Importera småsaker från utlandet privat. Idag fick jag betala 94 kr i moms till staten för att jag skulle få min Chatbook (små behändiga fotoalbum) som kostar ungefär lika mycket att tillverka och skicka hit. Jag tycker de är värda en hundralapp, men inte två. ”PostNord har fått uppdraget att se till att moms på försändelser (från länder utanför EU) betalas in till staten innan leverans kan ske. Förutom momsen tillkommer en hanteringsavgift för detta arbete. Avgiften ska täcka kostnader för upprättande av momsdeklarationer, exempelvis löner, teknisk utrustning och lokalhyra. Är försändelsens värde mindre än 1 500 kronor blir avgiften i normalfallet 75 kronor.” Momsen är för övrigt vanligtvis 25%, så därav den stora kostnaden för mig som privatimportör. Staten, staten. Hellre stöttar jag då ett svenskt företag, så det är väl bara att leta upp ett som erbjuder denna tjänst.

Komma igång med att beta av att göra-listor. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt att skjuta upp saker som behöver göras. Att det ska vara så svårt! Alltså, jag låter huvudet tas över av tankar på hur jobbigt något ska bli, men när jag sedan gör det går det vanligtvis mycket fortare och lättare än jag hade tänkt mig.

Säga upp prenumerationer och medlemskap. När det gäller detta är det inte mig det hänger på. Företag gör det så svårt de bara kan att hitta information om hur man ska slippa fortsätta betala för deras tjänster. Det är viktigt att då och då gå igenom sina autogiron samt års- och månadsavgifter för att se att man inte har gått på något ”gratis första månaden” (som varje företag med vinstönskan vet ger en massa nya kunder som glömmer bort att de gett ut sina bankkortsuppgifter för det där som är gratis). Tider förändras också och kanske fortsätter man betala för något som man haft stor nytta av då barnen var små, men som inte längre utnyttjas då det inte längre finns några intressenter kvar hemma.

Göra upp med sitt förflutna. Just idag tänker jag mest på flyttkartonger i mängder som innehåller saker som ingen saknar och ingen behöver, men som likafullt står ute i ladan och pockar på uppmärksamhet. Vi verkar inte vara de enda som har alldeles för mycket prylar. Inte så mycket för att vi är hoarders eller har ovanligt svårt att göra oss av med saker av nostalgiska skäl och inte heller för att vi har för mycket pengar som vi försöker omsätta i något slags ”den som har flest prylar då den dör vinner”-tävling. Inte alls. Det har bara blivit såhär eftersom vi flyttat fram och tillbaka över Atlanten tre gånger och fått med oss mer än vad vi hade från början varje gång. Sista gången till USA var det ”så illa” att vi lämnade allt kvar i Sverige utom 27 flyttkartonger. När vi kom tillbaka till Sverige hade de 27 kartongerna blivit en hel container full (i och för sig med en bil också), alltså ett helt bohag. Nästan ett helt bohag fanns redan i Rödeby och väntade på oss. Nu är det två år sedan vi kom tillbaka och vi har knappt koll på innehållet i lådorna som packades 2012 och som inte har sett dagens ljus sedan dess. Snart är det dags för loppis och vi försöker få till ett bra system för att gå igenom allt, bara spara det nödvändiga och sådant som våra halvvuxna barn kan behöva då de flyttar hemifrån ”på riktigt” och inte längre är inneboende.

Komma i säng. Nu är klockan 23:46 och jag sitter här och skriver fast jag borde ha lagt mig för länge sedan. Har du orkat läsa ända hit? Grattis då, eller vad man ska säga. Och sov gott! Peace.