Jag har lagom hunnit hämta mig från en av de mest intensiva och fina veckor jag har haft på länge. Jag har skrattat, gråtit och mått bra tillsammans med människor som jag älskar, men trots att dagarna fyllts av så mycket fint har det funnits hål efter de som inte finns kvar här. Tomheten blir som mest märkbar i samband där de hade en självklar plats. Släktträff, midsommar i Bredavik, fotbollskampen mellan Anderssons och Håkanssons… Ingen Far, ingen mamma. Minnet av dem, värmen, deras bästa sidor (det dåliga bleknar precis som smärtan man utstår vid en förlossning) – allt det där fyller upp hålrummet och gör livet fint trots allt, inte bara uthärdligt.

Igår ringde min läkare och rapporterade analysen av de senaste provsvaren. (Inga riktiga svar, men långsamt utesluts vissa jobbiga grejer.) I samband med det nämnde jag en bortplockad fästing och en stor, mörkröd cirkel i knävecket. Borreliavarning! Jag fick en tid på vårdcentralen för konsultation och nog var det borrelia det rörde sig om. Det är lika bra att satsa på bred front när man ändå håller på att använda upp sina medmänniskors skattepengar! Nu äter jag penicillin och järntabletter tre gånger om dagen, så jag har scannat nätet efter läkande mat. De närmaste tio dagarna lär gå hårt åt min stackars mage, men jag är så tacksam över att kunna få hjälp. Jag kommer ihåg när min kompis fick borrelia i början på 90-talet. På den tiden var borrelios inte alls lika välkänt som idag och M hann till och med bli halvsidesförlamad innan läkarna hittade orsaken till hennes problem.

De senaste dagarna har jag börjat beta av genomgången av alla flyttkartonger. Önska mig fortsatt lycka till! Det är så otroligt svårt att rensa… Marie Kondos förslag att hålla i allt och känna efter om det ”glittrar” känns inte hållbart, hahaha. De regler jag satte upp för mig själv innan jag började funkar ändå rätt bra och jag märker att jag blir hårdare för varje ny låda. Jag börjar till och med tro själv att det är möjligt att ro detta projekt i land! Halleluja.