Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Idag skrev vi äntligen på papperna till huset, så härmed är vi inte längre hyresgäster. Ingenting känns egentligen annorlunda. Jag älskade mitt hem igår och jag älskar det lika mycket idag!
Vi firade med ett kvällsdopp i Bredavik. Uttorp i all ära, men den magiska kvällshimlen bor någon annanstans. Peace.
Ibland knyter det sig i magen när jag tänker på mina barn. Åh, vad jag älskar dem! De har gett mig gåvan att uppleva hela det känsloregister jag bara hade fått smaka lite på innan 25 års ålder då sonen föddes. Vi har gått igenom tvåårstrots, femåringars förbehållslösa kärlek och mammadyrkan, de prepubertala åren och tonårshelvetet. På andra sidan stiger nu de färdiga slutprodukterna ut. Jag är så stolt, så tacksam. Jag vet att inget är ”färdigt”. Små barn, små problem, stora barn, stora problem och allt det där, men ändå. Just idag är jag mest bara glad och tacksam över att vi står här.
Jag undrar fortfarande vem det var som planterade guldfisk i ett av stenbrotten i skogen bakom oss. Det är onekligen ett spännande och exotiskt utflyktsmål på en sådan gudsförgäten plats som vårt Uttorp är!
Under sommaren sänks hastigheten på vägen mellan skolan och kyrkan till 50 km/h. Det är klokt, särskilt då det under juli månad är som att vår hem-ö blir ett helt annat ställe. Öns butik är ständigt full med kunder, bil efter bil med skyltar från olika länder i Europa kör i något som emellanåt kan kallas för bilköer och både i Bredavik och här i Uttorp kan man vid alla möjliga tillfällen hitta alla möjliga fina människor som kanske håller till någon helt annanstans när snöslasket står i backen under de mörkare årstiderna.
Det är lätt att glömma bort att ens egen hemvist kan vara både exotisk och spännande för någon annan. Jag försöker därför påminna mig själv om att ibland lyfta blicken för att inte bli hemmablind. Tänk så många smultronställen vi har här! Jag är otroligt tacksam.
Idag har vi fått uppleva något rätt fantastiskt! Efter två års väntande var det idag dags för maken och syrran att få njuta frukten, eller honungen, av allt jobb de lagt ner på sina bin. De öppnade skattlådan och valde ut tre ramar som hade tillräckligt med honung i sig. Honungen i dessa räckte till fyra ”vanliga” honungsburkar, en specialburk till svärmor och ett par småburkar. Ska man räkna ut kilopriset på denna första skörd närmar man sig riktig lyxmat, men just idag känns det värt alla ansträngningar, all tid och alla tusenlappar som har investerats i denna spännande hobby! Nästa gång kommer de glada biodlarna möjligtvis ha investerat i apparatur som gör det lite lättare, om än inte mindre kladdigt, att utvinna varje värdefull droppe. Jag önskar att du skulle kunna smaka en sked av detta fantastiska guld!
Nu börjar ljungen blomma och naturreservatet är vackrare än någonsin! Jag längtar till Skottland och hedarna där, men i brist på det njuter jag till fullo av det som finns här.
Nästan hela sommaren har jag fått slänga i soptunnan, men nu är jag på gång igen! Operation inplanerad, troligtvis i augusti någon gång. Nu är jag sugen på att läsa! Sommar i P1 i all ära, men det är något särskilt med att krypa ihop i soffan med en sommardeckare eller ligga på en filt i gröngräset med spännande facklitteratur. Svärmor skickade med en Elizabeth George-pocket som jag påbörjat, men vad ska jag läsa när den är utläst? Tips mottages tacksamt!
Jag älskar Bredavik, jag älskar Bredavik fullt med människor jag älskar och jag älskar att jag har tillgång till ett extrahem som jag älskar så mycket. Den här veckan är vi (nästan) full besättning. Underbart!
Jag har börjat mitt evighetsprojekt ”gå igenom 16 000 bilder på min telefon” och har bland annat sorterat in alla bilder jag tagit på renoveringens framsteg sedan 2016 i ett eget album. Det är så spännande! Tänk att vårt vackra hem inte var mycket mer än ett flugskitigt skal när jag såg det första gången (och då hade brorsan redan gjort några stora förbättringar)! Verandan är pricken över i:et, husets pärla, och väl värd att vänta på. Nu sitter golvreglarna på plats och jag har fått frågorna ”ska golvet målas” och ”vilken färg ska det vara på pärlsponten i verandan”… Det är ju hur spännande som helst och jag har ingen aning. Resten av familjen ska få säga sitt. Vitt, falurött och (kromoxid?)grönt gäller på utsidan, så hur välkomnar man helst sina gäster in i detta inglasade drömrum?
För en kort stund i perfekt harmoni
I samspel, utan regler, utan hinder
Balanserat svävande genom rymden i ett eget universum
För en kort stund en egen enhet
I allvarsam lek på saliga ängar
Medan drömmar vävs till gemensamma minnen
För en kort stund i en ömtålig bubbla
Som spricker så fort den nuddar marken
Och verkligheten rullar ut som kulor på skolgården
Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)
Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.
