Idag åker jag mot varmare breddgrader. Jag tar med mig en tom anteckningsbok, ett gäng böcker från högen av olästa sådana och badkläder. Det är dags för en omstart av systemet!
En dag i taget.
Det är allt vi behöver klara av, vare sig det gäller tunga eller härliga saker. Vi kan inte alltid styra över vad som händer i våra liv. Faktum är att vi väldigt sällan kan styra detta. Igår blev jag påmind om något som en väldigt klok man som jag tyckte (tycker) mycket om sa. Denne man var som en virvelvind. Stor, stark, bullrig, inte alltid helt smidig, men otroligt kärleksfull. Fler än en gång kom han att säga helt rätt saker till mig precis då jag behövde det. Jag vet att han inte bara är otroligt saknad av sina familjemedlemmar, utan också av många, många andra som kom i hans väg. Tillbaka till hans kloka ord:
Det är inte våra omständigheter vi mår dåligt av. Det är våra tankar om våra omständigheter vi mår dåligt av.
Det är så lätt att glömma precis detta. Vår grannes klämkäcka ”Det är inte hur man har det, utan hur man tar det” klingar falskt då man är mitt uppe i något svårt, men faktum är att vi kan styra vårt mående långt mer än vi kanske är medvetna om. Ibland är det svårt. Vissa människor är benägna att älta saker in absurdum och det krävs då större ansträngning att ta sig ur sina dåliga tankebanor. Andra har utsatts för så många svårigheter att medvetandet helt som badar i tjära. Hur ska man då kunna tänka en enda ljus och klar tanke? Jag ser människor omkring mig med hurtiga fasader som jag vet bär tunga bördor inuti. Det är känt att många av våra mest kända komiker t ex är några av de mest tungsinta av våra medmänniskor.
Idag ger jag dig en uppgift. Hitta något ljust i ditt liv, något som är påtagligt och verkligt, något som finns här och nu. Ägna en stund åt att vårda detta ljus, vare sig det är en människa, en aktivitet, en plats eller något annat. Känn tacksamheten mjuka upp klumpen i magen eller skingra det svarta som invaderat ditt hjärta. Livet är här och nu och hur det nu är kan vi inte säga annat än att vi som vuxna människor till syvende och sist är ansvariga för oss själva och hur vi lever våra liv. Allt ljus till dig. Peace.
Nästan vinter i Uttorp.
Tack Erik!
Vissa dagar får man meddelanden på posten, i telefonen, i hjärtat… Denna text är fantastisk. Tack till min kusin som visste vad jag behövde idag!
Stilla morgnar.
Jag har alltid varit morgonmänniska. Något har hänt. Jag är trött, trött. Särskilt på morgnarna. Kanske är det naturligt, kanske har min kropp förändrats, kanske är det övergående. Jag gör vad jag kan för att hitta min ”morgon-groove”.
Promenad eller springrunda för att komma ut i naturen eller åtminstone i trädgården.
Läshörnan. Den har varit svårt försummad, men lockar numera alltmer.
Att elda i vedugnen är definitivt en energigivare. Rent teoretiskt är det väl mer energiomvandlande, men jag vill inte sabba min egen fest…
Hur många ljus har jag bränt upp den här hösten och vintern? Många. Jag undrar vad det är som ger den där speciella känslan av frid då man tassar in i köket, sätter på vattenkokaren och tänder ett par ljus…
Jag tog inte kort på yogastunden, men jag är också väldigt förtjust i yogaappen Daily Yoga. Jag tror att den finns i en gratisversion (det finns flera sådana), men jag betalar några hundra om året för att få tillgång till alla program de har här. Det finns allt vad man kan tänkas behöva. Korta program för att vakna, bålstärkande, sträcka ut, ryggfix, avkopplande, energigivande… Älskar yoga! Tack Sirpa för att du tjatade på mig och inte gav upp. Det går verkligen att både lära gamla hundar sitta och sträcka ut!
Hur gör du för att komma igång på morgonen?
Mångsidig.
Det här är jag…
Det här är också jag…
Detta är en del av ett hologramvykort från Lagerhaus som står på mitt nattduksbord. Varje kväll vickar jag det fram och tillbaka. ”Wild at heart”, absolut stillhet, ”Wild at heart”, absolut stillhet. Dessa ytterligheter är jag, båda två. Det ena har jag inte nått fram till och det andra har jag inte vågat släppa fram. Än. Att vara människa är otroligt mångfacetterat i all sin enkelhet.
Vördnad, förundran och hänförelse.
Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.
Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)
Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.
När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.
Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.
Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.
Ett steg närmare!
Nu kommer vi snart att ha duschrummet på övervåningen färdigt! Golvklinkers är på plats och väggkaklet ligger redo. Så spännande det är att följa ett hus från fullständigt förfall till ett hem med själ… Jag är förundrad över att det överhuvudtaget fanns en möjlighet att klämma in både ett gästrum och ett extra duschrum med hjälp av en takkupa! Tänk vilken glädje vi får av brorsans erfarenhet.
Konsert.
Vissa människor ”har alltid funnits”. Kerstin är en sådan person. Hon och mamma växte upp tillsammans och de har stöttat och peppat varandra genom goda och tuffa tider. Kerstin och hennes barn är både musikaliska och konstnärliga och jag tycker alltid det är lika spännande att höra dem då det bjuds på konsert.
Ikväll hade vi den stora ynnesten att få gå på en av dessa konserter i Marinmuseums Galjonshall. Just detta magiska rum kommer jag alltid att förknippa med min syster och svågers bröllop. (Underbara festligheter!) Ikväll fick de vackra galjonsfigurerna sällskap av Kerstins dikter, Tonys noter från flygeln och Johns ljuva stämma. Inte dumt. Inte dumt alls.
Döden, döden, döden.
Dimman som tynger jorden
Gömmer solen
Suddar ut gränsen mellan dag och natt, glädje och sorg
Mörkret som tynger själen
Väcker sorgen
Suddar bort det som hände igår och döljer det som händer imorgon
Det här livet, det som rymmer så mycket vackert, är ibland outhärdligt. De senaste dagarna har jag gråtit mig rödmosig då jag hittade en intervju jag gjorde med telefonen då far och jag satt och väntade på akuten en månad innan han dog, jag har gråtit med min vän som förlorade sin man för några veckor sedan och jag har gråtit med en annan vän som fått ett otroligt tungt sjukdomsbesked. ”Det finns ingenting jag kan säga som kan trösta”. Jag har blivit bra på att säga det. Fast jag tänker att det är bättre att säga det än att låtsas som att sorgen inte finns där, låtsas som att allt är som vanligt fast det känns som att någon just blivit puttad ner i en bottenlös brunn.
Sorgen måste få ta plats, ta sin tid. Den tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem man är och vad som har hänt, men processen är överlag densamma. Jag har hämtat den här förklaringen som jag tycker är helt fantastisk på NSMAs hemsida.
”Vi tänker ofta att de olika faserna (Dr Elisabeth Kübler-Ross) ska ta si och så många dagar, veckor eller månader, och att de ska följa i kronologisk ordning efter varandra. Tyvärr är det inte så enkelt. Faserna beskriver de känslor och tillstånd som kan pågå efter en förlust, och de kan vara från några minuter upp till dagar, månader och i sällsynta fall år. Vi tenderar att hoppa fram och tillbaka mellan de olika faserna, och ibland gå genom en fas flera gånger. Alla sörjer olika, och hur vi sörjer är lika unikt som våra egna fingeravtryck.
- Förnekelse: Världen känns meningslös och överväldigande, och du befinner dig i ett tillstånd av chock. Du försöker hitta ett sätt att hantera och ta dig igenom dagen, men känner dig helt avdomnad och orkeslös. Förnekelse betyder inte att du ”glömmer” av vad som hänt, det är helt enkelt naturens sätt att bara släppa in så mycket information som du kan hantera just i dagsläget.
- Ilska: Ilska tvingar dig att känna något igen, ersätter den avdomnade känslan och ger dig struktur och förmåga att göra någonting åt din situation. Även om det kan kännas obehagligt att visa din ilska så är den är en viktig del av läkningsprocessen.
- Förhandling: Det är där uttalanden som ”Tänk om …”, ”Om bara …” kommer fram. Din högsta önskan är att livet återvänder till det som var, och om du bara kunde så skulle du gå tillbaka i tiden och ändra resultatet. Skuld är ofta en följeslagare i förhandlingsstadiet, då du kanske känner att du inte kunde göra något för att stoppa det som hände, oavsett om det var omöjligt att göra någonting eller inte.
- Depression: Känslan av sorg går ner på ett djupare plan, djupare än vad du någonsin trott var möjligt, och det känns som om det kommer att vara för evigt. Det är viktigt att förstå att denna depression är inte ett tecken på psykisk sjukdom. Förlusten av det liv som du hade är deprimerande, och det är helt normalt att känna på det sätt. Det finns ingenting att diagnostisera eller medicinera bort, utan vad som är viktigt i den här fasen är att hitta stöd för att ta itu med sorgen på ett sunt sätt. Stödet kan komma från vänner, nära och kära, kollegor eller professionell hjälp.
- Acceptans: Acceptans förväxlas ofta med att vara ”ok” med vad som hänt, men det är inte fallet. Självklart kommer du aldrig känna dig ”ok” med att ha förlorat en nära anhörig, din trygghet eller din hälsa. Acceptans i den här kontexten har mer att göra med insikten att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Det kommer alltid att finnas ett ”före” och ”efter”. Acceptans handlar om att lära sig leva med det som hänt. Det betyder att du måste justera dina planer, mål och drömmar i livet. Acceptans betyder inte att du kan ersätta det som gått förlorat, utan det innebär att du får chansen att hitta ny mening och glädje i livet.
Det kanske låter nästintill omöjligt att nå fram till acceptans, men det är där du kan ta tillbaka din makt över din känslomässiga välbefinnande. Istället för att fråga dig ”Varför hände detta mig?”, börja ställa dig själv följande frågor:
- Vad har jag lärt mig av den här erfarenheten?
- På vilket sätt kan det inspirera mig att förändra mitt liv till det bättre?”