Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Tack för allt mamma! Tänk att vi klarade den här dagen…
Så glad jag är över alla som kom för att göra mammas minnesstund och allt runt omkring till något ljust och fint. Jag tror faktiskt att mamma hade blivit nöjd med precis allt, till och med vädret.
… till en värdig lokal för en minnesstund/kistbegravning? Man tar ett stort gäng syskon, ingifta och avkommor och kör järnet i en hel dag. Till slut hittas rätt ljud både för orgelspel och komppiano, marimban är balanserad mot tvärflöjten, det står närmare 200 stolar på plats (somliga framtrollade ur dolda vrår) och blomsterdekorationerna på plats hade minst passat på Nobelfesten. Jag är glad och tacksam över att få tillhöra det här gänget. Att få ha varit del i allt det kreativa bakom mammas minnesfest har varit en fin pusselbit i sorgarbetet. Nu får vi se om många får stå upp i morgon eller ej, men det löser sig nog med det.
Se där! Med gemensamma krafter blev granen klädd i år också. Det är alltid lika nostalgiskt att hänga upp julgransdekorationer från olika perioder i livet. Våra barn har dessutom fått varsin ny julgransdekoration varje år sedan de var små. Det har hunnit bli några vid det här laget! Jag kanske ska göra som en av grannarna i Orem? Hon fotade och skrev berättelsen bakom varje julgransdekoration i ett speciellt album.
Ps: Nu ser jag var vi behöver komplettera med prydnader! ?
Det blir ju jul i år igen, vare sig vi vill eller inte. Jag älskar jul, har alltid älskat hela december, men i år går jag på knapp hjälpfart. Tack vare syrran har vi åtminstone en söt liten gran utanför dörren och tack vare svågern har vi en gran i huset. Jag köpte en tysk superkonstruktion till julgransfot på Maxi häromsistens efter några missöden med den vackra men komplett odugliga foten från Rusta. Den passade perfekt till utegranen, så alla verkar nöjda.
Sonen har lovat köra igång granklädningen senare idag. Vi får väl se om jag kan uppbåda lite entusiasm för att hänga på en eller annan kula.
Igår kväll satt jag och tröståt finkakor hemma hos vår granne/vän i Bredavik och idag har vi firat denna fantastiska 17-åring här hemma. Livets ytterligheter. Sorg över sjukdom och död och glädje över livet och allt fint som finns att glädja sig över här på jorden! Dottern hade önskat sig en heldag med bara den närmaste familjen och det fick hon också. Som bonus var vädret någorlunda vackert (ja, vi är ju inte direkt bortskämda sedan vintern tog kommandot efter den långa, vackra hösten), födelsedagen inföll på en ledig lördag, maken hade hämtat in ett gäng roliga spel från ladugården, det var kul att åka över och snabbt gratulera svägerskan som också fyller år idag och allt vi stoppade i oss enligt tradition och ohejdad vana (hemgjorda dumplings, godis och prinsesstårta) smakade ovanligt gott.
De bor inte kvar här, men känslan av att köra upp mot deras hem är fortfarande densamma. Värmen finns kvar. Särskilt då brorsan varit här och eldat precis innan jag tittade in…
Idag såg jag solen för första gången på länge, både bokstavligt och bildligt talat. Jag vaknade utan huvudvärk, kände något som kanske kan liknas vid glädje och såg solen vid flera tillfällen försöka bryta igenom de massiva molnen. Efter en veckas mörker börjar jag alltså se ljuset igen, en vecka som har känts både som en oändlighet och ingenting. Var det verkligen bara en vecka sedan mamma somnade in? Det är tur att det finns kalendrar, datum och klockor som håller reda på den reella verkligheten då mina tankar snurrar runt i parallella universum med olika hastigheter och på olika språk. Livet alltså…
Jag är oändligt tacksam för alla kort, tankar, böner, blommor, samtal, meddelanden och annat som jag och mina syskon har fått från olika håll. Allt detta värmer och den värmen har jag behövt mer än någonsin just nu.
Jag är av åsikten att goda traditioner ska uppmuntras och underhållas. Så länge jag kan komma ihåg har mamma fixat lussemys till SVTs Luciamorgon. Sålunda steg jag upp och dukade fram lussekatter, clementiner och varm choklad med grädde till gänget här hemma. En stackare satt på planet till London och tjejerna fick båda mumsa snabbt för att hinna med bussen, men sonen och jag satt och tittade på hela luciatåget från Kungsholms kyrka. Jag njöt i fulla drag av dessa arrangemang som våra barn också sjungit under sin tid i grundskolan och kände mig nostalgisk över att se Helene Stureborgs väldrillade dirigerande lite i kulisserna.
Den här veckan kommer inte att gå till historien som min favorit precis. Den började med mammas död och slutade med en helkrossad iPhone 7. (Jag kan tala om att det skulle kosta 4000 kr att reparera den.) Suck. The only way is up?
Ja, uppåt går det faktiskt långsamt här hemma. Yngsta dotterns rum och det övre duschrummet håller på att ta form sida vid sida. Det känns otroligt spännande att få vara med i denna process. Stackars brorsan som nu börjar jobba på sitt ”vanliga” jobb och ändå ska få det här lilla huset färdigt. Heja, heja!
Jag mår okej. Allt är okej, eller vad man nu ska säga. En fin vän bjöd med mig (och dottern som är bortrest, så maken kom med) på Lucia i Trefaldighetskyrkan igår kväll och jag bestämde mig för att det var precis vad jag behövde. Ljuvligt vackert. Lucia gör mig alltid känslosam, ännu mer nu.
Igår kom också min underbara promenadkompis från Orem och hennes två tonårsdöttrar. De stannar några dagar på väg ut i Europa. Åtta månader genom vår världsdel, annat än japanernas ”Europa på en vecka”. Jag har sagt att jag inte är någon bra värdinna just nu, ha. De bor i dotterns studentrum inne i stan, så det ordnar sig nog. Idag ska jag prestera kyckling i ugn, morötter, ris, hembakade frallor och några timmars umgänge. Det blir säkert bra, bara jag får undan all tvätt först. (Konstigt det där med hur livet fortsätter som vanligt fast allt har förändrats…) Hoppas du har det bra. Peace.
Klockan 21:25 blev jag och mina syskon föräldralösa. På mindre än ett år har vi förlorat båda våra föräldrar, så nu får vi stå på egna ben och stötta varandra. Livet är tufft ibland.
Tänk ändå vad jag fått av och genom mina föräldrar. Vilket arv de lämnat efter sig! Ett arv som inte handlar om pengar och prylar, utan om kärlek och sunt förnuft. Jag hoppas de känner min tacksamhet i just denna stund.
