Möten.
Så många möten, så många öden, så innerliga personligheter. Jag är tacksam över möjligheten jag har att fortsätts utvecklas varje dag och stund. Så fint det är att få uppleva livet tillsammans med människor som vågar öppna sig och som delar med sig!
Den här tiden förra året var mycket tung och samtidigt vacker. Nästan allt handlade om mamma. Vi firade jul hela november, julpyntade och hade julklappsutdelning med barnbarnen. Vänner, vårdpersonal och familj möttes på daglig basis hemma hos mamma och vi grät, skrattade, mindes, glömde och levde tillsammans. Mamma gick till slut bort den 5 december och livet blev sig aldrig likt igen.
Idag gick jag ner till kyrkogården för att inspektera mammas gravsten, lagom nymonterad till Allhelgona. Inga tårar, oväntat, utan stor glädje över att stenen kändes så rätt. Fint så.
Putsa.
Husmorstips är alltid kul, särskilt om de funkar! Häromdagen fick jag möjlighet att testa ett av de enklaste och mest effektiva någonsin, den här gången för föremål i mässing:
Gör en pasta av ättika och salt, med hjälp av pastan på en svamp putsar du mässingen, sköljer av med ljummet vatten och torkar rent med en mjuk trasa. Klart!
Skillnaden mellan före och efter var slående trots den lilla insatsen. Toppen! Efter detta passade jag på att putsa makens mormors silversmycke med hjälp av ännu ett tips:
Lägg aluminiumfolie i botten av en kastrull, lägg i silversmycke, täck med vatten, koka upp, strö över 2 tsk bikarbonat, låt stå tills vattnet svalnat, putsa med mjuk trasa.
Silverputstipset var även det mycket effektivt även om det tog lite längre tid. Varför joxa när man kan göra det lätt för sig?
Här hemma på ön.
Solsken, före. Nu är verandan tom. Den väntar på att återfå lite av sin forna glans och jag kan knappt ”hia mej”… När jag var ute och gick träffade jag Henning och Birgit. De bor lite längre ner på vår väg, men viktigast av allt är att Hennings farbror byggde vårt (eller än så länge min brors och svägerskas) hus. H har varit dålig och B vill att han ska pigga på sig lite innan han får sitta ner med mig och berätta sina minnen. Jag kan knappt hia mej för det heller.
Vi har nu fått hela Riksarkivets information om denna fastighet. Jag kan inte uttyda allt och ett par dokument verkar ha kommit fel. Trots det är det jättespännande att följa köpehandlingarna och jag älskar att vara en del av den här platsens historia! Nu ska jag bara förstå mig på de nitiska handläggarnas alla förkortningar.
Vardagstankar.
Någon skickar bomber till alla som kritiserat Donald Trump, isarna smälter, kossorna fiser, vi får inte köpa, inte resa, inte äta kött, inte kränka och snart går världen under. Igen. Vi står utan regering, börserna svajar och ändå är julen på väg precis som alltid vid den här tiden på året.
Hur känner du inför dagens situation? Är du stressad? Deprimerad? Känner du hopplöshet? Eller har du hopp? Känner du tillförsikt? Vågar du lita på att det finns mer godhet än ondska i världen?
Jag har haft fullt upp med livet fast jag inte ens tillhör de heltidsarbetandes skara. Ibland försöker jag se livet ur någon annans perspektiv för att inte hamna i en speciell låda. Vi blir påverkade av, och påverkar, människorna som omger oss. Är vi inte försiktiga kan det vara lätt att tro att det vi tycker och tänker är det enda rätta, att det bara finns en väg som når till målet. Jag kan inte tänka mig större hopplöshet. Jag försöker vara öppen och inte bara gå igång (positivt) på sådant som resonerar med mina egna åsikter, men ibland är det svårt. Igår läste jag en politisk kommentar på min systers vägg. Jag skrev ett svar till den vältalige skribenten med huvudet uppe bland molnen (min egen tolkning), men bestämde mig för att radera den eftersom jag inte vill framstå som en arg tant. Istället tog jag till Fars klokheter. Vill du också höra dem? Jag lovar att livet blir lite lättare att hantera om man lyssnar på och lever efter dem.
Jag önskar att Far hade levt. Då hade jag skickat upp honom till Stockholm så han kunde undervisa hela Sverige i direktsänd television: Livet är orättvist. Ta hand om din familj. Med rättigheter kommer skyldigheter. Gör ditt bästa. God natt och tack för att du har varit så snäll och duktig idag. Punkt.
Och här kommer mer av vår alldeles fantastiska höst! Jag hoppas att du också kan njuta av den.
Genom någon annans ögon.
När man är tre år är sandlådan en ocean full av havsdrakar och hajar, rutschkanan är vägen ut ur en riddarborg och all mat som serveras innehåller kopiösa mängder av socker. En ettåring tycker att höjden av lycka är att gunga länge, länge och all tid som behövs ägnas åt att betrakta varje sandkorn i detalj. Jag har ingen önskan om att vara yngre, men jag önskar ibland att den där nyfikenheten som ett barn angriper världen med fanns kvar hos mig. Jag vet att den går att öva upp och märker att tacksamhet är ett bra instrument. I år känner jag mig inte lika mycket ”i behov av” Trettio Tacksamma Dagar, men jag längtar ändå. Årets utgångspunkt ska därför få bli livets små guldkorn. Bäst att jag betar av de stora och tunga livsutmaningarna först, hahaha!
The times they are a-changin’.
Mammas och fars hus som de hyrde av min bror och svägerska. Brorsan och jag gjorde det iordning i början av veckan för att förbereda det åt svärfar som kommer att hyra det framöver. Livet tar ibland så märkliga turer att jag har svårt att följa med, men det är bara att hålla fast med allt vad man har!
Karlskronadäka som jag är…
… måste jag bara visa min vackra hemstad i höstskrud. Inte för att jag är någon riktig Karlskronadäka. Nej då, jag var ett ”bushabarn”, ett av alla de barn som hade (o)turen att växa upp utanför småorterna som omger staun. Under gymnasietiden tyckte jag det var jättejobbigt att skumpa till skolan i buss varje dag. Det var ett evigt väntande på de där bussarna, särskilt som att jag också spelade fiol och hade andra fritidsaktiviteter flera gånger i veckan. Biblioteket var mitt favoritväntrum, bussen var mitt extrahem. Jag uppskattade alltså inte riktigt att bo i Bostorp/Spjutsbygd och kunde inte flytta fort nog när jag väl hade chansen.
Med fler år på nacken brukar de flesta bli klokare och det är det jag tror att jag har blivit. Nu vet jag att uppskatta lugn och ro, närhet till naturen och ett tempo långt ifrån magsårspendlandet som ofta uppstår om man bor i Stockholmsförort. Jag vill fortfarande bo i lägenhet i Vasastan, det sticker jag inte under stol med. Idag är dock inte dagen eller stunden jag längtar till Stockholm. Kanske förstår du om du ser de här bilderna?
Ps: De två sista bilderna är tagna i min systers vackra innerstadsträdgård. Karlskrona bjuder på närhet till både vatten och grönska. Det är bl a det som gör denna stad så charmig!
Den känslan.
Himlakropparna tar över i en stillsam explosion, alldeles tyst och på samma sätt som kvällen innan och kvällen innan dess och… Jag går ut i det tjocka mörkret och ser några av grannarnas utebelysning och kyrkans lyktor, men annars är det mörkret som regerar. Inte det tunga svarta, utan det mjuka, trygga. Dagen började i en magisk älvdans bakom huset och slutar med ekollon som rasslar ner och slår i taket på grannens lada medan ”sjönen” (öbornas namn på havet) nedanför kyrkogården sakta slår in mot strand. Inga bilar, inga hundrastare, inga kvällsjoggare. Bara jag och mörkret, jag och ön, jag och universum, jag i universum. Just nu känns livet så stort, så svårt och samtidigt så självklart.
Mozart och vi som försöker hänga med.
När vi började repetera Mozarts Requiem i våras sa vår dirigent Justin: ”Börja öva nu, för oktober kommer att vara här om fem minuter”. Just då lät det som ett skämt, men idag vet jag precis vad han menade. Detta är ett otroligt vackert verk och det är mycket komplext på sina ställen. Jag kanske borde kunna det utantill nu? Det kan jag inte. Långa stycken sitter helt, men på andra ställen vill jag ha både kontakt med noterna och dirigenten. (Eftersom jag har lekt kördirigent och haft skolkörer vet jag precis hur irriterande det är att mötas av en skog av skallar istället för att samspela med sina körmedlemmar.)
På onsdag ska vi sätta hela verket och på söndag är det dags att få framföra det i den fantastiska Fredrikskyrkan med akustik som får mig att rysa. Några proffsmusiker är inblandade, men många är bara glada amatörer. Jag är så tacksam över att vi får chansen att göra det här och hoppas att det blir en fin upplevelse för alla.
Ps: Har du lyssnat på proffsinspelningar och sedan kommer och lyssnar på oss kommer du att märka att vi emellanåt håller ett något lugnare tempo.