veckan fortsätter vi avverka linjära funktioner i matematiken. (En vacker dag ska hon förhoppningsvis kunna räkna ut vilket mobilabonnemang som är mest lönsamt för just henne.) S och jag ska också utgå från denna bild som flera av mina vänner/bekanta/släktingar lagt upp på Facebook för att S ska få lära sig mer om kapitalism och några andra ekonomiska system. Framför allt hoppas jag att S åtminstone får en känsla av vad ett ekonomiskt system är, vad pengar är, vad ”utbud och efterfrågan” innebär och varför vi människor inte kan enas om ett system som håller oss alla snälla, nöjda, rika, tacksamma och glada.
Nu har jag berättat lite om vår vardag. Har du något vardagligt som du tycker skulle vara roligt att dela med dig av? Du får gärna berätta vad du tycker är viktigt att lära sig och du får också gärna berätta om dina erfarenheter av svensk skola antingen de är direkta eller indirekta.
45 vid 45.
- Livet är bättre då jag lever i tacksamhet.
- Musik lyfter min själ.
- Familj, storfamilj, släkt, vänner. Ensam är stark, tillsammans är vi starkare.
- Att få försvinna i böckernas förtrollande värld är en ynnest.
- Kreativitet och skapande gör mig till en bättre människa.
- Less is more.
- Meditation och begrundande över livsviktiga frågor en stund varje morgon gör mig starkare.
- Yoga är toppen!
- Foton i datorn är inte lika roligt som foton på väggen eller i en bok.
- Viktigast i köket är en riktigt bra kniv.
- Varför upphöja fredagar då vi får en ny chans till ett bättre liv varje måndag?
- Duckfeets skor är sköna och bekväma.
- Ut i naturen för större frid i sinnet!
- Synd att saltlakrits inte är en viktig del i näringspyramiden.
- Jag blir aldrig amerikan, men jag är tacksam över att känna mig hemma här.
- Brev och paket i brevlådan är så roligt att få!
- Rädsla förlamar.
- Bästa sättet att glömma sitt eget elände är att göra något för någon annan.
- Man kan inte ha för många läppglans.
- Vid önskan om att tillrättavisa någon är det bra att tänka: ”Måste det sägas och är det jag som ska säga det?” (Min syster lärde mig det för länge sedan, men tror att något har trillat bort.)
- Ismaskin i kylen är toppen.
- Kulturella liveupplevelser lämnar mig aldrig oberörd.
- Jag har fortfarande inte hittat den ultimata pennan.
- Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. När jag är på dåligt humör drar det ner hela familjen.
- Konstaterande efter otaliga genomlevda dieter? Allt är farligt eller mirakulöst fantastiskt. Numera lyssnar jag på min kropp och dessvärre finns det då inte mycket utrymme för bröd och annan vetemat.
- Progressiva glasögon är fantastiska och jobbiga att vänja sig vid.
- Att gå och lägga sig med ett välstädat kök känns lite extra bra.
- Adolf Fredriks Musikklassers lussefirande… Hoppas kunna gå på ett igen någon gång.
- Jag mår bra av att gråtknarka då och då.
- Mac vinner över Windows, men jag ogillar att Mac-prylar kostar så löjligt mycket.
- Vänner i olika åldrar som befinner sig i olika skeden av livet ger mig så mycket styrka.
- Jag vill ha en katt igen. Synd att så många är allergiska…
- Badkar i Sverige där det varken är öken eller vattenbrist är en billig lyx.
- Balans mellan att uppleva och följa livet genom kameran är nödvändig då man som jag gärna drar med mig min Canon i ur och skur.
- Det är inte mitt jobb att döma andras val så länge dessa inte påverkar mig direkt.
- Tillgång till en varm vetepåse när temperaturerna kryper neråt har blivit en nödvändighet för mig.
- Jag har alltid en liten flaska eukalyptusolja vid min arbetsplats. Jag sniffar på den då och då för att fyllas på med ny energi.
- Alla borde ha minst en promenadkompis.
- Det mesta i matväg blir godare med lite smör och salt.
- Gammal hederlig scrapbooking med foton, text och kreativa krusiduller, det var verkligen roligt!
- Jag säger fortfarande att jag inte gillar opera, men det stämmer inte riktigt. Peter Mattei är fantastiskt duktig.
- En vacker dag ska min äppelduk med nötter ligga färdigbroderad och pressad på bordet.
- Jag ogillar nästan alltid när företag byter logga utom då den gamla loggan är riktigt, riktigt ful och det nya är snyggare.
- Jag försöker ändra den vemodiga känslan av saknad till tacksamhet över det de som gått före mig lärt mig.
- Svenskar föds oftast på tisdagar och onsdagar. Själv är jag ett måndagsbarn: ”Har sinne för poesi, är mild, vänlig, godhjärtad och hänsynsfull. Måndagsbarn är ögonfröjd, snällt och rart. Den som är född på en måndag är oftast svärmiskt lagd.” Inte vet jag om det låter som jag, men idag firar jag i alla fall min fyrtiofemte födelsedag på samma veckodag som jag föddes. Tack Mamma och Far för livet!
Spökena har inga ögon att gråta med…
… när PeWi åker vidare mot nya äventyr. Det har varit så roligt att ha dem här! I går fick jag ett förskottsfödelsedagstelefonsamtal med ett halvt löfte om besök framåt våren från en av mina äldsta vänner. Tjoho!
Jag är tacksam över dagen som ligger bakom mig. I kväll frågar jag mig: ”What is keeping me from progressing.” Det ska bli intressant att se om jag får någon klarhet. Hoppas att du fått äta god äppelkaka, lyssnat på rysarmusik på hög volym, blivit inspirerad och upplyft, fått hänga med finfina vänner och kanske klämt fram något kreativt ur skapardelen i hjärnan idag. Det har jag. Peace.