Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Goda grannar är värdefulla på många sätt och vis. De bästa hjälper och stöttar, blir goda vänner, delar fina minnen och växer tillsammans med en. Idag bjöd ”Dalet” in mamma, mig och sin storasyster på smörgåstårta, Budapestrulle och Ulla Mårtenssons första och senaste platta. När man kan dela både glädje och sorg med sina grannar vet man att man har haft tur. Tack för ett ljus i mörkret, god mat, nostalgi och många skratt! Den här dagen läggs till pluskontot.
Så många vackra blommor till tröst, så fina ord och så mycket kärlek. Död behöver inte vara ond eller bråd, den kan även vara trösterik och vacker på sitt eget lite märkliga vis. Symboliska handlingar läggs till varandra. I kväll hade de förbön och ljuständning för far i hans församling och den fantastiska Esmeraldas bön sjöngs för honom och alla oss andra. Saknaden är stor.
Själaringning är en gammal tradition som innebär att man ringer i kyrkklockorna i samband med dödsfall. Förr i tiden ringde man samma dag som dödsfallet inträffat, men numera brukar det dröja någon eller några dagar. Vid själaringning brukar kyrkan stå öppen för den som vill komma in och sitta ned en stund eller tända ett ljus.
Det är som att Far skickat ljus och värme i ett sedan i söndags. Vi har verkligen haft fantastiska dagar här på Sturkö! Idag åkte jag hem en snabbis. Julkuddarna har bytts ut av lite vårfräschare versioner och med dagens ljus kändes det som att hela huset fått nytt liv. (Fast egentligen är golven i desperat behov av dammsugarens omtanke och alla fönster behöver en rejäl omgång. Undrar ändå om jag inte ska vänta med det senare tills taket har lagts om…)
Om drygt en vecka flyttar vi in på heltid. Det finns fortfarande mycket att göra, men det känns ändå skönt att få in rutiner för vår lilla familj. Att få följa årstidernas skiftningar för första gången är något av det finaste som finns då man flyttar till ett nytt ställe. Det är som att både ägare, hus och natur anstränger sig lite extra för att lära känna varandra. Detta har jag upplevt både som inneboende, hyresgäst och husägare. Just nu blommar snödropparna i den trädgård som så småningom kommer att få den omsorg den är värd och ljuset faller in till tröst efter en av de gråaste vintrar jag upplevt på mycket länge. Det läker och helar!
… och vi med den. Det är konstigt hur sorgen liksom följer ett speciellt mönster. I går och idag har vi haft fantastiska dagar här ute på ön! Jag har inte haft tid att gå någon promenad, men jag tog mig tid för en liten kamerarunda mellan det som jag behövde fixa. Vårvintern bjuder på ett fantastiskt ljus. Jag märker hur morgnarna blir ljusare och hur värmen liksom stiger i färgerna. Fåglarna börjar hålla låda och det går inte att låta bli att åtminstone vara lite glad. Se bara!
Ps: Det ser ut som en blomsterbutik nere i vardagsrummet hos mamma. Tack till dig som omfamnat henne och oss andra i värme och kärlek. Och tack till Lisen som har insikt i hur NK mint kan göra livet lite ljusare.
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men ibland allt du är för mig
finns något svårt att bära,
min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.
Siv Andersson
Far…
Nu finns du inte längre bland oss här på jorden. Eller jo, det gör du ju. Jag och mina syskon består till 50% av dig. Det blir 3,5 Far. Dina 19 barnbarn består var och en av 25% Far, så där blir det nästan fem till. Tillsammans blir det ungefär åtta Far som går omkring här i lite olika skepnader.
Du var så stolt över oss alla och så tacksam över det som livet bjudit på. Så viktigt det var för dig att ge tillbaka, att bidra till det goda i samhället, att aldrig vara lat! Du arbetade så hårt, så hårt. Det var aldrig några stora åthävor. Du gjorde en insats där du såg att den behövdes. Du gav nog ett barskt intryck första gången du träffade någon, men den som lärde känna dig fick se ditt stora hjärta, din kärlek, din omsorg om andra människor och din medkänsla. Efter att ha levt ett långt, friskt och starkt liv tog först den ena, sedan den andra, den tredje och den sjuttioelfte sjukdomen över din kropp. Trots dina utmaningar fortsatte du att ge av dig själv och vi kommer aldrig att kunna tacka nog många gånger för allt du gjorde för oss.
Min kära extrasyster älskade ett foto jag hade tagit på Far i traktorn på åkern och målade med det som förlaga denna fantastiska akvarell för några dagar sedan. Den har verkligen fångat det som han älskade här i Bredavik. Så underbart det blir om man då tänker att hans sista ord här på jorden blev ”Nu kör vi!”
Far, du fattas mig, men jag lovar att fortsätta göra mitt bästa. Vi bär dig med oss, nu och alltid. Och du vet att jag alltid kör försiktigt…
Jag vet att den här bloggen kanske inte är riktigt vad den har varit, men allt har sin tid. Tack till dig som gör mitt liv lite lättare, som lyfter mig, som ger mig kraft, som skänker en tanke, som bara finns och… Tack till min kära tyska syster, till Dig/Er som skickade blommorna som kom idag, till himlens höjd och till min lyckliga stjärna.
I alla tårar finns glädje och lycka. Som Far sa idag: ”Inte visste jag att det kunde vara så roligt att dö!” Alltså, utan humor kan vissa saker bli rent outhärdliga.
Vi vårdar vackra minnen medan vi säger tack för det som varit. Ett långsamt farväl är plågsamt, men jag slits ändå mellan att vilja ha Far här och att låta honom få ro. Så tacksam jag är för god vård, fantastiska människor och moderna mediciner som gör det svåra lite mer uthärdligt för Far.
Jag använder inte Facebook särskilt mycket nu för tiden, men i natt skrev jag lite för att uppdatera föräldrarnas och våra vänner och släktingar om läget just nu. Tänkte att det kanske är på sin plats att lägga ut det här också. Jag har inte riktigt tid eller ork att kontakta någon personligen.
Det var en gång en flicka som trodde att världen var ett paradis. En dag råkade hon ut för något som gjorde mycket ont. Hon trodde att det var det värsta som kunde hända. Det var det inte.
När flickan blev äldre tyckte hon att hon var tjock och tänkte att det värsta som kunde hända var att hon skulle bli ännu tjockare. Hon blev tjockare och det visade sig att hon fortfarande var samma person som innan och hon kom så småningom till insikt om att världen antagligen skulle kunna bli ett paradis på riktigt om all tid som ödslas på viktfrågor skulle ägnas åt något viktigt istället.
Som småbarnsmor ägnade sig flickan åt att bry sig om vad andra tyckte och tänkte. Mest om henne, hennes familj och hur man bäst tar hand om sina barn. Hon tänkte att det värsta som kunde hända var att någon skulle komma hem till henne då hemmet var upp- och nervänt eller att någon skulle tycka att hennes barn var ohyfsade. Det visade sig att sådant händer ganska ofta och att det inte var det värsta som kunde hända.
Flickan hade lyckligtvis en make som fullständigt struntade i vad andra tyckte och tänkte om honom och denna struntan smittade så småningom av sig lite grand. Därmed lyckades flickan stå stadigt på jorden då andra ifrågasatte hennes val och hon kunde många år senare klappa sig själv på axeln över hur hon hanterade sådana som tycker och tänker om andras liv och leverne. Flickan upptäckte att av någon outgrundlig anledning finns det väldigt många sådana och det kan vara förödande att lyssna på dem istället för på den stilla röst som hela tiden jobbar hårt med att guida just henne rätt genom livet. Skulle inte det vara det värsta som skulle kunna hända?
Den här flickan fortsatte att leva och fundera över vad som skulle vara det värsta som kunde hända. En dag blev hon jättevuxen, så vuxen att till och med några av de barn hon hade fött hade flyttat hemifrån för att vuxenlivet hunnit ifatt dem. Hon saknade dem varje dag och grät till och med en skvätt då och då, men hon insåg snart att detta absolut inte var det värsta som kunde hända. Det var tvärtom något fint och bra och hon kunde börja glädjas åt att de var duktiga och klarade sig bra i världen.
En natt satt flickan vid datorn och hörde vinterstormen tjuta utanför. Hon hade just varit på akuten med en förälder för tredje gången på en vecka och hon kände sig lite trött och mycket ledsen. På sjukhuset satt en av flickans systrar med deras Far och nere i sin säng låg flickans mamma och kved av smärta i sömnen. Båda hennes föräldrar var mycket sjuka, så sjuka att flickan insåg att de snart inte längre skulle uppfylla den här jorden med sin kärlek, sin visdom, sin kunskap, sina goda råd, sin driftighet, sin tro eller sina erfarenheter… Nog måste detta vara det värsta som skulle kunna hända?! Som av ett mirakel fick hon känna frid för en stund och hon kände istället tacksamhet för att just hon fick den stora glädjen att få komma till sina föräldrar och sina syskon och det fanns inte längre några värsta i hela universum, bara kärlek och tacksamhet. Tänk ändå, så märkligt livet är.